Som tema för denna församlingstidning har vi valt ordet Livsmod.

Behovet av livsmod är stort i vår tid, i meningen mod att vilja leva, tro på livet, våga hoppas. Människors oro har ökat under coronapandemin och när klimatförändringarna blivit alltmer påtagliga. Inte minst bland barn och unga. Idag står frågor om akut överlevnad i fokus. Kommer jorden att bestå? Kommer mina anhöriga eller jag själv att överleva? Livsmodet utmanas också när människor far illa i nära relationer, när man tvingas fly från krig och förföljelse, där naturkatastrofer inträffar, när man är orolig för om man någonsin ska få ett arbete, eller om man ska träffa någon att älska och bli älskad av.

Ett ord jag förknippar med livsmod är ordet tillhörighet. Att känna och få tillhöra någon eller något är livsviktigt för oss människor. Känna att vi hör till; därhemma i familjen, på förskolan, i klassen, på jobbet, i handbollslaget, föreningen, kyrkan eller i det nya landet. Känna sig som en i gänget, på lika villkor. Bli sedda, lyssnade till, respekterade, för de vi är. Att känna tillhörighet ger trygghet, självförtroende, frimodighet och hopp. Motsatsen – att känna utanförskap skapar aldrig bra förutsättningar. Att vara utlämnad åt sig själv leder ofta till ensamhet och kamp.

Bibeln talar om en Gud som inte överger sitt folk eller någon enda människa. En Gud som vi får tillhöra. Som vill vårt liv, i medgång som i motgång. Vi kan inte prestera oss till den tillhörigheten. Men vi kan ta emot den, öppna oss för den och leva i den. Mod att leva är inte enkelt att uppbåda på egen hand. Jag påminns om Hjalmar Gullbergs dikt: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.”

Mats Carlsson, församlingsföreståndare