Vilken soppa, hopkok, kokbok… Som förskollärare tycker jag om att leka med orden. Men vad gör man när livet inte är en lek, när ekvationen inte går ihop? När bekymren är fler än glädjeämnena. Vad gör man om man har hamnat utanför? Oavsett om det gäller samhälle och socialt nätverk, eller människovärde, tillit och acceptans. Eller om det handlar om att fylla tomheten inombords? Finns det recept på livskvalité och mening med livet? Finns det ingredienser och kryddor som kan ändra allt och sätta ny smak på livet? Kan en människa få rätsida på livet oavsett livssituation?

Det är naturligtvis ingen enkel fråga. Men jag tror det, även om jag tror att vägen dit är personlig och kan vara långtifrån enkel.

På egen hand är det svårt, men för Gud är ingenting omöjligt. ”Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret.” säger Jesus i Joh. 12:46. Mötet med Jesus förvandlar människor och situationer.

Jesus säger även att vi får vara ljus som lyser i mörkret. Jag ber dig Herre, låt mig vara ditt ljus. Hur kan jag vara ett ljus för en annan människa och vad kan jag dela med mig av?

Jag tror att det är i det varma bemötandet under kan ske, att det är genom att lyssna och i ödmjukhet dela med mig av min tro och min livserfarenhet som dörrar öppnas. Att det är genom det tillvända ansiktet, den seende blicken och det medmänskliga leendet som människovärde uppstår. Det kristna livet handlar ju inte om att fördöma utan om kärlek.

Jesus säger att hela lagen är upphängd på två bud. Älska Gud och älska din nästa. Det är vad mitt och även ditt liv kan få handla om. Att inge hopp om en framtid nu och för evigt. Jag tror på en Gud som kan förvandla allt, och jag tror att Han vill använda mig och dig som redskap. Både med och utan soppa.

Ellinor Cleve

"Var god vänta" - så ofta denna uppmaning möter oss i vardagen, åtminstone om man som jag helst betalar med kort. Så jag väntar. Och funderar. Är jag god om jag väntar?

Jag vill ju så gärna göra gott, men ibland blir det bara för mycket. Hur jag i en entusiastisk godhetsinsats nära på både köpt och installerat en dator till min granne innan jag upptäcker att det inte var vad som behövdes. Jag vill ju så gärna göra gott, men ibland blir det för lite. Tänker på alla dessa människor runt om vår jord som inte har mat för dagen. Hur ska jag veta vilken hjälporganisation som är mest trovärdig. Det går inte, så jag gör ingenting. Hur ska man egentligen vara god? Det är ju så lätt att det blir fel. Enklast är väl att låta det där med godheten vänta...

"Du som är över oss, Du som är en av oss, Du som är – också i oss, må alla se dig – också i mig, må jag bereda vägen för dig, må jag tacka för allt som då vederfares mig. Må jag därvid icke glömma andras nöd. Behåll mig i din kärlek såsom du vill att alla ska förbli i min. Må allt i detta mitt väsen vändas till din ära och må jag aldrig förtvivla. Ty jag är under din hand, och i dig är all kraft och godhet. Giv mej ett rent sinne – att jag må se dig, ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig, ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig, ett trons sinne – att jag må förbli i dig."

Dessa ord, hämtade från Dag Hammarskjölds Vägmärken, är en befriande bön. Det är inte jag ensam som ska fixa godheten. Gud har gett oss chansen att följa honom, att samspela med henne. Vi är skapade till goda gärningar. Låtinte godheten vänta!

Annika Johansson

I Första Moseboken kapitel 32 finns en märklig berättelse. Jakob är på väg att möta sin bror Esau. Ett möte som han har anledning att frukta. Natten innan denna kritiska uppgörelse berättas om hur Jakob ensam brottas med en okänd man vid Jabboks vadställe. När Jakob vägrar att ge sig får han ett slag som skadar hans höft så han börjar halta. Trots det ger han inte upp. Jakob kräver att mannen först ska välsigna honom innan han släpper honom.

Jakob blir välsignad – han "har kämpat med Gud och människor och segrat". Men vari består välsignelsen? Jag tror de är på rätt spår som menar att det är just skadan, slaget på höften, som är välsignelsen. Det kan tyckas märkligt. Ett slag, ett sår, som är en välsignelse.

Hur kan smärtan, skadan och lidandet bli en välsignelse? Vi lever i en kultur där hälsa och skönhet dyrkas och där det gäller att alltid klättra uppåt och att synas. Den bibliska modellen är ofta annorlunda. Jakob blir skadad och det blir början på något nytt. Josef slängs i brunnen och därifrån går välsignelsens väg. Mose begår övervåld och tvingas fly ut i öknen för sitt liv, men där ställs han inför Guds kallelse.

Varför denna omvända ordning? Kan det vara så att det är just våra sår, vår svaghet, våra sprickor som kan öppna oss på djupet? Finns Gud själv fördold i världens smärta och lidande? "Saliga ni som är fattiga... Saliga ni som hungrar... Saliga ni som gråter..." (Lukas kapitel 6) Det är genom sprickorna ljuset kan tränga in. Det är genom skrevorna i klippväggen som det går att ta sig vidare.

Vad som är svåra vadställen ser olika ut för oss. Men vad det än är så kan kampen med den okände som lämnar sår och spår efter sig vara öppningen mot nya landskap. Vi behöver ibland vidga vår bild av vad Guds välsignelse kan vara. Vi vill helst bli bekräftade i vår tro och våra övertygelser. Men växt och mognad kommer ofta ur erfarenheter av brustenhet och tvivel.

Om vi vill forma en ny gemensam framtid tror jag en av nycklarna ligger i detta. Att vi ser välsignelsen i våra sprickor och svagheter och delar dem med varandra.

Owe Kennerberg

Jag var misstänksam, kritisk och, får jag väl erkänna, överdrivet orolig över vad som skulle hända med det jag skrev om jag gick med. Men jag kunde inte låta bli att snegla över min mans axel när han var inloggad. Vi hade ju gemensamma vänner. Det var lite som att få vykort från olika delar av landet och världen. Så det tog sin tid, och en hel del funderande innan jag valde att gå med i facebook. Jag är fortfarande både tveksam och kritisk till vissa saker. Om man tror att facebook kan ersätta mötet ansikte mot ansikte. Eller att det gör skillnad för utsatta människor att jag skriver att Jesus älskar dem på facebook istället för att göra något konkret. Men jag har också fått erfara att omsorgen och vänskapen är på riktigt på facebook.

En sen, sen kväll i våras, när livet gjorde ont och jag tvivlade på mig själv, skrev jag några rader i rutan där det står: Vad gör du just nu. Rutan där det är meningen att man ska skriva några rader om, ja egentligen vad som helst. Jag var medveten om att jag tiggde om uppmuntran och jag var precis på väg att radera alltihop när orden plötsligt sänts iväg och låg där som en statusuppdatering. Nej, jag vet inte hur (troligast är väl att jag kom åt en tangent men…).

Efter bara en kort stund kom en kommentar från en kvinna jag precis blivit vän med på facebook. Vi känner inte varann särskilt väl, men pratar varmt då vi vid något tillfälle springer på varandra. För 30 år sedan, då hon gick i trean, var jag lärarvikarie i hennes klass. Nu skrev hon: Katarina du fina, häromdagen när min dotter var rädd för att gå till tandläkaren berättade jag för henne att när jag var lika gammal som hon var jag också rädd att gå till tandläkaren. Men jag hade en så fin fröken som hjälpte mig att inte vara rädd. Det var du! Mitt i natten, ett bönesvar på facebook.

En av mina vänner blev sjuk, fick problem med sitt hjärta. Han skrev ärligt och fint om sin rädsla där han låg i sjuksängen. Svar efter svar ramlade in, snart hade runt 85 personer sänt honom sina hälsningar med omsorg, värme och medkännande. Det gjorde skillnad för honom där han låg och lyssnade till sina hjärtslag i tystnaden på sjukhuset.

Facebook ersätter inte våra möten ansikte mot ansikte men om vi använder det på ett gott sätt så finns Guds närvaro också där i mötena oss emellan.

Katarina Alexandersson

Paus. Ordet klingar bekymmerslöshet och vila. När jag och ett par vänner gick en del av den välkända pilgrimsleden till Santiago del Compostella fick pausen och rasten en viktig funktion. Vi sökte oss till de vackraste platserna vi kunde finna på berg, vid floder eller i en vacker dalsänka. En plats där vi kunde inta vår matsäck och där också kropp, själ och ande fick ro. Ofta somnade vi också en stund bredvid vandringsstaven och ryggsäcken.

Sommaren kan ibland bli till en hetsjakt på upplevelser: Vi ska hinna, vi ska pricka av listan av planerade aktiviteter, vi ska, vi ska.....

Men sommaren kan också bli ett utmärkt tillfälle att öva oss i pausens underbara konst. Man behöver inte åka hit eller dit för att kunna praktisera närvaro i nuet och hitta platsen där vårt hjärta kan finna ro. Stockholm har så många pärlor att bjuda oss där landskapets skönhet kanske hjälper oss att söka pausen, att sänka farten. Jesaja säger i kap 30: "Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka".
Lite överraskande om vi följer texten vidare säger Gud: "Men ni vill inte!" Hoppsan! Det lät lite osminkat och rakt på. Mer följer: "Nej på hästar ska vi flyga fram."

Jag tycker det låter som stressymtom som vi känner igen i vår tid.

Hjulen snurrar fortare och fortare och vi blir jagade av vårt eget liv. Då är det tydligen omvändelse som gäller enligt Jesaja! Att stanna upp och fråga sig vad man är på väg. Om du lägger in pausen regelbundet i ditt liv där du får utrymme för din inre bön, då får du styrka säger Jesaja.

Under pingsthelgen, när sommaren riktigt exploderade i det sommarfagra Sverige, fick jag en dunderförkylning med luftrörsinfektion och begynnande lunginflammation. Jag blev riktigt skruttig och fick uppsöka akuten. Till min förvåning bestämde de att behålla mig kvar på sjukhuset för undersökning och observation. Jag kände mig tacksam trots den lite omtumlande upplevelsen att ligga på sjukhus för första gången i mitt liv. Jag fick en ofrivillig paus och jag hade bara att följa kroppens egna direktiv för hälsa och återhämtning. Som sagt så pågick sommarens stora mässa därute i Guds stora katedral, men här låg jag på sjukhussalen, utan TV och radio, och fick tillfälle att lyssna till hjärtas inre sändning.

Jag är helt övertygad utifrån min egen erfarenhet: När vi väl blir stilla, när vi finner en stillhet påtvingad av omständigheter eller självvald, börjar den inre dialogen växa fram och tillta.

En inre dialog med oss själva och med den Gud som valt att bo med oss i vår inre kammare.

Olle Jonasson

Jag trodde att kvinnan var berusad när hon ringde på på baksidan av kyrkan. När jag öppnade dörren förstod jag att jag hade misstagit mig. Kvinnan var inte påverkad av något slag, även om jag kunde se att hon hade erfarenhet av tidigare missbruk. Hon undrade om hon fick lämna en affisch från en utställning som hon skulle medverka i och när jag tog emot den sade hon:

- Den här kyrkan är viktig för mig. Det var i Andreaskyrkan jag gav mitt nykterhetslöfte för ett år sedan och det har jag hållit sedan dess.

Jag önskar att alla som på sin fritid städar i Andreaskyrkan, skottar snö, tvättar handdukar och kokar kaffe skulle fått höra hennes berättelse. Att allt detta ideella slit som så sällan uppmärksammas i själva verket åstadkommer mirakel och gjort att en människa återvunnit sin värdighet. Dessa mirakel kanske är mer vanliga än vi vågar tro.

"När vi äter tillsammans visar vi att vi litar på varandra" är ett uttryck som lär komma från Mellanöstern. Jag kan se den tilliten när Anonyma Alkoholister träffas i sammanträdesrummet i vår kyrka och jag hör kaffebryggaren puttra i bakgrunden. Jag kan se samma tillit när barnen äter sin varmkorv vid kyrkfikat på söndagarna eller när det blir mackor och the för medlemmarna i ett av kyrkans alla utskott.

Evangeliernas berättelse om påsken är också en berättelse om en måltid när tilliten går sönder då lärjungen Judas väljer att svika Jesus. Det är alltid en smärtsam erfarenhet när någon människa medvetet väljer att ställa sig utanför måltidens gemenskap. Därför får vi inte glömma hur viktigt det är med allt detta fikande och kaffedrickande. Här finns möjligheter att dela erfarenheter och uttrycka sin sårbarhet. Här skapas grogrunden för livslång vänskap eller en kärleksrelation. Här finns möjligheten att formulera en tro på en treenig Gud som i sig själv är gemenskap.

Utan ditt och mitt fikande stannar Andreaskyrkan!

Göran Gustafson
Pastor, inriktning familj

Jag tror inte jag är ensam om dessa funderingar och jag tror att det är nyttigt att ibland ställa sig dessa frågor om var jag står i livet. Mitt i alla detta kan jag också känna en stor tacksamhet till vad jag egentligen har i mitt liv. Ofta känner jag det i samband med min närvaro i kyrkan, då ordet i predikan tränger sig in i mig och talar om hur värdefull jag är, hur priviligerad jag är som får ha Jesus som följeslagare i mitt liv.

Nu i juletid påminns vi om vilken fantastisk händelse det var då Jesus, Guds son, föddes i Betlehem. En händelse som vi får fira varje år. Men den händelsen påminner mig också om verkligheten runt om kring mig, om det lidande, den smärta och ensamhet som finns hos många människor.

Då brukar jag be att Gud skall gå till dessa och visa dem att det finns ett hopp, ett hopp som Jesus erbjuder oss alla. För mig är detta hopp en livsgnista som får mig att fortsätta min strävan, som får mig att tacka för att jag fått del av detta hopp.

Låt oss alla på olika sätt dela med oss av hoppet och låt oss i ödmjuk tacksamhet tacka Gud för ännu ett år tillsammans med honom.

Johnny Broström,
medlem i Andreaskyrkan

Så inleder Selma Lagerlöf Gösta Berlings saga. Gösta Berling, en försupen och förtvivlad präst skulle hålla sin avskedspredikan i närvaron av biskopen som kallts dit från stiftsstaden: Karlstad. Kyrkan kokade av förväntan, skulle det bära eller brista. Då hände det oväntade, inspirationens låga landade över den förtvivlade prästen och i sitt inre såg han kyrktaket lyfta sig, han såg hur himlen öppnade sig, och prästens predikan trollband både biskop, hjälppräster och församling.

Som ganska ung, var det många som såg ett blivande predikantämne i mig. Jag möttes av positiva förväntningar och en bekräftelse om att vara på rätt väg. Men så kom jag ut på min första praktik som ungdomsledare. Den tiden blev inte som jag förväntat mig. Efter detta år stuvade jag omsorgsfullt undan alla vidare pastorsplaner. 

Men människors förväntan på mig avtog inte. Ofta fick jag uppmuntrande kommentarer om att jag borde tänka om. Men jag vågade inte tro på dessa. Jag levde med känslan av att andra var besvikna på mig.

Men det vände och jag tror att förändringen den gången började inom mig själv. Först då vågade jag bekräfta och möta den kallelse som var min. 

Då upplevde jag en förväntan som bar. Någon trodde på mig, någon såg min lämplighet. Min egen lust möttes av ett faktiskt behov i Svenska Missionskyrkans efter goda pastorer. 

Gud har förväntningar på oss, men det är en förväntan vi får vila i, och det är en förväntan som bär oss. 

Jag tror ju på Gud, och om Gud tror på mig, är det nog!

Sven Johannesson

Styrelsearbete! Vad innebär det? Jag vet inte om jag har svaret på den frågan, men jag vet att vi alla vill göra ett bra jobb så att vår församling kan fungera och finnas kvar. Där har vi en gemenskap där vi alla på något vis drivs av lusten att göra något bra för många.

Jag har nu varit med i styrelsen i 3 år. Jag ser det som ett privilegium att andra tror på att jag gör ett bra jobb, att de vill att jag är med i styrelsen. Jag är ännu inte insatt i alla delar men jag vet så mycket att vi försöker att dela på uppgifterna. Vi har någon som är ansvarig för varje utskott samt att vi detta år har en ordförande och en sekreterare. Vi har också en bra åldersfördelning och vi är i olika faser i livet, det gör att vi blir en bra sammansatt styrelse som kompletterar varandra. Vi har även förmånen att vara en fulltalig styrelse vilket gör att det är någon mer att dela uppgifterna på.

Vad är då meningen med att ha en styrelse? Som jag ser det så kan inte alla vara med och fatta beslut, därför väljer man en mindre grupp som fattar beslut i mindre frågor och tar fram underlag till församlingen som fattar beslut i de större frågorna. Jag är med för jag vill ta ansvar för något större. Första gången jag kom till Andreaskyrkan kände jag mig välkommen och hemma. Jag gick in i församlingen på bekännelse hösten 1991. Jag har under åren varit engagerad i olika grupper i kyrkan, men för 3 år sedan ville jag gå in och utmana mig själv och ta ansvar som ledamot i församlingsstyrelsen. Vi har en gemenskap där vi både kan vara allvarliga, men även skratta och ha roligt. Jag går från varje styrelsemöte med förnyad energi att ta tag i saker, både i församlingen och i privatlivet. Om ni får frågan om ni vill vara med i styrelse, tacka JA. Satsa minst 2 år av ditt liv, du får så mycket igen!

Ulrika Jacobsson

När är jag inte längre en tillgång?

”Jag duger inte längre för dig,” utbrister den altzhemierssjuke dirigenten Martin i filmen En sång för Martin förtvivlat, när han inte längre kan skriva sina noter. Hans fru tittar ömt på honom och säger med all den kärlek hon bär för honom: ”Men Martin, du behöver inte duga för mig.”

Ibland möter jag människor, framförallt äldre som säger:

”Jag är så ledsen att jag inte längre har något att bidra med i församlingen.” Jag blir lika sorgsen varje gång och frågar mig:

Hur kommer det sig att vi inte ser de gåvor som dessa människor har att bidra med, vi som vill att församlingen skall gestalta Kristi kropp. En kropp där alla delar har något att bidra med. Är det för att vi inte har tid? Är det för att vi är rädda för smärtan och mörkret?

Den engelske metodistprästen Donald Eadie berättar i sin bok Små frön i vintertid om hur han känner att han inte längre tas på allvar, inte längre räknas med, när hans kropp, som han säger: ”tar honom dit han inte vill” genom att han drabbas av en sjukdom som begränsar hans rörlighet, som tvingar honom att leva med ständig smärta. Men det finns alltid gåvor inom varje människa, menar han. Gåvor som vi ibland är rädda för men om vi vågar ta emot dem berikar de allas våra liv. Donald Eadie beskriver dem så här: Det handlar om erfarenheten av att leva i mörkret. Att våga gå in i det skrämmande utan att förlamas av fruktan. Att se hemligheten i ett helande som är djupare än den fysiska, den som handlar om beröring på djupet. Att erfara Guds närvaro här och nu. Att våga vänta på det okända. Och det handlar om humor, lekfullhet och skratt.

Så rätt han har Donald Eadie. Så låt oss ta varandra på allvar i Andreaskyrkan och ta emot alla gåvor Gud har gett oss oavsett vilken ålder vi är i eller hur starka och friska vi är. För det går inte att sluta vara en tillgång för gemenskapen i Kristi kropp! Det handlar bara om att se på oss själva och varandra med Guds ögon.

Katarina Alexandersson
pastor, församlingsföreståndare

Jag har tre frågor uppskrivna längst bak i min almanacka. Jag fck dem en gång av en klok person och sedan dess har de hängt med mig. När jag nu gör mig redo att byta jobb och stad så kom jag att tänka på mina frågor och hur de hjälpt mig när jag stått inför nya uppdrag och utmaningar. Frågorna lyder så här: Vad är målet/visionen? Vad fnns det för resurser (människor, tid, ekonomi, handledning, erfarenheter etc)? Vill jag vara med?

Visionen att vara omsorgsfull kyrka har följt Andreaskyrkan några år. Det är ett uppdrag vi inte kan frånsäga oss som kyrka, men hur vi väljer att praktiskt uttrycka vår omsorg är upp till oss. Jag tycker mig känna av en entusiasm när det gäller Andreaskyrkans diakonala uppdrag, men jag känner inte av engagemanget för att göra verklighet av det på samma sätt. Jag vet inte om det beror på att vi krånglar till det för oss och tänker för stort? Eller vill vi inte vara med?

En sak jag lärt mig om diakoni är att det i mångt och mycket handlar om att skapa mötesplatser. Både för det enskilda samtalet, för den lilla gruppen men också det större sammanhanget. Många av dessa mötesplatser finns redan i Andreaskyrkan: kyrkkaffet, ansvars- och omsorgsgruppen, Kompissamlingen (söndagsskolan), gudstjänsten, dansen, föräldrasamtalet, gemenskapslägret, scoutsamlingen, innebandyn och dagledigträffen för att nämna några. Det fnns alltså resurser!

Utmaningen består i att våga bjuda in till mötesplatserna. Eller att våga säga ja när du själv blir inbjuden. När vi möts har vi chansen att göra skillnad för varandra.

Så upptäck mötesplatserna. Våga göra skillnad. Krångla inte till det. När det gäller den sista frågan av de tre, om du vill vara med, ja den får du själv hitta svaret på.

Benita Hjalmarsson, Diakon