I början av februari firar man i kyrkan Kyndelsmässodagen. Söndagen har också kallats Jungfru Marie kyrkogångsdag, till minne av att det var 40 dagar efter Jesu födelse och att han nu av Maria bars fram i templet. I många kyrkor innebär kyndelsmässodagen också att det är slut på julen.I Andreaskyrkan tänder vi denna söndag ljus för barn som fötts under året. Av tradition är just denna söndag en ljusfest, och det passar ju bra, när vi i kyrkans mitt får se alla dessa små barn som fötts under året. Kyndel betyder ljus, eller bloss, och på medeltiden kom man med sina nystöpta ljus till kyrkan för att få dem välsignade.Vi stöper inte längre ljus, och det elektriska i hemmet har något elbolag tagit hand om. Men trotts detta finns ett behov av att komma till kyrkan, och möta orden om ljus och hopp.

Men skalbaggarna då?Jo, jag läste om skalbaggar som orienterar sig efter Vintergatan (!) för att kunna gå rakt fram. Egentligen handlar det om ”Dyngbaggar” som med begränsad hjärnkapacitet rör sig förvånansvärt rakt fram. De är det första djur som man vet kan orientera sig med hjälp av Vintergatan genom polariserat solljus och månljus. Sätter man hattar på de små djuren som skärmar av ljuset så börjar de i stället springa i cirklar.

Skapelsen är fylld av överraskningar. Tänk att med ljus från den oändligt avlägsna vintergatan, som Dyngbagge, kunna hitta rätt kurs.Jag tänker på det ljus som tändes när Jesus föddes, och när han 40 dagar därefter bars fram av sin mamma i templet, det ljus om reflekterats genom avlägsna sekler, för att träffa oss, mitt i livet!

Gud välsigna dessa små, som vi tänder ljus för!

Jag står ibland vid mitt köksfönster och tittar ut mot Vita Bergsparken på Södermalm.

Jag följer årstidsväxlingarna från mitt fönster och just nu är berget klädd av gröna träd i olika skiftningar av grönt.
Jag tycker om träd. Jag tycker om att sitt under ett träds skugga en varm sommardag. Här kan man finna både närhet och skydd.
Träd är som människor, sårbara och kräver lång tid för att växa och utvecklas.
Kanske är det därför jag känner solidaritet med träden, oavsett om de står i en park, eller i en djup värmländsk skog.

I bibeln använder man bilden av trädet när man talar om den kristna församlingen. Trädets alla delar hör samman, och så är det med församlingen. Vi hör ihop, och vi behöver varandra för att växa och utvecklas. Träd kronan och rötterna är ju beroende av varandra.

När vi hälsar nya medlemmar välkomna i Andreaskyrkan sjunger vi ibland psalmen 806. Psalmens sista vers ger uttryck för glädjen av att ingå i ett större sammanhang, att få vara en bland många.

Glädje – det är att du själv oss förenar,
låter oss växa med uppgiften här.
Då kan vi mogna som levande grenar,
rika på druvor och frukter och bär.

Välkommen till Andreaskyrkans olika samlingar denna sommar, för att finna vila i trädets skugga och gemenskap med andra som kommer hit.

I en av påskdagens evangelietexter står Maria från Magdala i centrum. Hon finner den tomma graven och berättar om detta för lärjungarna.

Jag mötte Maria en dag. Kanske att hon inte kom precis från Magdala, men hon kom nerför Högbergsgatan när jag precis hade låst kyrkporten ut mot gatan. Hon stannade till precis vid trappans fot, och jag hann tänka för mig själv när jag gick ner för trappan, att så var man då i tjänst igen. Jag skulle ju gå hem, vara ledig och vila.

Men hon, Maria, var väldigt trevlig. Hon såg sliten ut, både till kläder och ansiktsuttryck, men hon utstrålade hopp. Vi gick tillsammans den korta sträckan från kyrkan, ner till korsningen Högbergsgatan/Götgatan.

På den korta sträckan hann hon berätta för mig att hon äntligen fått en lägenhet, och hon såg fram emot ett mer ordnat liv. Hon utstrålade hopp och under den korta vandringen tillsammans med henne, hände något med mig. Jag var inte längre pastorn som skulle stödja, och som längtade hem, jag var plötsligt en medvandrare som fått sällskap, och jag skulle nog ha kunnat tänka mig att fortsätta gå ännu en bit med henne, men våra vägar skildes.

På annandag påsk brukar man ofta läsa bibeltexten om två lärjungar som är på väg till Emmaus. De har lämnat Jerusalem efter påskens oroligheter. Plötsligt får de sällskap av en för dem okänd medvandrare. När de närmar sig Emmaus följer han med dem in och äter tillsammans med dem, och när brödet bryts förstår de två lärjungarna att det är den uppståndne Kristus som varit deras sällskap på vägen.

Det är en fin berättelse, den berättar om hur vår livsvandring kan se ut, att någon går vid vår sida, någon vi först kanske inte anar eller förstår, men som vid ett av livets många möten ger sig till känna, och ger tröst och hopp.

När jag tänker tillbaka på mötet med Maria, på Högbergsgatan, kan jag känna mig som en av dessa Emmausvandrare. Jag fick möta någon som var fylld av hopp, ett hopp som smittade av sig på mig och som förändrade mig under den korta tid vi gick tillsammans. Våra vägar skildes i korsningen Högbergsgatan/Götgata, men jag hoppas att om vi möts ännu en gång, jag och Maria, att också vi får dela bröd och kaffe på ett av Söders många fik.

Sven Johannesson

Jim är åtta år. Han bor i Skåne tillsammans med sin mamma som arbetar på ortens hotell. Jims pappa är död. Vi möter familjen, levande som döda i filmen Jim och piraterna Blom av Hasse Alfredsson. Det är en film om ett barns längtan efter pappa men också om ett barns möte med döden. Jim bearbetar döden på sitt eget vis. Han ser sin pappa titt som tätt, men kan ändå inte nå honom som levande.

Kolavippen, som spelas av Hasse Alfredsson, föreställer döden. En högst påtaglig närvaro av döden gör han när han åker runt på Skåneslätten med sin flakmoped efter potentiella kunder på väg till evigheten. Han erbjuder skjuts den sista sträckan in i evigheten. Inte alla ser honom, men några få, däribland lille Jim.

 

Mitt starkaste minne från filmen är när någon vuxen, kanske var det Kolavippen, försöker förklara sorgen för Jim. Jim får känna på ett tungt svart klot. Det är sorgen, som är tung att bära säger Kolavippen när han plötsligt delar klotet och i dess mörka mitt skimrar en vacker sten. Det tunga skalet får du bära just nu, men efter en tid bryts skalet ned och du får en skimrande vacker sten att bära med dej.

 

Vi närmar oss Alla Helgons helg.. Mörka men ändå ljusa dagar i skymningens november. Ljus tänds och tankarna går till dem som levt som helgon, de som förvandlades till ljus mitt i världens vedervärdigheter.

Och tankarna går till dem som stått oss nära, till de som inte längre lever. Tankarna går till dem och till hoppet, hoppet om en framtid.

 

Sorgen är en tid av utsatthet och smärta. Jag tänker på rövaren som hängde vid Jesus sida på Golgata. Han bad inte om en plats i Guds rike, men väl att Jesus en gång skulle tänka på honom hemma hos Gud. Jesus svarar: Idag skall du vara med mig i paradiset. Av Jesu dialoger under sina vandringar i Palestina är denna den mest själavårdande, ömma och hoppfulla tycker jag.

 

I dag, redan nu möter vi löftet om paradiset.
Paradiset, är inte det som skatten i det svarta klotet som kolavippen knackade fram till den lille pojken Jim.

 

Ett ljus av minnen, ett ljus av framtid.
– I dag skall du vara med mig i paradiset!

 

Sven Johannesson

Evert Taube, uppväxt vid Vinga fyr i den Bohusländska ytterskärgården kom från ett brusande hav. Med sig bar han stoffet till sånger och visor som för många kommit att beskriva Sverige och den svenska sommaren.

 

Men Taube var också en tidig kosmopolit, med resor över stora delar av världen. Pampas och öarna i Roslagen speglar mötet med människor och natur. Storstaden och landsbygden samsas i hans rika kompositioner.

Texterna är många gånger djupa och insiktsfulla. De existentiella dragen märks tydligt. I sjömansvisan "Så länge skutan kan gå", som egentligen skrevs som ett psalmförslag, en visa över den seglats som själva livet är, frågar han sig om livet egentligen är självklart. Det finns en djup insikt av nåd mitt i det pulserande livet.

På söndag (23 okt) firar vi mässa: Mässa med Musik av Taube.

Välkommen till ett spännande möte mellan Taubes musik och mässans bröd och vin, där vi låter några av Taubes texter och kompositioner möta mässans uråldriga tradition.

Yvonne af Ugglas sjunger tillsammans med kören Con Spirito.

En tidig söndag tillsammans med mormor utanför missionshuset hemma i Holmedal, medan hon hackar is ur brunnen och fyller hinken med vatten och isbitar. Vattnet är till för kaffet som skall kokas med bönor av Löfbergs lila. Kaffet gör det extra roligt att gå på möte, då har man något att se fram emot efter predikan.

När jag funderar på min Gudsbild är det detta jag kommer ihåg, och sångerna om nåden. Nåd är ett vackert ord som rymmer allt. Nåden håller ihop livet och gör det omöjliga möjligt.

På hemsidan står det att Andreaskyrkan vill ”ge utrymme för en resonerande tro”. Den meningen gillar jag liksom att vi också vill vara en kyrka ”präglad av den värme ochgenerositet som kännetecknar Jesus”.

Nåden och värmen uppstår i ett gott möte med en annan människa, inte sällan vid ett kyrkfika. I missionshuset blev värmen till imma på fönstren. De gamla förstod det, och de förstod att kaffet var ett bra sätt att mötas på. Därför, tack för alla hinkar med vatten som ni bar in och kaffet ni kokade, tack för mötet ochtack för värmen, och tack för nåden som ni visade mig.

 

Sven Johannesson

Som barn var jag ofta på sjön. Pappa gillade det, och förmodligen resten av familjen med.

Sex personer i en flatbottnad eka och en aktersnurra på fyra hästkrafter tog oss fram genom oändliga sjösystem. Ingen av oss hade flytväst. Flytvästar såg man bara på turisterna i kanot eller stora plastbåtar.

Vi nådde ständigt nya platser att lägga till vid. Så annorlunda det var att närma sig en plats sjövägen. Från landsvägen kände man igen en plats, men nu fick man plötsligt ett helt nytt perspektiv.

Förutfattade meningar. Jag gillar inte det ordet, men måste erkänna att jag mer än väl vet vad det betyder. Det är lätt att bilda sig uppfattningar om människor och ting som man ser bara från en sida. Ibland måste man komma sjövägen till en annan människa. Det finns faktiskt mer än ett perspektiv.

Kanske dags att plocka fram ekan och aktersnurran vänner, och via sjövägen få ett nytt perspektiv på dem eller det vi redan trodde att vi kände väl.

 

/Sven Johannesson