Kaos- det var förra veckans ord. Gärna skrivet med stora bokstäver och fet stil. Som en välbehövlig kontrast till snöyra och snöblask deltar jag i fastans morgonandakter i Andreaskyrkan.
I morgonandakten råder inget kaos eller kyla, snarare en nyfikenhet och värme. Tidebön är en nyhet för mig, men en väl beprövad och uppskattad andaktsform för många andra.
Med osäker stämma sjunger jag med i de enkla melodierna och till en början känns det ovant. Jag fastnar i min strävan efter att sjunga så rätt och fint som möjligt, trots att ledaren sagt oss att det inte är skönsång det handlar om, det är bön. Tredje andakten jag deltar i börjar jag känna igen melodierna och försöker lyssna till orden.
Växlingen mellan enkla melodistrofer känns till en början enformig men efter ett tag lugnas både kropp och själ. Rytmen ger vila. Men det går inte vara någon annanstans i tanken, även den enkla melodin kräver närvaro. Orden från Psaltaren behöver koncentration. Jag sjunger Bibeln. Melodistroferna fastnar och följer med ut i snökaoset...
Taggar:
|
