Arvid och hans pappa Urban ser på Bolibompa. Ljudet från TV:n letar sig ut i köket där mamma Sofia och jag pratar om barndop och församlingsmedlemskap. Hon bjuder på thé och mackor. När Arvid döptes var det inte möjligt för barn att bli medlemmar i Andreaskyrkan. Sofia funderade mycket på varför och efter en tid ställde hon en fråga till styrelsen. De svarade att diskussioner om förändringar i församlingskonstitutionen var på gång.
- Dop, tro och medlemskap hänger ihop tycker jag. Är du döpt är du också upptagen i den kristna församlingen. Dopet är inte Arvids val men när han blir större kan han välja att bekräfta eller ta avstånd från vårt ställningstagande, säger hon.
Urban är inte troende och därför var det främst Sofias tro och vilja som låg bakom beslutet. Hon är själv barndöpt och upptäckte först i tonåren att hon inte var medlem i det som hon såg som sin församling.
Insikten kom som en stor besvikelse för henne. Hon kände sig mindre värd och ifrågasatt. Plötsligt dög inte hennes tro eller dop. I hennes ögon blev hon utestängd från det som hon själv tyckte borde ha varit självklart.
- Jag har svårt att förstå varför man gör statusskillnad på vuxna och barn. Församlingen borde väl vara öppen för alla människor. Jag tycker det ska vara enkelt att vara med. Det är bättre att inkludera människor än att stänga dem ute, säger hon.
Upplevelsen av utanförskap gjorde att hon började ifrågasätta sitt dop. Det kändes inte som om det gällde. Ett samtal med församlingens pastor hjälpte henne att komma vidare.
- Han berättade att min dopklänning var för stor och att det var en symbol för att jag skulle växa in i tron. Den bilden gjorde att jag kunde slappna av och känna mig trygg igen. Mitt dop var lika mycket värd som alla andras, säger hon.
Arvid är bara två år idag och ingen vet hur han kommer att se på den kristna tron senare i livet. Sofia hoppas att de ska dela den och även gemenskapen i församlingen. Men ingenting är självklart.
- Det är viktigt att han får möjlighet att bekräfta sitt dop. Det behöver vi alla. Dopet är inte en engångsföreteelse. Det är ett sätt att leva, menar hon.
Nu har arbetet med den nya församlingskonstitutionen slutförts och i den omarbetade texten öppnas dörren även för barnens medlemskap:
"Utifrån Guds nåd och med föräldrarnas och församlingens tro som grund kan barn välkomnas som medlemmar på föräldrarnas önskan. Barnet bereds tillfälle att i personlig tro bejaka sitt medlemskap."
- Jag tycker det är en bra förändring. I vår kyrka har det alltid varit möjligt med både vuxendop och barndop. Det har fungerat bra. Nu blir det samma valfrihet när det gäller medlemskap, säger Sofia.
Théet är urdrucket och barnprogrammen slut. Arvid sover tryggt i sin säng. Än så länge är livet en spännande upptäcktsresa för honom. Han behöver inte fundera över livet svåra frågor. Arvid har precis börjat sin resa mot vuxenvärlden. Kanske kan församlingen och tron hjälpa honom på vägen. I Sofias tro spelar berättelsen om Jesus kamp i Getsemane en central roll.
- Livet är inte enkelt. Det går inte fly från det svåra. Jesus ber att om det är möjligt ska han befrias från lidandets kalk. Men när det inte finns någon annan väg att gå tar han korset på sina axlar. Ibland är enda vägen till ljuset att gå genom mörkret. Då kan jag finna tröst i dopet och fotfäste i församlingen. Det är något som jag vill att Arvid ska få känna också, säger Sofia Svensson
Samuel Karlsson