Jag hade tappat rösten och kunde inte delta i det senaste styrelsemötet i Andreaskyrkan. Jag kände mig allmänt svag och småsjuk, så därför valde jag att stanna hemma. Ett trist val, eftersom dessa möten är mycket givande och trevliga. Vi har en fin gemenskap i styrelsen och jag trivs, precis som jag gör med att vara medlem efter nästan femton år i Andreaskyrkan.
När jag satt där hemma på kvällen och saknade "styrelsekompisarna" kom jag att tänka på "de andra", de som kanske inte har någon god, sund gemenskap över huvud taget.
Jag tänkte på alla de, ibland lite udda personer, som besökte mig när jag under 28½ år arbetade som kurator hos Sociala Missionen som ligger strax bakom Andreaskyrkan. Varför ser jag inte dem eller deras gelikar i kyrkan på söndagarna? Gör vi som församlingsmedlemmar för lite för att nå dessa människor?
Jag själv då, vad har jag praktiskt gjort för att hjälpa dessa människor att få en möjlighet att delta i en kristen gemenskap? Inte mycket, trots all möjlig tid det innebär att vara pensionär. Under min tid hos Sociala Missionen brukade jag alltid ha ett sommarläger och ibland också ett vinterläger för ensamstående mödrar och deras barn. Kvinnorna fick betala en näst intill symbolisk summa för dessa veckor. Jag hade nämligen sökt fondmedel som täckte kostnaderna. Skulle Andreaskyrkan ha råd att bekosta ett liknande läger för denna grupp av kvinnor, som oftast har en mycket svår och tung tillvaro?
Det är inte lätt att vara ensam förälder. Det har det aldrig varit, men jag tror att det är om möjligt ännu svårare nu.
Jag tänker också på de lite udda besökarna som kom till mig som kurator. Hur är det med dem idag? Har vi någon plats för dem och hur når vi dem? För några år sedan hade Andreaskyrkan vissa lördagar en öppen social verksamhet som gick under namnet Öppet Hus. Den verksamheten lade vi ner. Ingen orkade med den. Vill vi, vill jag, egentligen ha en mer social inriktning på vårt församlingsarbete? Är det kanske helt tillräckligt att vi träffas på söndagarna och trivs tillsammans, kramar om varandra och har det gott? Livet kan ju vara påfrestande även för oss. Ändå hoppas jag att vi inte tappar rösten inom oss som säger oss att vi visst kan göra någonting mer!
Gunborg Renske,
styrelseledamot, Andreaskyrkan