Ju äldre jag blir, desto mer har jag upptäckt betydelsen av goda vanor i mitt liv; vissa rutiner, som återkommer, som gör att jag mår bra, både till det inre och det yttre. Förhoppningsvis kan jag genom detta möta min omgivning på ett bättre sätt. Jag mår bra av en rytm, som passar mig. Sådant som återkommer, med en given kontinuitet, under dagen, veckan, ja året.

Vissa delar har satt sig sedan tidiga år, som jag har lärt mig, men också insett att jag behöver som människa. Jag försöker äta hyfsat regelbundet. Borstar tänderna morgon och kväll och har behov av sömn varje natt. Jag har alltid rört på mig, varit intresserad av sport och prövat på en hel del olika idrotter, både individuella som lag. På senare år har jag upptäckt glädjen och behovet av löpning, och försöker komma ut varannan dag i skog eller på asfalt. Det gör mig gott, både till knoppen och kroppen. Efter lunch väntar luringen. Tjugo minuters vila, antingen horisontellt eller i en skön fåtölj. När en vana blivit ett behov söker jag att hålla i den. Det blir inte heller så jobbigt. Nästan tvärtom, för att jag vet att jag mår bra av det och jag tycker om det.

Ibland talar vi om heliga vanor i kyrkan. Det är då inte själva vanan som är helig, så att det finns andra vanor som inte är det och därför bör undvikas. Uttrycket heliga vanor vill fånga relationen mellan det heliga – Gud – och våra vanor som vi upprepar över tid. På så vis kan de stödja vår mognad som troende och forma ett liv som relaterar till Gud och varandra. Heliga vanor kan vara att hitta en rytm för bön, bibelläsning, andakt, gudstjänst, delande, retreat, pilgrimsvandring och mycket annat.

Vi är glada för alla som rör sig i och genom Andreaskyrkan, såväl i mötesplatser och aktiviteter som församlingen inbjuder till, liksom andras verksamheter. Många kommer varje vecka, till just sitt sammanhang, sin mötesplats, sina vänner. Andra möts här lite då och då. Detta nummer av vår församlingstidning speglar några av dessa regelbundna grupper. Vanan att komma på sitt möte, sin körövning, att få fira mässa, gudstjänst och gemenskap, har blivit omistliga vanor, som så många behöver, som ger riktning, hjälp och kraft. Många gånger klarar jag det inte på egen hand. Jag behöver göra det med andra. Tillsammans.

Mats Carlsson, pastor