När är jag inte längre en tillgång?
”Jag duger inte längre för dig,” utbrister den altzhemierssjuke dirigenten Martin i filmen En sång för Martin förtvivlat, när han inte längre kan skriva sina noter. Hans fru tittar ömt på honom och säger med all den kärlek hon bär för honom: ”Men Martin, du behöver inte duga för mig.”
Ibland möter jag människor, framförallt äldre som säger:
”Jag är så ledsen att jag inte längre har något att bidra med i församlingen.” Jag blir lika sorgsen varje gång och frågar mig:
Hur kommer det sig att vi inte ser de gåvor som dessa människor har att bidra med, vi som vill att församlingen skall gestalta Kristi kropp. En kropp där alla delar har något att bidra med. Är det för att vi inte har tid? Är det för att vi är rädda för smärtan och mörkret?
Den engelske metodistprästen Donald Eadie berättar i sin bok Små frön i vintertid om hur han känner att han inte längre tas på allvar, inte längre räknas med, när hans kropp, som han säger: ”tar honom dit han inte vill” genom att han drabbas av en sjukdom som begränsar hans rörlighet, som tvingar honom att leva med ständig smärta. Men det finns alltid gåvor inom varje människa, menar han. Gåvor som vi ibland är rädda för men om vi vågar ta emot dem berikar de allas våra liv. Donald Eadie beskriver dem så här: Det handlar om erfarenheten av att leva i mörkret. Att våga gå in i det skrämmande utan att förlamas av fruktan. Att se hemligheten i ett helande som är djupare än den fysiska, den som handlar om beröring på djupet. Att erfara Guds närvaro här och nu. Att våga vänta på det okända. Och det handlar om humor, lekfullhet och skratt.
Så rätt han har Donald Eadie. Så låt oss ta varandra på allvar i Andreaskyrkan och ta emot alla gåvor Gud har gett oss oavsett vilken ålder vi är i eller hur starka och friska vi är. För det går inte att sluta vara en tillgång för gemenskapen i Kristi kropp! Det handlar bara om att se på oss själva och varandra med Guds ögon.
Katarina Alexandersson
pastor, församlingsföreståndare