Att bli buren till kyrkan

Maurits DunbergAndreaskyrkan invigdes den 14 oktober 1877 och fyller 125 år denna höst. Oavsett om man är ny eller gammal besökare i kyrkan blir man del av en lång historia. Maurits Dunberg, 91 år och en av församlingens äldre medlemmar, berättar om sitt liv och sitt engagemang i Andreaskyrkan.

På Eriksdalsgatan 19, på promenadavstånd från Hornstull, står kaffebordet redan dukat när jag kommer. Maurits möter mig i dörren med stor värme. Vi finner genast att vi har en sak gemensamt; ingen av oss dricker kaffe. Det blir därför thé till de goda kakorna. Maurits berättar hur han kom med i Andreaskyrkan:

- Jag blev buren dit. Det fanns inga barnvagnar på den tiden så min mamma bar mig dit när hon besökte gudstjänsterna.

Maurits är född 1911 på Muskö men växte upp på Södermalm där hans pappa, Axel, arbetade på Mjölkcentralen. Mamma Signe blev medlem i Andreaskyrkan 1916, dock inte Axel, men han hade ändå sitt hjärta i församlingen. Andreaskyrkan hade på 1910-talet nästan 1.000 medlemmar och i matrikeln var alla angivna med titlar. Församlingen bestod av både rika människor, fabrikörer och fastighetsägare, och enkel arbetarklass som mamma Signe.

Maurits minns hur kyrkan såg ut vid denna tid. De två järnkaminerna som värmde den kalla kyrksalen, gaslamporna vars lukt och os gjorde att man slumrade till under gudstjänsterna. Han gick i söndagsskolan men var alltför blyg för att läsa minnesverserna högt som man fick till läxa varje söndag. Efter söndagsskolan blev han medlem i Juniorföreningen:

- Det var min bästa tid. Vi var fem pojkar som höll ihop i vått och torrt. Vi kallade oss själva "femman" och blev medlemmar samtidigt i församlingen 1928. I början av 1930-talet var det väckelse i Andreaskyrkan. Emellanåt var kyrkan så fullsatt att sångarna fick stå upp under hela mötet. "Femman" gjorde sin insats under denna tid genom att gå med skyltar på mage och rygg där det informerades om väckelsemöte i Andreaskyrkan. Fram och tillbaka gick man mellan Slussen och Skanstull.

Södermalm var fattigt på den tiden vilket även Maurits fått känna på. Han började arbeta som förgyllare men företaget gick i konkurs.

- 1937 gifte jag mig med Gerda, vi fick barn men jag hade ingen fast inkomst. Det fick lösa sig genom att jag satt i matvrån i vår lilla lägenhet och förgyllde speglar och tavelramar medan Gerda tog emot pianoelever i rummet bredvid. I 15 år arbetade jag hemma innan jag på nytt lät mig anställas i ett företag.

Förståelsen för fattigdom och svårigheter hjälpte Gerda och Maurits i sitt engagemang i församlingen. De blev ansvariga för en av de kretsar som församlingens medlemmar var indelade i och de lät sin tro få praktiska konsekvenser. Hade Gerda gjort soppa eller bakat kakor försökte man dela med sig av det till andra.

Idag lever Maurits ensam. Han längtar till kyrkan men har svårt att gå och ser dåligt. Han upplever sig ändå vara en del av församlingen, framförallt genom förbönen.

- Jag ber varje morgon och kväll, inte minst för Andreaskyrkan. Jag älskar min kyrka och är så glad för alla nya människor som hittat dit. Jag försöker bidra med det jag kan och erfarenheten har lärt mig att förbönen har en märklig förmåga att hjälpa.

Efter avslutat samtal går jag åter till Andreaskyrkan. Tanken slår mig att jag kanske inte går av egen kraft. Kanske jag istället blir buren av någon som ber för mig.

Göran Gustafson