Edvin Greneskog blir sommarpastor i Andreaskyrkan. Han hade samma roll förra sommaren, men tror att det på flera sätt blir annorlunda i år.
- Jag har ännu ett år av teologistudier bakom mig, och jag är mer hemma i församlingen nu.
Edvin ser fram emot uppgiften med tillförsikt. Eftersom han hade samma ”sommarjobb” förra året vet han vad som väntar. Under året har han dessutom flyttat över sitt medlemskap till Andreaskyrkan, från Rimforsa där han arbetat som ungdomsledare, och medverkar då och då med musikprogram tillsammans med några kompisar.
”Ni i Andreaskyrkan” har blivit ”Vi i Andreaskyrkan”.
- Jag trivs verkligen i församlingen och känner mig taggad, säger Edvin.
Under sommaren kommer han finnas med i satsningen Öppen kyrka där Andreaskyrkan håller öppet några dagar i veckan för spontanbesökare som vill komma in för att ta en fika, sitta ner och prata eller bara se det vackra kyrkorummet.
Just kyrkorum är något som Edvin har haft särskilt fokus på under det gångna året. När vi möts på Enskilda högskolan i Bromma, där han nu avslutar sitt tredje av fyra studieår, lägger han sista handen vid en uppsats om hur människor upplever och påverkas av olika kyrkor, alltså av själva ”rummet”.
Edvin har låtit människor utan någon större erfarenhet eller engagemang i någon kyrka ta del av bilder från tre olika kyrkor – Bromma kyrka, byggd på 1100-talet, Adolf Fredriks kyrka i Stockholms innerstad, byggd på 1700-talet, och så Kyrkan vid Brommaplan, som tillhör Equmeniakyrkan. Den senare invigd vid första advent 1957.
Utan att här gå närmare in på detaljerna hur han genomfört studien blev resultat tydligt. På frågan ”I vilken av dessa kyrkor tror du att du skulle känna frid” svarade de flesta Bromma kyrka. Därefter Adolf Fredrik, först på tredje plats nämns den moderna Kyrkan vid Brommaplan, som flera associerade till en föreläsningssal.
Var detta ett nedslående resultat för den som utbildar sig till pastor i Equmeniakyrkan?
- Nej. Men intressant, svarar Edvin.
Han ser resultatet som ett tecken på att många människor i Sverige inte har någon erfarenhet av en frikyrka. De har aldrig varit där. Till en gammal kyrkobyggnad i Svenska kyrkan har många åtminstone någon slags koppling. De kanske varit där på ett dop, en konfirmation eller bröllop. De flesta vet att det är möjligt att gå in i en sådan kyrka, sitta ner en stund, tända ett ljus, och sedan gå ut igen, utan att någon tränger sig på.
Minst lika intressant, menar han, är att de människor han intervjuat inte alls är främmande inför att samtala om existentiella frågor. I sin studie har han har utgått från de åtta dimensioner av existentiell hälsa som världshälsoorganisationen WHO har identifierat.
- Det är min förhoppning att en kyrka, en församling, inte bara är en plats för att finna stillhet, utan också en plats där det finns utrymme att växa som människa, och kanske även brottas med existentiella frågor och få göra det tillsammans med andra.
Om det kyrkliga sammanhanget, och uppgiften att så småningom bli pastor, är det ena av Edvins stora intresseområde så är musiken det andra. Han skriver själv musik och framträder gärna med den inför andra. Under senare tid har han och några kompisar inbjudit till musikkvällar i Andreaskyrkan, i samarbete med Universitetskyrkan.
- Musikskrivandet har varit en annan sida av mig som inte har så mycket med mitt kyrkliga jag att göra. Men det har varit roligt att ta med det intresset in i kyrkan, berättar han.
Vem vet, uppgiften som sommarpastor kanske även kan kombineras med någon liten lunchkonsert. Och den 16 juli spelar Edvin på Klubbensborg.
Kontrasten är stor mellan Södermalm i Stockholm och samhället Rydaholm i Värnamo kommun där Edvin har sina rötter. Så hur tänker han sig framtiden, som pastor i en storstadsförsamling eller på en mindre ort?
- Tidigare skulle jag nog ha svarat på en mindre ort. Men i nuläget är det en öppen fråga. Jag trivs bra i Stockholm.
Förhoppningsvis ska den känslan förstärkas ytterligare under sommaren i Andreaskyrkan.
Text: Magnus Stenberg, Foto: Privat