När kyrkorna i Sverige i år samlas kring Ekumeniska året 2025 intensifieras samarbetet inom Söders kristna råd. Här möts nästan alla kyrkor på Södermalm.

En torsdag i februari fick jag sitta ner med tre representanter från Söders kristna råd för att lära mig mer om vilka de är och vad de gör.

Maria Riemslag är medlem i Katolska domkyrkan som finns på Folkungagatan. Där är hon lektor, vilket innebär att hon läser ur bibeln och är en del av bibel undervisningen som sker på lördagar, i den så kallade katekesen. Maja Inde är dia kon i Högalidskyrkan, som ligger nära Hornstull och tillhör Svenska kyrkan. Mats Carlsson är Andreaskyrkans egen pastor och församlingsföreståndare. Han är församlingens representant och ordförande i Söders kristna råd.

12 församlingar möts
Södermalm, känt som Stockholms ”hippie”-stadsdel, är samtidigt en plats med stort antal kyrkor per kvadratmeter. Här finns hela 15 olika församlingar.

Vad är då Söders kristna råd? Det är en unik plats, där 12 olika församlingar möts i gemenskap, berättar de tre. En representant från varje medlemsförsamling utgör styrelsen. De möts två-tre gånger per termin och inbjuder två gånger per år till offentligt medlemsmöte där alla är välkomna.

Bland medlemmarna finns bland andra Svenska kyrkans olika församlingar, liksom We are One Church, finsk ortodoxa församlingen, Katolska domkyrkan, Frälsnings armén och Equmeniakyrkan, det vill säga Andreaskyrkan.

Det är ett sammanhang där representanter för olika kyrkor kan ses. Det gemen samma är viktigare än det som skiljer de olika församlingarna åt, konstaterar de tre. För även om det finns många olikheter när det kommer till tro, historia och traditioner, vilar alla på en gemensam grund. I stället för att se varandra som
konkurrenter kompletterar de olika församlingarna varandra och delar kunskap. Genom att lära känna varandra, och tala väl om varandra, kan alla hjälpas åt att hjälpa andra.

Bönekalender
En del av Söders kristna råds arbete, som hörs i gudstjänster varje vecka i de olika församlingarna, är bönekalendern. Alla församlingar ber för en särskild församling varje vecka. Bön är också en viktig del av styrelsemötena.

I samtalet med de tre märks att det inte är något högtravande, pretentiöst, utan en hjärtlig atmosfär. Arbetet är beroende av viljan och intresset hos församlingarna och deras representanter. Det är ett eldsjälsprojekt, konstaterar de.

Det är vanligt att folk möts över traditionella gränser i stunder av kris. Men genom att kommunicera, samarbeta och dela vad som händer i de olika kyrkorna ger Söders kristna råd även möjlighet att dela det fina och det roliga.

I år är inget vanligt år för Söders kristna råd. Det ekumeniska jubelåret kommer delvis att firas tillsammans. Bland annat bjuds det in till gemensam pingstfirande. Exempel på andra gemensamma projekt är Café Gemenskap och Mötesplats Ukraina. Café Gemenskap håller till i Söderhöjdskyrkan och är en mötesplats som delar ut gratis frukost till 200 – 250 personer varje dag.

Södermalm är en unik plats. Stadsdelen bebyggdes sent, men snabbt, och var länge en plats präglad av fattigdom, alkoholism och misär. Därför har det tidigt funnits ett behov av diakonalt arbete, vilket är en orsak till att det finns så många kyrkor på så liten plats. Det har även resulterat i ett tidigt samarbete mot misär.

Det var ett fint möte med en glad och härlig stämning. Det stärkte bilden av samarbete och gemenskap!

Text och bild: Olivia Elveborg

I Andreaskyrkan finns flera möjligheter att mötas i mindre grupper. Grupperna ser olika ut, med olika teman eller inriktningar. Gemensamt är att mötet med varandra leder till samtal om tro och om livet. Åsa, James, Lisa och Sten är med i olika grupper. De berättar här om vad dessa mötesplatser betyder för dem.
Åsa Lindström deltar i en bibelsamtalsgrupp som ses digitalt varje torsdag.

-Vi inleder med bön och läser sedan högt ett kapitel ur Nya Testamentet. Just nu läser vi Matteusevangeliet. Vi samtalar sedan kring det vi läst till exempel något vi fastnat för, kanske något ord eller begrepp vi undrar över eller något som berör speciellt. Ibland hamnar vi i nutid och funderar kring vad det vi läst innebär för oss i vår tid och för vår församling.

-Jag uppskattar att få en regelbundenhet i att läsa Bibeln och få reflektera över texterna. Jag uppskattar mycket att få ta del av de andras tankar och kunskaper. Det är fint att få stöta och blöta sina tankar och jag uppskattar mycket öppenheten och ödmjukheten mellan oss. Kvällen avslutas som den inleds, med en bön.

James Dobreff är med i en grupp som möts och diskuterar serien ”The Chosen”, en TV-serie som handlar om Jesus liv. De ses i kyrkan varannan vecka, fem gånger per termin för att diskutera ett eller två avsnitt av serien.

-Vi samtalar om Bibeln och hur serien tolkar den med bild och text. Jag uppskattar att träffa andra som delar mitt intresse för serien och Jesus och Bibeln.

Lisa Mårdsjö är med i en Livsnära smågrupp, en samtals-och bönegrupp. De ses var 3:e-4:e vecka hemma hos varandra för att fika och samtala om livet och tro. Idén till gruppen väcktes på ett styrelsemöte där de samtalade om Heliga vanor. Sedan frågande de några från kören som också var intresserade. Från början var de fyra och nu har gruppen växt till sju deltagare.

-Vi börjar med enkelt fika och så samtalar vi om vår tro och våra liv och erfarenheter. I början hade vi en bok som vi läste ur, sedan har det blivit mer spontant. Någon delar en text eller något den hört eller sett och så samtalar vi kring det.

-Heliga vanor är ett tema som återkommit och vi har samtalat om hur våra heliga vanor ser ut och gett varandra små utmaningar i vardagen. Vi letar nu efter en bok att använda som samtalsunderlag.

-Den fina gemenskapen är något jag uppskattar. Vi delar både glädjeämnen och svåra saker och avslutar med att be en stund tillsammans. Det är fint att få be för varandra och tacka för det som är gott. Jag uppskattar också att få dela tron och be tillsammans i en mindre grupp. Utöver våra möten har vi en Messenger-grupp där vi kan be om förbön om det är något som känns tungt.

Sten Arvidsson är med i en Mansgrupp som ses i kyrkan varannan månad.

-Vi pratar bland annat om våra olika vägar till tro och om det är lätt eller svårt att vara kristen i Sverige idag.

-I gruppen kommer vi från olika bakgrund. Det är fascinerande att höra andra berätta om sin väg och om personer som varit viktiga, när vi varit sökande. Vi vågar vara personliga och det blir ofta fördjupade samtal, jämfört med de vi har vid kyrkfikat. Det är också givande att vara i olika åldrar och olika faser i livet.

Om du också vill vara med i en liten grupp för samtal och gemenskap, prata med någon av pastorerna Mats eller Elisabet. Du kanske kan komma med i en befintlig grupp, eller det skapas en ny.

Text. Olivia Elveborg

Lena Bergström är en vandrare. Hon är det som privatperson, men att pilgrimsvandra har också blivit viktigt för henne som pastor. Olivia Elveborg har träffat Lena för ett samtal om att vandra, och hur vandring kan hänga samman med kyrkan och tron.

Lena Bergström arbetar nationellt i Equmeniakyrkan, men är också knuten till Rastplats Söder som varje vecka firar mässa i Andreaskyrkan.
Att gå en lång sammanhängande sträcka gör något med ens upplevelse av världen, menar Lena. Den blir större trots att, eller kanske just för att jag
rör mig långsammare. Det handlar om en inbromsning, förklarar hon.

I samband med Equmeniakyrkans kyrkokonferens i augusti kommer du hålla i en vandring. Berätta om den.
-Jag anordnar en tvådagars pilgrimsvandringvandring inför konferensen. Konferensen heter "On the Move" och därför heter vandringen "Pilgrim på väg”. Vi går för att markera att vi står inför ett uppbrott och en omställning, både i kyrkan och i välden. Under vandringen får vi möjlighet att be, för kyrkan, för välden och konferensen.

Hur långt går ni?
-Vi kommer börja på tisdagen, troligen i Kungälv, och vandra till Hammarkullen där vi övernattar i Mariakyrkan. På onsdagen fortsätter vandringen till Svenska Mässan, där konferensen kommer att hållas. Vi bär med oss pilgrimsvandringens enkelhet. Det ska vara enkelt att delta och vi kommer max gå 1,5 mil per dag.

Hur kommer det sig att du började vandra?
-Jag har alltid tyckt om att gå och att det blev pilgrimsvandring kom ganska naturligt. Jag tog fasta på det i samband med Pilgrims Walk for Future 2021. Det var en vandring från Vadstena till Glasgow för att uppmärksamma toppmötet där och jag gick två veckor av den totalt 3,5 månader långa vandringen. 2022 gjorde jag en liknande vandring.
-Sommaren 2023 gick jag med Pilgrims Walk for Future från norska gränsen i Värmland till Vadstena för att uppmärksamma klimatet och den biologiska mångfalden.

Vad uppskattar du med pilgrimsvandring?
-Närheten till omvärlden blir tydligare när det inte finns något mellan mig och världen. I vår vardag spenderar vi mycket tid i "boxar" som hus och bilar, men när man går hör man ihop med vägen, tillvaron och omgivningen.
-Att gå en lång sammanhängande sträcka gör något med ens upplevelse av världen, den blir större trots att, eller kanske just för att jag rör mig långsammare. Det blir en tydlig inbromsning, jag anstränger mig en hel dag för att gå en sträcka som med bil hade tagit en kvart. Det kan verka onödigt, men man kan också tänka på hur absurt det är att rusa fram som vi gör i vår vardag.

Kan det inte bli enformigt?
-Varje dag är alltid lika rik, på upplevelser och erfarenheter, det blir aldrig monotont. Man lär känna fåglarnas sång och ser det som växer längs vägen.
-Det är också skönt att få anstränga kroppen. Varje dag blir man trött, men man kan fortfarande fortsätta nästa dag och kännas att man blir starkare. Våra kroppar och sinnen är gjorda för att vara i naturen. Ljuden, dofterna och färgerna är välgörande för oss.

Hur kommer tron in i vandringen?
-Det ser ju olika ut, men under pilgrimsvandringar använder man sig oftast av heliga Birgittas bön. Hon var en pilgrim av rang. Pilgrimen söker Gud, eller det heliga, och går ofta som botgöring eller för att söka läkedom, helande, för sig själv eller andra. I vår tid kan man även gå för världen, för hela skapelsen.

Text: Olivia Elveborg

Till de grupper som möts regelbundet i Andreaskyrkans lokaler hör Anonyma Alkoholister, AA. Några möts till slutna möten, andra till öppna. Magnus Stenberg besökte ett öppet möte.

-"Varmt välkommen!" säger kvinnan som leder kvällens samling när jag, på hennes fråga om någon är här för första gången, räcker upp handen. Orden upprepas av många under den en timmes långa samlingen.

-Du som sa att du är ny - hoppas du kommer tillbaka!

Jag är med på ett av AA:s öppna möten. Hit är vem som helst välkommen. De flesta här har erfarenhet av någon form av missbruk. Men hit är också en kompis, en familjemedlem eller den som bara är intresserad välkommen att vara med. Det är en handfull olika grupper som möts olika kvällar i Andreaskyrkan. Just den här gruppen samlas på torsdagar. När den skapades för två år sedan var de 10. Nu är de ett 40-tal män och kvinnor i 30-50-årsåldern. De sitter i dubbla rader i det så kallade konferensrummet.

För mig blir mötet en stark upplevelse. En känsla av tyngd, men framförallt av verklighet. Jag lyssnar till person efter person som delar med sig om hur veckan varit. Någon har brottats med sitt beroende, och tackar för det stöd det innebär att få dela. En annan berättar hur glad och fri hen känner sig efter att ha varit nykter en tid. Många ger respons med grattisrop och applåder.

Berörd av ärligheten
Det vilar en varm stämning av tacksamhet i rummet, till varandra, och till vad några kallar en högre makt, andra kallar Gud. Jag blir berörd av den ärlighet människor uttrycker, inför varandra, men främst inför sig själva, om prövningar de brottas med. Oavsett historia – här är jag en människa bland människor. Ibland är livet tufft.

Samlingen med AA avslutades med den bön som kallas Sinnesrobönen. Efter samlingen pratar jag med två av deltagarna, en man och en kvinna som båda är med och ställer i ordning för detta AA-möte. "Vi är inga experter på alkoholism. Men vi har en unik erfarenhet, och vi har funnit en lösning som fungerar," säger en av dem. "Det enda kravet för att vara med i AA är att man själv har en önskan att sluta dricka," fyller den andra i. I hela Sverige finns omkring 450 AA-grupper. Vill du veta mer om AA – gå in på www.aa.se

Text: Magnus Stenberg
Foto: AA

Nora Khalil är lärare och författare. Hennes ungdomsböcker har rönt stort intresse, både bland unga och vuxna. I mars kommer hon till Andreaskyrkan. Olivia Elveborg har intervjuat henne.

Nora Khalil debuterade som författare år 2022. Hennes första bok, Yani, blev nominerad till flera priser, bland annat August priset för bästa barn-och ungdomsbok. Den belönades även med Hjärtans fröjd-priset år 2022. I år kom uppföljaren Abow. I somras var hon en av Sveriges Radios sommarpratare.

Böckerna Yani och Abow speglar hur det är att växa upp i en av Stockholms förorter som barn till invandrare och de tar upp många viktiga samtidsfrågor. Det är ungdomsböcker som passar för alla åldrar. Den 9:e mars kommer Nora till Andreas kyrkans lördagsfrukost. Inför besöket ställde jag några frågor.

Hur vill du presentera dig, vem är Nora Khalil?
-Jag är författare och har skrivit två böcker, Yani och Abow. Jag är uppvuxen i Alby och det är även där mina böcker utspelar sig. Jag utbildade mig till lärare på Stockholms universitet, men sen läste jag kreativt skrivande på en folkhögskola. Det var då jag började skriva på min debutroman. Innan dess hade jag bara skrivit poesi. Jag hade inga planer på att skriva romaner, men vi fick olika skrivövningar som ledde in mig på den banan.

Som författare håller du även mycket föreläsningar och författarsamtal, hur brukar de se ut?
-Hela hösten har jag åkt runt till skolor och bibliotek för författarsamtal. I skolorna brukar jag berätta om min resa som författare, om läsning och när det finns tid brukar vi göra lite skrivövningar. På bibliotek varierar det lite, antingen är det en föreläsning eller så har vi ett samtal där jag är samtalsledare.

Utställning om sorg
”Kollektiv sorg” är ett initiativ som startades 2020 för att lyfta problemen med gatuvåld. De identifierar både problemen och åtgärder som krävs för att minska våldet. De lyfter frågorna genom konst, poesi och personliga berättelser.

Vilken är din koppling till Kollektiv sorg?
-Jag jobbar inte med Kollektiv sorg, men har gästat dem och läst poesi. Det är ett viktigt och aktuellt ämne.

Språk är viktigt i skrivandet, hur tänker du om språk?
- Språk är makt, det är nödvändigt för att göra sig förstådd och det öppnar många dörrar i samhället. Mina föräldrar är invandrare och jag har sett hur språket kan ge en felaktig bild av dem på grund av deras brytning. Någon som bryter på svenska kan anses mindre utbildad, vilket inte alls är fallet.

- I mina böcker använder jag mig av mycket slanguttryck som används i förorter. Slang har ett dåligt rykte och beskrivs ofta som något negativt, vilket jag inte håller med om. Användandet av slang visar snarare att talaren behärskar flera språk. Dess utom skapar det möjligheter att leka med språket, det blir roligare och mer lekfullt med olika uttryck och liknelser. På så sätt nyanserar det språket. Om du kan anpassa språket till olika rum, är det en tillgång som ger ett mer varierat språk. Att behärska ett språk, som svenska eller engelska, är ett privilegium, säger Nora Khalil.

Läs eller lyssna
Själv rekommenderar jag varmt att läsa eller lyssna på Noras böcker. De väcker mycket tankar samtidigt som de erbjuder många skratt. Det är helt enkelt en bra läsupplevelse!

Text: Olivia Elveborg
Foto: Daniela Spiroska

Edvin Greneskog blir sommarpastor i Andreaskyrkan. Han hade samma roll förra sommaren, men tror att det på flera sätt blir annorlunda i år.

- Jag har ännu ett år av teologistudier bakom mig, och jag är mer hemma i församlingen nu.

Edvin ser fram emot uppgiften med tillförsikt. Eftersom han hade samma ”sommarjobb” förra året vet han vad som väntar. Under året har han dessutom flyttat över sitt medlemskap till Andreaskyrkan, från Rimforsa där han arbetat som ungdomsledare, och medverkar då och då med musikprogram tillsammans med några kompisar.

”Ni i Andreaskyrkan” har blivit ”Vi i Andreaskyrkan”.

- Jag trivs verkligen i församlingen och känner mig taggad, säger Edvin.

Under sommaren kommer han finnas med i satsningen Öppen kyrka där Andreaskyrkan håller öppet några dagar i veckan för spontanbesökare som vill komma in för att ta en fika, sitta ner och prata eller bara se det vackra kyrkorummet.

Just kyrkorum är något som Edvin har haft särskilt fokus på under det gångna året. När vi möts på Enskilda högskolan i Bromma, där han nu avslutar sitt tredje av fyra studieår, lägger han sista handen vid en uppsats om hur människor upplever och påverkas av olika kyrkor, alltså av själva ”rummet”.

Edvin har låtit människor utan någon större erfarenhet eller engagemang i någon kyrka ta del av bilder från tre olika kyrkor – Bromma kyrka, byggd på 1100-talet, Adolf Fredriks kyrka i Stockholms innerstad, byggd på 1700-talet, och så Kyrkan vid Brommaplan, som tillhör Equmeniakyrkan. Den senare invigd vid första advent 1957.

Utan att här gå närmare in på detaljerna hur han genomfört studien blev resultat tydligt. På frågan ”I vilken av dessa kyrkor tror du att du skulle känna frid” svarade de flesta Bromma kyrka. Därefter Adolf Fredrik, först på tredje plats nämns den moderna Kyrkan vid Brommaplan, som flera associerade till en föreläsningssal.

Var detta ett nedslående resultat för den som utbildar sig till pastor i Equmeniakyrkan?

- Nej. Men intressant, svarar Edvin.

Han ser resultatet som ett tecken på att många människor i Sverige inte har någon erfarenhet av en frikyrka. De har aldrig varit där. Till en gammal kyrkobyggnad i Svenska kyrkan har många åtminstone någon slags koppling. De kanske varit där på ett dop, en konfirmation eller bröllop. De flesta vet att det är möjligt att gå in i en sådan kyrka, sitta ner en stund, tända ett ljus, och sedan gå ut igen, utan att någon tränger sig på.

Minst lika intressant, menar han, är att de människor han intervjuat inte alls är främmande inför att samtala om existentiella frågor. I sin studie har han har utgått från de åtta dimensioner av existentiell hälsa som världshälsoorganisationen WHO har identifierat.

- Det är min förhoppning att en kyrka, en församling, inte bara är en plats för att finna stillhet, utan också en plats där det finns utrymme att växa som människa, och kanske även brottas med existentiella frågor och få göra det tillsammans med andra.

Om det kyrkliga sammanhanget, och uppgiften att så småningom bli pastor, är det ena av Edvins stora intresseområde så är musiken det andra. Han skriver själv musik och framträder gärna med den inför andra. Under senare tid har han och några kompisar inbjudit till musikkvällar i Andreaskyrkan, i samarbete med Universitetskyrkan.

- Musikskrivandet har varit en annan sida av mig som inte har så mycket med mitt kyrkliga jag att göra. Men det har varit roligt att ta med det intresset in i kyrkan, berättar han.

Vem vet, uppgiften som sommarpastor kanske även kan kombineras med någon liten lunchkonsert. Och den 16 juli spelar Edvin på Klubbensborg.

Kontrasten är stor mellan Södermalm i Stockholm och samhället Rydaholm i Värnamo kommun där Edvin har sina rötter. Så hur tänker han sig framtiden, som pastor i en storstadsförsamling eller på en mindre ort?

- Tidigare skulle jag nog ha svarat på en mindre ort. Men i nuläget är det en öppen fråga. Jag trivs bra i Stockholm.

Förhoppningsvis ska den känslan förstärkas ytterligare under sommaren i Andreaskyrkan.

Text: Magnus Stenberg, Foto: Privat

Kristen tro och bibelns berättelser kan inspirera till engagemang mot klimatförändringar och för miljön. Det menar ett antal teologer i boken En grönare kyrka – teologi för klimatnödläge. Lena Bergström har ingått i redaktionsgruppen och presenterar här några av de frågor som behandlas i boken.

Kriserna för klimat och biologisk mångfald öppnar för de stora existentiella frågorna. Om människan kan orsaka sådan skada, vem är hon? Hur hör vi ihop med allt annat? Finns det någon högre makt i allt detta? Arbetet med att låta samtidens stora frågor möta kristen tro och tradition kan vi kalla teologi. Teologi handlar inte bara om att finna en välformulerad tro, det handlar om att få hjälp att leva i den här världen, som den är.

Är kristendomen en bidragande orsak till de kriser vi står mitt i eller är den en resurs för oss nu? Kanske ligger det något i båda påståendena. Det har, sedan miljörörelsens framväxt på 1960-talet, framförts viktig kritik mot kristendomen som orsak till kriserna för jordens livsmiljöer och det behöver vi ta på allvar. En kritik är att kristendom bidragit till antropocentrism, detta att människan görs till ett självklart centrum och allt övrigt på jorden reduceras till en kuliss eller resurs för människan. Genom att så mycket betona relationen mellan människa och Gud och tala om människan som en höjdpunkt i skapelsen förstärks bilden av människans dominans.

Har skapelsen avförtrollats?

En annan viktig kritik är att kristendomen bidragit till världens avförtrollning. Det är ett begrepp som syftar på att de föreställningar om naturen som besjälad och bebodd, något som funnits och finns i folktro och urfolkskulturer, men helt kom att avfärdas av kristendomen. Särskilt tydligt blev detta i protestantismen, i gott sällskap med upplysningstiden. Det som gick förlorat var en respekt och försiktighet i relation till djur och växtlighet som resulterade i att det blev fritt fram att exploatera mark, växtlighet och djur. Det spelar också in här att kristendomen kom att färdas runt världen som kolonialmakternas religion och därmed knöts samman med makt och ekonomiska intressen.

En ytterligare kritisk synpunkt, som också kan höras idag, är att det finns drag av verklighetsflykt i kristen tro. Det kan ibland låta som att det är ointressant att bevara och vårda naturen eftersom man har fokus på nästa liv eller nästa värld.

Med denna kritik som bakgrund kan vi fråga oss om det finns något gott att hämta i kristen tro idag? För att söka svar på detta är boken En grönare kyrka – teologi för klimatnödläge en resurs. Den utkom i oktober 2022 och har nu fått en studieguide av Studieförbundet Bilda. Boken är en antologi med tolv essäer och fem dikter. Redaktörer är Sune Fahlgren, Petra Carlsson Redell, Peter Halldorf och Lena Bergström. Författarna kommer från olika traditioner, men Equmeniakyrkan är väl representerad. Boken är en del i skriftserien Tro & Liv från Enskilda Högskolan och kan ses som ett samtalsunderlag för att hjälpa oss att få syn på vår teologi. För det arbetet behövs texter som drar åt lite olika håll och som utmanar oss.

Bruka och bevara

Här finns till exempel Karin Olofsdotters gröna läsning av skapelseberättelserna, där hon bland annat lyfter fram orden bruka och bevara som viktiga för att förstå människans roll i skapelsen. Det finns också i kristen tro grund för en vördnad i relation till skapelsen och texter som tydligt uttrycker att också annat i skapelsen lever i relation till Gud.

Andreas Nordlander vågar sig på att se om det finns positiva bidrag i gnosticismen och ger redskap för att reflektera över människans längtan och transcendens. Kanske kan vi både bejaka vår kroppslighet och den aning av något annat som vi ibland anar? Harry Månsus lyfter fram den profetiska traditionen och problematiserar den eskatologiska eskapism han själv växt upp med.

I boken finns också texter som reflekterar över relationen till medskapelsen, bland annat i möte med samisk andlighet. Petra Carlsson Redell frågar sig varför Gud fick flytta inomhus och Tomas Arentzen tar oss med i en fascinerande berättelse om träden i kristen historia.

Hur får det skapade utrymme?

Som församling mitt i storstaden kan vi behöva reflektera över hur allt skapat som inte är människa får utrymme i det vi är och gör tillsammans. Hur är vi församling tillsammans med den här platsen och allt som finns här? Hur kommer omsorgen om allt levande till uttryck i vår gemenskap?

Vi människor sätter ord på tillvaron och väver berättelser för att förstå vad vi är med om. Hur kan vi i bön och gudstjänst berätta och leva tro, hopp och kärlek på ett sätt som bär oss genom de kriser som utmanar oss nu? Att pröva gamla och nya sätt att berätta om vad det är att vara människa kan vara en början på en viktig resa.

Lena Bergström, pastor och evangelist i Equmeniakyrkan

Foto: Pressfoto och Elisabet Ravelojaona

Sociala Missionen är en verksamhet där huvudmannen är församlingar i Equmeniakyrkan i region Stockholm. Kontoret ligger i gårdshuset på baksidan av Andreaskyrkan och där har Erika Ershammar arbetat i sex år, just nu som jurist och verksamhetsutvecklare.

Vad innebär ditt arbete?

- Mitt arbete som jurist innebär att jag på olika sätt ger stöd till flyktingar och asylsökande till exempel vad gäller överklagande.

- Som verksamhetsutvecklare vill jag försöka göra vårt arbete mera känt och då bland annat vår kvalificerade rådgivning. Jag vill också försöka hitta mötesplatser och samverkan där vår kompetens kan bli en större resurs för församlingarna och de människor som vi möter i våra olika verksamheter.

Vad har Sociala Missionen valt att fokusera sitt arbete på de senaste åren?

- Vid Sociala Missionens årsmöte 2020 fick vi i uppdrag att ställa om för att bli en mer tydlig resurs för församlingarna. Det är ett uppdrag vi är glada för. Vi tror till exempel på modellen att vi samarbetar med församlingar i projekt som gör mer för människor som behöver oss, och som också kan ge ekonomi in i församlingars diakonala arbete.

- Sociala Missionens kompetens ligger i att möta barnfamiljer som riskerar hemlöshet och flyktingfamiljer som splittrats på grund av flykt. Många församlingar i Stockholm kommer också i kontakt med just dessa familjer och då vill Sociala Missionen vara ett stöd. Det handlar om en ömsesidighet. Tillsammans kan vi göra mer.

Ni har under året gett ut en rapport om social dumpning kopplat till bosättningslagen samt synliggjort detta i media. Vad är bakgrunden till detta?

- Vi vill inte bara hjälpa enskilda människor utan också peka på systemfel. Ett exempel är bosättningslagen vars syfte är att asylsökande under två år skall kunna få stöd att etablera sig i det svenska samhället. Problemet är att i en del kommuner, framför allt i storstadsregionerna, är trycket på bostäder så stort att kommunerna vill frigöra hyresrätter till andra männi-skor. Då kan kommunen utsätta nyanlända för påtryckningar vilket gör att utsatta människor känner sig tvingade att flytta bort från den miljö som de rotat sig i.

- Det här innebär att barnen tvingas lämna sin skola och föräldrarna bryta upp från sammanhang och studier som blivit viktiga för att komma in i det svenska samhället. Ingen är egentligen tvingad till att flytta men det kan vara svårt att ensam ifrågasätta kommunala tjänstemän. Konsekvenserna blir att utsatta familjer flyttar till kommuner där de blir isolerade, vilket inte alls var syftet med lagen.

- Genom att lyfta fram enskilda människors berättelser hoppas vi synliggöra problemen och åstadkomma förändring. Min personliga övertygelse är att Jesus kallar oss att älska vår nästa och att vår nästa är alla människor. Därför blir denna typ av frågor viktiga för kyrkan och för oss som kallar oss kristna.

Vad blir steget vidare för Sociala Missionens nya inriktning?

- Vi vill fortsätta att fördjupa samarbetet med församlingarna. Genom olika projekt vill vi möta de behov som församlingarna upplever finns. Ett exempel är när en församling arrangerar språkcafé. Då kan vi åka ut och ge rådgivning till besökarna.

- Jag upplever att vi är inne på rätt väg och att vi försöker utveckla vår verksamhet och hitta nya arbetssätt. Vi har en stabil ekonomi, men vi är naturligtvis beroende av ekonomiska bidrag och varje projekt kräver en genomtänkt ekonomisk finansiering.

Hur kan jag som privatperson stödja Sociala Missionen?

- Det går alldeles utmärkt att bli månadsgivare. Man kan också swisha en gåva. Och naturligtvis är församlingarnas bidrag viktiga för vårt arbete.

- Lika viktigt är att vi får hjälp att sprida informationen om vårt arbete. Så att fler utsatta människor hittar till oss, men också att diakoner, pastorer och volontärer som vore hjälpta av att få bolla svåra ärenden vet att de kan ringa.
- När vi höjer rösten för att åstadkomma förändring tänker vi att ni som församlingar är med oss och att vi höjer rösten tillsammans. Vi vill vara er resurs.

Göran Gustafson

Andreaskyrkan har en stolt historia som går tillbaka till andra hälften av 1800-talet. Själva kyrkan invigdes 1877. Men kyrkan och församlingen är ingen isolerad företeelse utan har varit och är en del av en rörelse som när den växte fram kom att omskapa det svenska samhället.

Om detta handlar filmen Frikyrkans historia som tagits fram av religionsvetaren och journalisten Fredrik Lindé. Efter gudstjänsten i Andreaskyrkan den 21 augusti visades filmen, som är en timme lång. Därefter följde ett kort gemensamt samtal.

Filmen gör ett historiskt svep, från vad som ses som det första baptistiska dopet i Sverige 1848, fram till våra dagar, med frågor om frikyrkorörelsens utmaningar i dag. Med de nya fria församlingarna som skapades för ungefär 150 år sedan växte erfarenheter av demokrati. Här kunde både män och kvinnor, fattig och rik, bildad och den utan skolgång vara med.

I samtalet ansåg många att det var en bra film. Fint att få en fördjupad bild av den historia som Andreaskyrkan är en del av, menade flera. Här är några av rösterna.

- Det var intressant att se att frikyrkorörelsen växte fram bland människor med små resurser.

- Demokratifrågan var viktig då, och den är nog viktig också idag, fast på ett annat sätt.

- Det är väl inte helt korrekt att tala om ”Frikyrkan” som om den är en, eftersom det också finns mycket som skiljer de olika frikyrkosamfunden.

Det konstaterades att kamp för nykterhet, hälsa och utbildning varit central i frikyrkorna, inte minst inom den internationella missionen. Någon konstaterade:

- Idag finns andra utmaningar, som ensamhet och existentiell hälsa.

Magnus Stenberg

Andreaskyrkan är del av ett omfattande diakonalt arbete som inte syns i kyrkan. Det pågår bland högskolestudenter och bland personer på häkten och fängelser. ”Jag älskar det”, säger Elisabet Ravelojaona. ”Det mest meningsfulla jag kan göra”, säger Olle Jonasson.

Det är inte svårt att märka entusiasmen när de berättar om sina arbeten. Elisabet är studentpastor på Södertörns högskola. Olle är fängelsepastor på häktet i Sollentuna, men även på Svartsjöanstalten i Ekerö.

- Människor jag möter inom kriminalvården har hamnat i en återvändsgränd, konstaterar Olle. Inget kan vara mer meningsfullt för mig än att erbjuda mig att lyssna till dem, oavsett vad de vill prata om. Anmärkningsvärt ofta gäller det existentiella frågor.

Elisabet konstaterar att hon som studentpastor finns mitt bland unga människor vars liv är i ständig förändring. För många är frågor som ”är jag på rätt plats nu”, ”vart kommer det här leda”, ”vem är jag nu och vem kommer jag att bli” ständigt aktuella.

När de berättar om sina uppgifter och hur en arbetsdag ser ut återkommer båda till vikten av samtalen. Om betydelsen att finnas till och vara beredd att lyssna. Inom kriminalvården är det tydligt för de intagna att pastorn (eller prästen eller imanen – tillsammans är de del av den andliga vården inom kriminalvården) inte är en del av vad de uppfattar som det repressiva systemet.

- Det är helt naturligt att den som hamnar i den kris som en förvaring på häktet eller fängelset innebär kommer att brottas med svåra frågor om livet, menar Olle. Det behöver du inte skämmas över, brukar jag säga. Sedan kan det ta sig väldigt olika uttryck. Min uppgift är att finnas där och lyssna, oavsett vilken nivå samtalet rör sig på.

I arbetet på häktet kommer personer till honom på bestämda tider. På en anstalt handlar det mer om att röra sig runt bland de intagna. Bekanta sig med folk. Presentera sig. Visa sig tillgänglig.

På sätt och vis påminner det om Elisabets arbete på högskolan.
- Det här är ett mingeljobb. Det är bra om jag rör mig ute bland studenterna, visar att jag finns, förklarar Elisabet.

En grupp som båda också gärna bör vara en resurs för är personalen på sina respektive arbetsplatser. Det kan även där handla om att vara samtalsstöd, men också om att vara en resurs vid kriser, som vid svår sjukdom eller dödsfall. Ibland efterfrågas de att medverka i utbildningar och informationsaktiviteter.

Både Elisabet och Olle har en tydlig koppling till Andreaskyrkan, även om den rent formellt ser lite olika ut. För Elisabet gäller att hon är anställd av församlingen, men att 50 procent av hennes tjänst är avsatt för att vara studentpastor. För detta skjuter Equmeniakyrkan till ett anslag, något som församlingen varje år måste söka för att det ska förnyas.

Olle är medlem i Andreaskyrkan, men anställd av föreningen Rastplats Söder, som har sin hemvist i Andreaskyrkan. Finansieringen av landets fängelsepastorer och imamer kommer från Kriminalvården och kanaliseras genom Sveriges Kristna Råd och dess Nämnden för andlig vård – NAV. Ibland beskrivs kyrkornas arbete på häkten och anstalter som ”NAV-arbetet”.

För att klara uppgiften som student- eller fängelsepastor krävs att man är trygg i sin yrkesroll som pastor, menar båda två. Och gärna har ytterligare någon kompetens eller yrkeserfarenhet. Elisabet har förutom pastorsutbildningen också en Steg 1-utbildning i psykoterapi, och Olle är förutom pastor även socionom.

- Du verkar på en arena som inte är din hemmaplan, och där inte alla du möter tycker att du har där att göra, konstaterar Elisabet, men säger i nästa stund att hon bemöts med stor respekt och uppskattning.

Båda vill att kopplingen till Andreaskyrkan och församlingen inte bara ska vara en formell konstruktion, utan att församlingen ska se dem som sina medarbetare ute i samhället. Ibland kunde de önska en starkare koppling, att fler studenter respektive personer som funnits inom kriminalvården skulle hitta till Andreaskyrkan som sin andliga gemenskap.

- Å andra sidan, efter att jag har haft kontakt med en människa en tid vet jag sällan vart hon tar vägen i livet. Det handlar om att få så, så och så. Sedan får andra skörda, konstaterar Olle.

Både Elisabet och Olle bejakar bilden av att de utgör en utsträckt hand från kyrkan ut i samhället. Men de påminner också om att de kan ses som en hand från samhället in i kyrkan. I sina roller får de en insyn i och kompetens om förhållanden i samhället som församlingen annars kanske inte är medveten om.

Text: Magnus Stenberg

”Tala film-Tala liv” är en träff som sker några gånger per termin. Här får alla intresserade möjlighet att komma till kyrkan, äta popcorn, se film och sedan samtala om den. Pastor Mats som leder kvällen och Eva som brukar vara deltagare på filmkvällarna berättar lite om hur en ”Tala film-Tala liv”-kväll ser ut.

Hur är upplägget under en vanlig ”Tala film-Tala liv”-kväll?

Mats beskriver kvällen: En kväll börjar klockan 18.30, men från 18 ramlar folk in och äter popcorn, dricker cider eller annan god dricka och smakar ibland på lite god choklad. Vi startar kvällen med en kort introduktion till filmen innan vi ser den. Efter filmen är det en kort paus innan vi sätter oss i en ring och samtalar om filmen. Samtalet utgår från tre frågor som alltid är desamma.

• Vilken känsla har du nu?
• Var det någon person du fastande för i filmen?
• Är det någon scen du kommer ihåg speciellt?

Vi går en runda och alla som vill får svara på frågorna. Ibland har vi en avslutande diskussion för att knyta ihop kvällen, som slutar senast 21.00.

Hur växte idén till konceptet fram?

Jag (Mats) gillar att se på film och tycker det är kul att göra det tillsammans med andra. Filmer talar till oss på olika sätt, inte minst i existentiella frågor. När man ser en film själv är det lätt att lämna filmen bakom sig när den är slut. Man får en upplevelse för egen del men kan sakna någon att dela den med. Jag försöker välja filmer som tar upp olika livsfrågor och ibland tro.

En förhoppning är att filmen ska skapa en bra mötesplats med låg tröskel för den som inte är van att vara i kyrkan att komma hit. Det är en möjlighet att göra något roligt och meningsfullt tillsammans som även kan ge ringar på vattnet och leda vidare till en djupare relation.

Eva, du brukar vara med som deltagare, vad lockade dig till ”Tala film-Tala liv”?

Jag ville hitta en lugn aktivitet att göra efter jobbet. Att se film lät som en rolig och avkopplande stund med möjlighet att möta andra. Alla får komma till tals och olika åldrar och erfarenheter kommer fram. De tre frågorna är jättespännande. Filmerna kan ge väldigt olika upplevelser och bjuder på allt från glädje till smärta, hopp och hopplöshet. Ibland ger filmen samma känsla, ibland känner vi helt olika saker trots att vi sett samma film. Olika delar fastnar hos olika individer. Chansen att diskutera filmen efteråt är bra. Man får input från olika håll. Popcornen i början av kvällen bidrar till att skapa en bra biostämning, det är trevligt. Ibland kommer en ny person och det känns som om de känner sig välkomna. Popcornen kan vara en inkörsport ”kom och ät popcorn, och förresten vi har en film också.” Mats är även bra på att välja filmer som griper tag i en, i hela kroppen. Jag lever mig in i filmerna och hittar alltid någon karaktär jag kan identifiera mig. Mats tillägger: ”Man ska inte underskatta doften av popcorn”

Hur ser tankarna inför våren ut?

I vår är det danskt tema, berättar Mats. Danskarna gör bra film och de tre valda filmerna tar upp ämnen som inte alltid är så enkla. Om vårens filmkvällar öppnar upp för samtal runt dessa teman får vi se. Vi har haft en träff och då såg vi filmen ”Italienska för nybörjare”. Höstens tema är däremot inte bestämt och jag tar gärna emot åsikter och förslag, hälsar Mats.

Text: Olivia Elveborg

Funderar du ibland på hur ditt liv blev som det blev? Kan du få en känsla av att inte duga? Och skulle du vilja dela tankar med andra om rädslor och längtan. I vinter erbjuds kursen Roder i Andreaskyrkan.

Roder är en kurs om livet. Här erbjuds hjälp att hålla rätt kurs. Roder har under flera år genomförts i en av Andreaskyrkans ”systerkyrkor” här i Stockholm, i Kyrkan vid Brommaplan, som också är en del av Equmeniakyrkan.

Den 10 februari inbjuds till en första träff om Roder i Andreaskyrkan. Hela kursen rymmer sex tillfällen och kommer att genomföras varannan torsdag.

Åsa Lindström och Conny Björkvall är två medlemmar i Andreaskyrkan som deltagit i utbildningsträffar kring Roder tillsammans med våra pastorer Mats Carlsson och Elisabet Ravelojaona. De kommer att finnas med som resurser under kursen.

- Jag tror att det kan finnas ett behov av möjligheten att samtala kring den här typen av frågor, inte minst nu
efter att vi varit så isolerade under coronapandemin. Så jag är glad att vi kan erbjuda en sådan här kurs, säger Åsa.

- Jag är nyfiken på det här upplägget, det ska bli intressant att se hur intresset kommer att vara, säger Conny.

Både Åsa och Conny uttrycker sig lite prövande inför Roder. De har deltagit i fyra utbildningsträffar, två fysiska och två digitala, men riktigt hur det kommer att bli att delta vet de inte. Kursen kräver en del av deltagarna, konstaterar de. Det handlar om att dela erfarenheter av det egna livet.

- Det blir ett helt nytt upplägg för mig, men jag vill gärna testa mina gränser, säger Conny.

Kursen Roder har skapats inom Kyrkan vid Bromma-plan, av Bertil Forsberg som under många år lett ledarskapskurser inom näringslivet. Därifrån växte insikten att dessa kurser ofta handlade om ”konsten att leva”. Som medlem i Kyrkan vid Brommaplan utarbetade han ett upplägg som kunde passa för vem som helst.

- Det var en aha-upplevelse för mig att inse att det vi människor brottas med mest också är kärnbegreppen i kristen tro, berättade Forsberg i en intervju i tidningen Sändaren nyligen.

Åsa tänker sig att en naturlig fortsättning från kursen Roder kan vara Alpha, som ibland brukar beskrivas som en grundkurs i kristen tro.

- Jag tror att Roder kan vara intressant för människor som kanske inte känner sig så hemma i kyrkans gudstjänster, men som vill samtala om livsfrågor, säger hon.

En kurskväll i Roder tar tre timmar i anspråk och innehåller olika moment. Den börjar alltid med att man äter en soppa tillsammans. Sedan följer en guidad meditation, en kort föredragning kring ett visst tema, egen reflektion och samtal i mindre grupper. Kvällen avslutas med den så kallade Sinnesrobönen.

En grundtanke är att deltagarna ska känna sig trygga att dela sina tankar och livserfarenheter. Öppenhet är ett viktigt ledord för Roder. Gruppen leds av en samtalsledare.

Conny ser just nu inte framför sig att han själv kommer fungera som samtalsledare.

- Men kan jag bidra på något sätt så gör jag gärna det, säger han.

Inte bara Andreaskyrkan kommer att inbjuda till Roder den närmaste tiden. Det sker parallellt i åtta församlingar inom Equmeniakyrkans Region Stockholm. Stuvstakyrkan, Högdalskyrkan och Ekensbergskyrkan är några av dem.

Text: Magnus Stenberg
Foto: Karin Egerhag