Barn och unga i Andreas

Att hitta gemenskapen

Måndag morgon. Var är smällandet i skåpen, surret i korridoren och de trötta men glada hälsningarna? Första lektionen startar och läraren dyker upp på skärmen. Istället för klasskompisar ser jag namn på en skärm. Vissa droppar in några minuter sent, en sak är i alla fall som vanligt, även om inget annat är det. Lektion följer lektion, mer av samma skärm, samma namn och samma rum. Varje dag är den förra lik. Den isolerade elevens liv är enformigt. Att gå från undervisning i skola till distansundervisning är att gå från 100 till 0. Från att varje dag kunna lätta upp pressen från skolan med knasiga diskussioner, skrattanfall eller gemensamt klagande till att själv bära allt det man tidigare bar tillsammans med sina vänner, det går inte. En diskussion på sms eller ett samtal på telefonen lättar upp dagen och blir den nya höjdpunkten, men går inte att jämföra med att faktiskt träffa varandra. Ur tomhet, tråkighet och frustration växer kreativitet. På ett eller annat sätt måste det gå att träffas, digitalt eller i verkligheten. Fysisk närhet är vår fiende, men socialt avstånd känns nästan lika farligt.

ungkvall1Fredag kväll. Inga fyllda tåg, pratande människor eller klapprande steg. Det är bara jag, hemma på mitt rum, fast ändå inte. På min skärm ser jag mina vänners ansikten, något hackiga kanske, men fortfarande där. Det är ingen vanlig Ung kväll i kyrkan, men vi hittar gemenskap över en skärm. Tillsammans pratar vi, skrattar, spelar spel och tänder ljus. Ett möte som i all sin enkelhet har en stor betydelse. Vi är långt från kyrkan och pingisbordet, lång från varandra, men samtidigt nära. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur ett Skype-möte kan bli mycket mer. En möjlighet att prata av sig och bryta upp de mönster som kallas för den nya vardagen. Samtidigt finns en längtan efter mer. Skype-samtal i all sin ära, men det går fortfarande inte att jämföra med verkligheten.

Annandag påsk. Solen skiner för det mesta och fåglarnas kvitter blandas med våra röster. Ute på en friluftsgård hittade vi vår chans och möjlighet att faktiskt träffa varandra, i verkligheten. Ung kväll på utflykt. Eller det kanske inte kan kallas Ung kväll när det är mitt på dagen, men känslan och gemenskapen är densamma. I skydd av den friska luften spenderar vi en dag med att vandra runt en sjö. Den saknade gemenskapen är återfunnen. Det är andra tider vi lever i och säkerhet kommer först. Med fysiskt avstånd till varandra och andra, kommer vi iväg på ett riktigt äventyr. Vi möter hinder och klättrar bokstavligen upp för berg, för tillsammans är det inget problem.

I saknaden inser vi betydelsen av människorna omkring oss, familj, släkt och vänner. De vi ser varje dag blir extra viktiga och de vi inte ser blir saknade. Vi strävar efter att bryta enformigheten och varje möte blir extra viktigt, oavsett om det är ett Skype-samtal eller en vandring i skogen. Delad glädje är dubbel glädje och delade utmaningar är hälften så utmanande. I svåra tider lär vi oss uppskatta de små sakerna som sprider glädje och människorna som vi delar utmaningar och glädje med!

Text: Olivia Elveborg
Foto: Elisabet Ravelojaona