Jag låg i hängmattan häromdagen och åt ett plommon. Jag tänkte som jag tror många tänker i härliga semestertider, ”det här är livet”. Teologiskt skolad som man är reagerade jag plötsligt. Hur går detta ihop med Jesus som säger ”jag är vägen, sanningen och livet”? Menar jag när jag ligger i min hängmatta att "det här är Jesus"? Adam och Eva kan jag tänka mig hade det så bra som jag i min hängmatta, om inte bättre. När Gud skapat i sex dagar, Eden, djuren och människorna, tror jag dom vilade där allihopa på sjunde dagen och tänkte ”det här är livet”, och de som hade det eviga livet kunde sannerligen säga det.

Det goda livet, som inte behöver innebära trädgård och frukt utan kan lika väl vara en stad som vi ser i uppenbarelseboken, tror jag är det som Gud skapat åt oss och som Jesus vill föra oss till. För övrigt är det en utmaning att se hela året som Guds skapelse, att även en novemberdag kunna säga "det här är livet". Gud kanske ser skönhet i det vi i vår brustenhet har svårt att uppskatta. Hörde på radion häromdagen att när kärlek kostar, så växer den. Kanske en "kostsam" regnig dag gör att skönheten växer?

När vi stressar och sliter eller drabbas av sorg och svårigheter längtar vi efter vila och det goda livet. Den sjunde dagen kallas sabbat i judisk tradition, vilodagen. Vi kan också ha viloperioder på året, som kallas fasta. En vila även för matproduktion och konsumtion. Förr var det naturligt att fastan var på senvintern då det fanns lite mat kvar i förråden och vinters göråmål var få. Idag kanske det är mer naturligt att ha fasta på sommaren? Kanske inte främst kring mat då utan kring kommunikation och media. Vågar du koppla av? Stänga av mobilen och sätta facebookstatusen till ”på semester, åter om 40 dagar”? Hoppas du i alla fall får tid för återhämtning och förfriskande bad! Och kom ihåg att även om Gud gärna vilar så har han lovat att vara med oss alla dagar och han hör din bön även på sommaren.

Taggar:

Läs mer...

Taggar:

Läs mer...

Nytt jobb, nya människor, nyrenoverad kykra, nyuppstånden Kristus, ny vår, nytt ljus. Mycket är som nytt för mig. Ändå är det samma ansikte som möter mig i spegeln på morgonen, samma sol går upp igen, samma väggar i kyrkan. Även Kristus är densamme. Även min pollenalergi tycks tyvärr vara densamma även denna vår. Nytt och gammalt, på gott och ont, trygghet och utmaning.

Andreaskyrkan är för mig en ny bekantskap. Byggnaden har dessutom ny färg, snyggt och fräscht. Jag träffar nya trevliga människor. Det finns nya spännande idéer och Andreaskyrkan är ny på Facebook. Ändå anar jag den gamla kyrkan där. Den gamla bokhyllan, de gamla böckerna och de gamla tavlorna. Kanske sitter också de gamla bönerna och sångerna kvar i väggarna?

Vad som ska behållas och vad som ska göras nytt bör ingen ensam vara ansvarig för. Det bör vi göra tillsammans, och tillsammans med Gud. Den som tar beslut ensamt blir ansvarig för medgång och motgång. I medgång finns risken att ta äran från Gud, högmod. I motgång finns risken att betungas av beslutet, bitterhet, i stället för att leva i Evangeliets glädje. Ensam är heller inte stark (vilket ger mig en påminnelse då namnet Erik sägs betyda, ensam är stark). Vi behöver ta vara på varandras resurser och erfarenheter, då kan vi ta beslut och i frimodighet vila i att det trots allt är Gud som bygger sin kyrka.

Taggar:

Kommentarer 1 | Läs mer...

Taggar:

Läs mer...

Efter två gudstjänster i Andreassalen i stället för i kyrksalen, som just nu renoveras, kan jag konstatera att det är trångt och rörigt men framför allt varmt.

När vi tvingas till ett provisorium så är det som om vi också möter varandra med en än större värme. Alla hjälps åt för att få det att fungera. Ser till att alla får plats och det gör inget att det blir lite fel här och där. Vi överser med att det tar längre tid att få fika. Hinner prata med fler i stället. Känner närheten på ett nytt sätt. Det är helt klart lättare att utbrista högt i ett "jippi " när det pålyses att det blir korv till kyrkkaffe i denna miljö än i en stor kyrksal.

Detta innebär inte att jag inte kommer att glädjas över att få fira gudstjänst i kyrksalen igen när den är färdigrenoverad. Tvärtom. Men jag hoppas vi ska ta tillvara det vi lär oss under dessa månader och låta det få leva kvar när vi flyttar en trappa upp igen. Men passa på och kom och trängs i värmen i Andreassalen fram till påsk.

Katarina Alexandersson

Taggar:

Läs mer...

Ibland talas det nedsättande
att det finns så mycket verksamhet i våra kyrkor
som skymmer den kristna tron.

Jag kan bara beklaga ett sådant synsätt.

Jag tror att just verksamhet som inte har så hög kristen profil just åstadkommer tro
genom att det ger möjlighet till de små, lågmälda samtal som får tron att växa.

Tro växer inte för att vi tänker rätt eller grubblar oss fram,
tro växer i gemenskap när vi ser andra människors liv och handlingar genomsyras av kristen tro.

Någon har sagt att kyrkans viktigaste rum inte är kyrksalen
utan kapprummet.
Där kan de spontana oförberedda samtalen uppstå
med både bekanta och okända människor,
samtal som i längden får vår tro att växa.

Taggar:

Kommentarer 3 | Läs mer...

Du läser just nu det första inlägget i Andreaskyrkans nya blogg som bär namnet "Det hjärtat är fullt av". Här kommer vi med jämna mellanrum dela med av oss av aktuella tankar och reflektioner och vi hoppas att det ska bli intressant läsning. Kom ihåg att det är fritt fram att kommentera alla inlägg, kanske kan detta bli en början till en fördjupad dialog runt tro och kyrka?

/Emil

Taggar:

Kommentarer 1 | Läs mer...