Angeläget samtal

När öppen kyrka blir stängd

Vad händer med en församlings medlemmar under en rådande epidemi? Och vad tänker vi om Andreaskyrkan som gemenskap? Undertecknad möter Ruth Hylén, 91 år, Mats Carlsson, 57 år och Åsa Kolterud, 46 år, som berättar.

Vi möts via videolänk men naturligtvis strular tekniken och Ruth finns med i samtalet via mobiltelefon.

red3Ruth inleder:
- Livet som pensionär är sig rätt likt. Men det känns besvärligt att inte längre kunna besöka affärer och att bli beroende av andras hjälp. Jag längtar ibland efter att få träffa någon mer än min make Folke. Men det är klart att telefonen används mer än vanligt.

Åsa fortsätter:
- Vardagen är nästan som vanligt. Jag tar mig till jobbet varje dag och barnen är i skolan. Men min man, som annars är verksam på annan ort, jobbar numera hemifrån. Vi ses därför mer som familj och vardagsstressen har minskat.

- Förut träffade vi mycket folk på helgerna. Nu finns det tid att umgås i familjen. Isoleringen är både på gott och ont. Men det svåra är att inte kunna träffa våra föräldrar som bor på långt avstånd.

Mats berättar:
- Min vardag präglas av att inte kunna träffa barn och barnbarn. Dessutom väntas fler barnbarn under maj månad. Det känns tråkigt att inte kunna ses.

- Min tjänst som pastor innebar tidigare mycket resor från Strängnäs där jag bor. Med de rekommendationer som nu är, tar jag mig till Andreaskyrkan endast när jag måste. Mitt arbete präglas därför av digitala möten hemifrån och många telefonsamtal. Gudstjänsterna med ett fåtal medverkande sänder vi live och lunchbönen spelar vi in. Verksamheten fortsätter trots att vi inte kan träffas.

Jag frågar Ruth om hennes relation till Andreaskyrkan har förändrats under epidemin?

- Jag har varit gudstjänstbesökare under hela mitt liv men aldrig tidigare förstått hur viktig själva byggnaden har varit. Jag längtar till Andreaskyrkan som fysisk plats.

- Jag och Folke såg en del TV-gudstjänster i början av epidemin men det var först när vi kunde följa Andreaskyrkans egen gudstjänst via datorn som det kändes som söndag. Att se och höra de medverkande var som att träffa sin familj igen.

Åsa fortsätter Ruths resonemang:
- Helt klart känns det annorlunda att inte få träffas fysiskt. Bara det självklara att sjunga tillsammans vilket inte alls fungerar framför en dataskärm. Inte minst saknar jag kyrkfikat och ser verkligen fram emot att få städa med ansvarsgruppen nästa gång det är vår tur.

Mats:
- Jag upplever att kontakten med medlemmarna har fördjupats genom alla telefonsamtal. Jag har också fått upptäcka det stora engagemanget som finns i församlingen för att bemöta den här svåra situationen och ljudgruppen är bara ett exempel. Jag möter omsorg och förbön bland våra medlemmar.

- Men jag saknar det personliga mötet och att kunna inbjuda till kyrkans mötesplatser. När jag varit på plats har jag försökt att öppna de bruna dörrarna för att visa att vi ändå finns här och några passerande har faktiskt ringt på.

Jag ställer till sist frågan vad som är det kristna hoppet i en pandemi.

Ruth svarar:
- När det nalkas svåra tider behöver vi komma nära Gud. Min erfarenhet har varit att den personliga andakten också blir viktigare. Då kan hoppet förvandlas till visshet att Gud hjälper.

Åsa tycker att det kan vara svårt att formulera öppet:
- Jag skulle kunna använda ord som förankring eller lugn, att inte känna sig övergiven. Bönen ger också möjlighet att be för nära och kära men också för de som arbetar inom sjukvården.

Mats avslutar vårt samtal:
- Tron är en grundtrygghet som blir mer påtaglig under kristider. Jesus visar på att i lidandet finns hopp och i mörkret finns det ljus. Församlingen är mer än en förening därför att bönen finns och hoppet blir tydligt när vi ber för varandra.

Text och foto: Göran Gustafson