Helgen 9–10 oktober gästar författare och pastor Peter Halldorf Andreaskyrkan för en seminariehelg (se notis sid. 10). En helg vi har väntat på och förberett oss för under mer än ett års tid. Nu hoppas vi att den äntligen ska bli av. Inför hans besök frågade jag honom följande:

Kan du berätta något om din livssituation idag? Hur ser din vardag ut?

– Jag lever ett stilla liv på landet, i den östgötska ekskogen. Ora et labora. Sköter om bin, örtagård och ägnar tid åt brevkorrespondens. Den söndagliga mässan i Ekumeniska Kommuniteten är livskälla och höjdpunkt varje vecka.

Vad var upprinnelsen till att du skrev boken Därför sörjer jorden?

– Under sex års tid, från 2012 till 2017 hade jag förmånen att i stort sett dagligen få umgås med den profetiska litteraturen i Bibeln, i synnerhet profeten Jeremias bok. Det var omvälvande och djupt rannsakande på ett personligt plan. Profeterna framstod för mig som radikalt samtida och politiskt utmanande. Det ledde till att jag på ett mer uppmärksamt sätt började lyssna till vad forskarna sa om klimatkrisen. I det ljuset framstod profetlitteraturens aktualitet som än mer brännande. Det ledde till att jag ville försöka skriva något om spänningen i den kristna tron mellan två stora framtidsutsagor: ”Himmel och jord ska förgå” och ”efter hans löfte väntar vi en ny himmel och en ny jord”. Det blev boken Därför sörjer jorden.

Om du kort skulle dela några tankar om ”hopp” utifrån ett kristet perspektiv till en medmänniska, vad säger du då?

– Hoppet tillhör en annan kategori än det positiva tänkandet. Det kristna hoppet är grundat på en realistisk pessimism. Innan vi kan ta emot hoppet om en ny och bättre värld, måste den optimism grusas som sätter sin tilltro till människans egen förmåga att förbättra sig själv och världen. Hoppets språk i den kristna tron är ett uppståndelsespråk. Det är vid den tomma graven kvinnorna får orden tillbaka. Därifrån räcker de oss ett hoppets språk, som får oss att våga ta till oss tanken att Guds trofasthet är ett veto mot människans trolöshet.

Hur har din tid varit under pandemin? Några reflektioner kring hur du ser att pandemin har påverkat; dig själv, kyrkan och vårt samhälle?

– På ett personligt plan en period av stor stillhet, vila, resonans. Betydelsen av en enkel daglig rytm har blivit ännu tydligare. Styrkan i gryningsbönen. Avgörande har varit att varje vecka få fira mässan, även under pandemin. Jag märker hur det år som ligger bakom, hos mig och många andra, inneburit eftertanke, även besinning. Som med alla djupgående existentiella erfarenheter är dock frågan om vi – om så bara något litet – förmår låta de insikter vi gjort hålla igen accelerationen när vi nu frestas att återgå till ”ordningen”.

Hur går dina tankar inför helgen i Andreaskyrkan? Vad är din längtan att få ge? Vad blir ditt fokus i undervisningen?

– Jag ser mycket fram emot helgen i Andreaskyrkan och är glad över att ni avsatt gott om tid för att vi tillsammans ska kunna reflektera över angelägna frågor. Det jag, kort uttryckt, vill försöka göra är att visa att där de apokalyptiska visionerna ser historiens slut som ett sammanbrott ser de hebreiska profeterna, och senare den unga kyrkans stora teologer, ett genombrott.

Text: Mats Carlsson
Foto: Privat

Andlighet och trädgård – hur går dina tankar inför de orden? Får du kanske en bild av en syrénberså, att sitta där och höra humlornas surr, vila kroppen på en vacker bänk och rikta blicken mot himlen?

Hanna Allert Karlsson är sedan ganska nyligen utbildad trädgårdsmästare. På frågan om hon ville dela sina tankar inför orden andlighet och trädgård svarade hon snabbt ja. Men när vi möts för en intervju skrattar hon lite inför ämnet.

- Nu när jag arbetat har jag tänkt en del på ordet andlighet. Den här våren har trädgårdsarbetet för mig mest varit tungt kroppsligt arbete, med svettig panna och leriga stövlar.

Visst har arbetet med att så frön, plantera, kultivera, rensa och skörda också en djupare dimension, även för Hanna. Och snart är vi inne i ett samtal om förundran, ödmjukhet och framtidshopp. Men innan vi kommer dit, något kort om Hanna.

Hon bor med make och två söner i Älta, i Nacka. Är uppvuxen på landet utanför Skövde i Västergötland. Föräldrarna var konstnärer. Men här fanns också lantbruksrötter. Och trädgårdsintresset var stort.

Även Hanna var tidigt intresserad av odling men fokuserade mer på att utveckla sitt eget konstnärskap. Utbildade sig också som pedagog. Under många år arbetade hon som lärare i bild och form på Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Så drabbades hon av en utmattningsdepression. Det tog lång tid att komma tillbaka och hon blev sjukskriven på deltid ett helt läsår.

- Under min sjukskrivning insåg jag att jag inte skulle kunna komma tillbaka på heltid som lärare. Jag var ute mycket i skogen under sjukskrivningen och mådde som bäst när jag fick arbeta i min trädgård. Det fanns en läkande kraft i att arbeta utomhus med händerna.

Där växte lusten att byta spår. Att bejaka intresset för odling och trädgård. Med stöd av maken fattade hon beslutet att söka in på en trädgårdsmästarutbildning i Enköping.

- Det är inte så enkelt att byta bana mitt i livet. Men jag kände att är det någon gång jag ska göra det så är det nu, säger Hanna, som fyllde 50 i slutet av april.
Idag arbetar hon heltid med trädgårdsarbete, för två olika arbetsgivare. Våren i år var länge kylig, men som trädgårdsmästare måste Hanna naturligtvis mestadels arbeta utomhus. Faktum är att när vi pratas vid en dryg vecka in i maj återkommer hon flera gånger till just detta – regn, kyla, leriga stövlar och tungt kroppsarbete.

- Men även i detta det finns väl en andlig dimension, funderar hon, lite prövande.

Och sedan, mera bestämt:
- Det finns definitivt en andlig dimension i trädgårdsarbetet. Att så ett frö och sedan se hur det växer. Det är magiskt! Det är skapelsen som sker där nere i jorden! Jag känner stor vördnad och tacksamhet.

Under sin utbildning intresserade sig Hanna för och skrev ett arbete om den mer kontemplativa aspekten av trädgården, som en plats för meditation och bön. Hon studerade en rörelse i England, etablerad av en anglikansk präst. Quite Garden Movement betyder ungefär Rörelsen Tyst Trädgård. Prästen Philip Roderick ville uppmärksamma trädgården som en plats för bön och vila. Och den bibliska utgångspunkten är, när man blir uppmärksammad på den, lika självklar som uppenbar. I Markusevangeliet uppmanar Jesus sina lärjungar att följa med honom till en tyst plats för att vila. Roderick och hans rörelse konstaterar: ”Om Jesus regelbundet och konsekvent behövde ett sådant utrymme för att bara vara, så gör vi det också.” Idag sprider sig konceptet, till kyrkor, sjukhus och skolor.

- Det finns dokumenterat i en rad studier att arbete och vila i en trädgård ger en läkande kraft, konstaterar Hanna.

Tiden har också sin speciella betydelse, fortsätter hon. Nuet, historien och framtiden finns närvarande samtidigt i trädgården. Du betraktar ett träd som kanske är 100 år gammalt. Under trädet finns vackra blommor som blommar bara i några veckor.

- Och när du sår ett frö blickar du mot framtiden med förväntan, i förundran att det magiska ska ske igen.

Text: Magnus Stenberg, Foto: Samuel Karlsson

Som tonåring på gymnasiet under en pågående pandemi kan orden bekymmerslöshet och långsamhet kännas ganska avlägsna när man mellan pluggandet för proven funderar på om det kommer bli någon student till sommaren. Genom två telefonsamtal, ett med Berit Rydberg och ett med Lennart och Ingrid Berggren har jag fått lite nya perspektiv på orden. Som pensionärer är deras vardag annorlunda från min egen och jag inser att det finns stora skillnader, men att vissa saker ändå är detsamma.

Vi börjar med den grundläggande frågan: Vad är långsamhet? Berit säger något som jag själv lätt kan relatera till.

- Jag har svårt för långsamhet. Jag försöker ta det lugnt men det är svårt. När man är van att alltid rusa fram är det svårt att ta det lugnt. Det är något att träna på.

Även Lennart kan jag hålla med när han säger att tiden går fort.

- Ja, tiden går fort. Man hinner knappt blinka innan det är en ny vecka. Livet som pensionär går långsamt, men det är extra långsamt när man inte får träffa vänner och familj som man saknar.

Ingrid fortsätter:

- När allt är digitalt blir det inte samma känsla som när man kan möta människor i verkligheten. Det blir långsamt. Samtidigt lever vi ett behagligt långsamt liv, vi behöver inte stressa. De enda ”behovet” vi har är att komma ut och gå varje dag.

Ingrid svarar utan att tveka på frågan om bilden av långsamhet har förändrats med tiden.

- O ja! När man är ung är det helt annorlunda. Då ska man passa in, det ska vara rätt kläder och man ska tillhöra rätt grupp. Nu hänger vi inte med riktigt, särskilt inte på internet. Det är också jättestor skillnad mot när man jobbar och måste prestera. Nu finns inga krav förutom att leva ett hälsosamt liv och vara en bra medmänniska.

Lennart fortsätter på samma resonemang.

- När man jobbar finns det krav på en.

Berit är däremot inte lika säker på hur bilden av långsamhet förändras.

- Jag vet inte. Jag försöker ta det lugnt. Efter att ha ramlat och brutit armen när jag hade för bråttom är det något jag tänker på.

När jag frågar ifall det någon gång går för fort får jag ett svar från Berit där jag känner igen mig själv.

- Allt ska gå snabbt nu, det gillar jag inte. Alla pratar fortare, framförallt ungdomar, och det kan vara svårt att uppfatta vad som sägs.

Ingrid har ytterligare exempel på snabba utvecklingar i samhället.

- Bara sista året har IT-utvecklingen gått väldigt snabbt, vi hinner inte med. Men vi har längre livserfarenhet och då är inte allt lika viktigt, det är inte lika viktigt att hänga med. Det viktigaste är hälsan.

Lennart fortsätter med att berätta vad man kan uppleva om man saktar ner lite.

- Vi går inte lika fort på våra dagliga promenader. Det finns tid att tänka, se sig omkring i omgivningen och upptäcka vad man annars kanske missar.

När jag frågar Berit om hur man är närvarande inser jag att det är inget man bara kan. Vi kommer överens att det är som med allt annat, övning ger färdighet.

- Det är svårt att vara närvarande och ta det lugnt. Jag försöker och har tidigare gått på själavårdskurser. Det kanske är något man aldrig lär sig. Man måste träna på det.

Just nu är det lätt att känna oro för framtiden, men är det någon gång man inte gör det? Ingrid säger nej och Lennart fortsätter att beskriva bekymmer i denna tid.

- Vi får det vi behöver. Nu är hälsa det viktigaste. Under den här tiden oroar man sig mer för släkt och vänner.

På frågan om tillit kan bidra till bekymmerslöshet svarar Berit säkert.

- Ja, absolut. Det är väldigt viktigt.

Ingrid har en liknande tanke.

- Utan tro hade det varit annorlunda. Vad gör de människorna som inte har någon tro? Det måste var mer bekymmersamt.

Lennart fortsätter:

- Vi har det vi behöver. Om man har det dåligt ställt och saknar mat och husrum är man nog mer bekymrad.

Går det att vara helt bekymmerslös, vad är det?

Berit tycker inte det är så enkelt, men jag får känslan av att hon trots det kan finna en balans och ett lugn trots bekymren som livet bär med sig.

- Det är väldigt svårt, men man kan försöka planera för saker och ting. Gud kan hjälpa, vi kan lämna allt åt Gud.

Ingrids svar får mig att tänka till.

- Tror inte att man medvetande kan vara det. Man får väga bekymmer mot annat, ofta är de små bekymmer. Sett ur ett livsperspektiv är nästan inget ett bekymmer. Missar man en tenta kan det kännas jobbigt i stunden, men sett över hela livet så påverkar det väldigt lite.

Det är lätt att fastna i de små problemen som kantar vardagen, men vad är egentligen ett litet prov när man tänker på allt annat som finns i livet? Livserfarenhet kanske inte ger alla lösningar och svar automatiskt, men det ger perspektiv.

Text: Olivia Elveborg
Foton: Helen Rydberg och Karin Egerhag

För knappt två år sedan vandrade Annika Johansson den 80 mil långa pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien. Inför att Andreaskyrkan under våren kommer ha Pilgrim som särskilt tema säger hon överraskande: ”Det blir samma.”

Men hon lägger snabbt till: ”Fast annorlunda”

Precis allt måste väl vara annorlunda, tänker jag. En 30 dagars vandring från den fransk-spanska gränsen till Santiago de Compostela i Spaniens nordvästra hörn! Vad kan vara ”samma” i jämförelse med en temaperiod i Andreaskyrkan? Gudstjänster, bibelstudier och samtal kommer på olika sätt att präglas av pilgrimsbegreppet och vad det kan ha för innebörd för oss i våra stockholmsvardagsliv.

Annika, som i april blir 52 år, och arbetar som etableringschef på Apoteket AB, ska snart förklara vad hon menar. Men först berättar hon om sin vandring.

- Det var en födelsedagspresent till mig själv när jag fyllde 50 år. Jag hade haft tanken i bakhuvudet under flera år sedan jag läst Agneta Sjödins bok, du vet, programledaren, om hennes pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Några månader innan min födelsedag bestämde jag mig, det här vill jag göra. Så för att förbereda mig köpte jag vandringskängor och stavar och promenerade sedan hem från mitt arbete en dag i veckan, en och en halv mil.

Redan under resan ner till södra Frankrike fick Annika öva sig i att möta de utmaningar som dagen gav. I Köpenhamn visade det sig att tåget hon tänkt resa med var inställt. Det blev en extranatt i den danska huvudstaden, där hon råkade hamna på en mässa där hon inte förstod så mycket av vad som sades, men i nattvarden upplevde att nu är jag här och kan inte göra något åt det. Och allt kommer att bli bra!

Den en månad långa vandringen innebar dagar av precis allt, sammanfattar hon. Det var varmt, det var kallt, blött, torrt, massor med folk, men också ensamt.

- De dagar jag vandrade själv var kanske de bästa, funderar Annika, för att i nästa sekund berätta om alla fina möten hon gjorde under vandringen.
- Det hände ofta att jag vandrade tillsammans med någon en timme eller två, och fina samtal uppstod trots att vi visste så lite om varandra. Vi delade tankar och erfarenheter av livet och tron med varandra.

Ganska snart insåg hon att hon tagit med sig för många saker i ryggsäcken. De tyngde, men var framförallt onödiga att släpa på. Det var böcker hon tänkt att hon borde läsa, paraply och extrakläder hon tagit med ”för säkerhets skull.” Hon packade ihop allt som hon inte absolut behövde och skickade det till Santiago, för att kunna ta med hem när hon kommit fram.

Det finns också en oerhörd generositet mellan vandrarna, konstaterar hon.

- Behöver man plåster, ja då finns det alltid någon som vill ge dig ett plåster.

Under vandringen märkte hon att det fanns olika inställning till vandringens syfte bland de många tusentals medvandrarna. För många var detta en vandring som andra, en utmanande och vacker friluftsupplevelse. För andra fanns det en djupare dimension. Hos Annika var den andliga sidan betydelsefull och därför deltog hon regelbundet i gudstjänster och mässor i de byar hon passerade.

Förutom den egna bönen upplevde hon en djup gemenskap vid dessa tillfällen, trots att hon delade stunderna med männi-skor från olika kulturer och traditioner.

Kan du säga att du gjorde någon andlig erfarenhet under vandringen?

- Ja, tacksamhet. Jag gick omkring och var väldigt tacksam, över att kroppen fungerade, och över allt vackert som jag fick uppleva.

I april är det två år sedan Annika genomförde den långa pilgrimsvandringen. Men hon påminns ofta om den, exempelvis när hon ska iväg och cykla i höstrusket här hemma och tar på sig samma jacka som hon bar under vandringen. Det blir ett kroppsligt minne.

Men så var det detta med ”samma – fast annorlunda” Hur hänger det ihop? Vilka är hennes förhoppningar inför att vi i Andreaskyrkan under våren kommer ha pilgrim som ett särskilt tema?

- Det är min förhoppning att vi ska få uppleva rikedomen i att dela tankar och erfarenheter med varandra, om livet och vår tro. Det har jag med mig från pilgrimsvandringen, hur betydelsefullt det är.
- Sedan hoppas jag att vi ska få upp ögonen för betydelsen av enkelhet. Att vi inte behöver så många prylar.

Text: Magnus Stenberg
Foto: Annika Johansson (och medvandrare)

Hur är det att jobba på klubbensborg? Hur fungerar verksamheten från insidan när inget är som vanligt? Aqvelina Jacobsson som har sommarjobbat där berättar hur det har varit och funderar lite på hur Klubbensborgs framtid kan tänkas se ut.

Hur länge har du jobbat på Klubbensborg och hur fick du jobb där?

Jag jobbade på Klubbensborg förra sommaren och i sommar, men jag har inte jobbat under året. Jag fick tips om att de sökte personal och då sökte jag jobbet och fick det. I år fick jag jobba eftersom jag jobbade där förra sommaren.

Hur har ni märkt av Corona? Hur har ni arbetat och hur har gästerna agerat?

Förra sommaren jobbade jag i caféet och i år har jag mest jobbat i receptionen så det har varit lite annorlunda. I caféet har det varit en del gäster som har ringt och frågat eller frågat på plats om det går att beställa ute. Vi i personalen har varit extra noga med att tvätta händerna, men annars har det varit ungefär som vanligt.

Har det varit fler eller färre gäster?

Det har varit fler gäster. Fler är hemma mer och kan behöva komma ut lite. Då kommer många och tar en lunch.

Hur märks kopplingen till kyrkorna som äger Klubbensborg av?

Kopplingen är inte jättetydlig. Under sommaren när kyrkorna turas om att ha sommarprogram på söndagarna märks det mer.

Annars finns det en poster i hallen där det står att Klubbensborg ägs av flera kyrkor i centrala Stockholm. I övrigt är det inte så tydligt. Bland de som arbetar vet de flesta, eller alla om det och en del av personalen är även med i någon av kyrkorna.

Vad tror du om Klubbensborg i framtiden?

Det är en bra fråga. Jag tror inte det kommer ändras så mycket, konceptet fungerar ju bra, men jag tror kanske att de kommer utveckla luncherna lite. Införa populära, lite mer mainstream luncher för att locka folk. Annars är det som sagt ett bra fungerande koncept.

Tror du kopplingen till kyrkorna kommer bli svagare eller starkare?

Vet inte riktigt, tror det kommer vara ungefär samma som nu, lite mittemellan. Det beror på kyrkorna och hur mycket de är där och gör sig synliga.

Text: Olivia Elveborg

Foto på Aqvelina: Torbjörn Jacobsson

Vad händer med en församlings medlemmar under en rådande epidemi? Och vad tänker vi om Andreaskyrkan som gemenskap? Undertecknad möter Ruth Hylén, 91 år, Mats Carlsson, 57 år och Åsa Kolterud, 46 år, som berättar.

Vi möts via videolänk men naturligtvis strular tekniken och Ruth finns med i samtalet via mobiltelefon.

Ruth inleder:
- Livet som pensionär är sig rätt likt. Men det känns besvärligt att inte längre kunna besöka affärer och att bli beroende av andras hjälp. Jag längtar ibland efter att få träffa någon mer än min make Folke. Men det är klart att telefonen används mer än vanligt.

Åsa fortsätter:
- Vardagen är nästan som vanligt. Jag tar mig till jobbet varje dag och barnen är i skolan. Men min man, som annars är verksam på annan ort, jobbar numera hemifrån. Vi ses därför mer som familj och vardagsstressen har minskat.

- Förut träffade vi mycket folk på helgerna. Nu finns det tid att umgås i familjen. Isoleringen är både på gott och ont. Men det svåra är att inte kunna träffa våra föräldrar som bor på långt avstånd.

Mats berättar:
- Min vardag präglas av att inte kunna träffa barn och barnbarn. Dessutom väntas fler barnbarn under maj månad. Det känns tråkigt att inte kunna ses.

- Min tjänst som pastor innebar tidigare mycket resor från Strängnäs där jag bor. Med de rekommendationer som nu är, tar jag mig till Andreaskyrkan endast när jag måste. Mitt arbete präglas därför av digitala möten hemifrån och många telefonsamtal. Gudstjänsterna med ett fåtal medverkande sänder vi live och lunchbönen spelar vi in. Verksamheten fortsätter trots att vi inte kan träffas.

Jag frågar Ruth om hennes relation till Andreaskyrkan har förändrats under epidemin?

- Jag har varit gudstjänstbesökare under hela mitt liv men aldrig tidigare förstått hur viktig själva byggnaden har varit. Jag längtar till Andreaskyrkan som fysisk plats.

- Jag och Folke såg en del TV-gudstjänster i början av epidemin men det var först när vi kunde följa Andreaskyrkans egen gudstjänst via datorn som det kändes som söndag. Att se och höra de medverkande var som att träffa sin familj igen.

Åsa fortsätter Ruths resonemang:
- Helt klart känns det annorlunda att inte få träffas fysiskt. Bara det självklara att sjunga tillsammans vilket inte alls fungerar framför en dataskärm. Inte minst saknar jag kyrkfikat och ser verkligen fram emot att få städa med ansvarsgruppen nästa gång det är vår tur.

Mats:
- Jag upplever att kontakten med medlemmarna har fördjupats genom alla telefonsamtal. Jag har också fått upptäcka det stora engagemanget som finns i församlingen för att bemöta den här svåra situationen och ljudgruppen är bara ett exempel. Jag möter omsorg och förbön bland våra medlemmar.

- Men jag saknar det personliga mötet och att kunna inbjuda till kyrkans mötesplatser. När jag varit på plats har jag försökt att öppna de bruna dörrarna för att visa att vi ändå finns här och några passerande har faktiskt ringt på.

Jag ställer till sist frågan vad som är det kristna hoppet i en pandemi.

Ruth svarar:
- När det nalkas svåra tider behöver vi komma nära Gud. Min erfarenhet har varit att den personliga andakten också blir viktigare. Då kan hoppet förvandlas till visshet att Gud hjälper.

Åsa tycker att det kan vara svårt att formulera öppet:
- Jag skulle kunna använda ord som förankring eller lugn, att inte känna sig övergiven. Bönen ger också möjlighet att be för nära och kära men också för de som arbetar inom sjukvården.

Mats avslutar vårt samtal:
- Tron är en grundtrygghet som blir mer påtaglig under kristider. Jesus visar på att i lidandet finns hopp och i mörkret finns det ljus. Församlingen är mer än en förening därför att bönen finns och hoppet blir tydligt när vi ber för varandra.

Text och foto: Göran Gustafson

Koncentration. Fokusering. Ansträngning. Det är några ord som dyker upp när Linda Oxel och David Israelsson pratar körsång. Men också vila. Samt att körsång är något man gör tillsammans.

- Visst låter det bra?
- Ja, jag tror att det sitter nu!

Linda Oxel och David Israelsson, två av 30-talet medlemmar i kören Con Spirito, stämmer av med varandra. Det är söndag kväll den 8 mars och strax dags för framförandet av Antonio Vivaldis verk Gloria. Jag träffar Linda och David när kören får en välbehövlig fikapaus innan konserten. De har redan varit samlade för genrep i två timmar.

Den här gången är det extra storslaget. Framförandet av Gloria sker tillsammans med stråkorkestern Haninge Sinfonietta. Det märks att Linda, David och de övriga konsertmedlemmarna är extra laddade.

Är ni nervösa så här inför en konsert?

Nej, kanske inte nervös. Snarare fokuserad, blir svaret från dem båda.

- Det är roligt att ha ett mål för allt övande vecka efter vecka, konstaterar David. Och stimulerande att få möta alla människors ansikten, att se att de blir glada.

Linda håller med. Att sjunga i konserter och gudstjänster blir ett mål att arbeta inför tillsammans.

- Och så får ju anhöriga komma och se vad som blir resultatet av att man är borta en kväll i veckan.

Det lär finnas 600 000 körsångare i Sverige. De flesta är amatörer. Andreaskyrkan har den oskattbara förmånen att ha sin egen kör – Con Spirito, under ledning av församlingsmusiker Tina Bergholm. De deltar regelbundet i gudstjänster i kyrkan, men ger också egna konserter. Som denna marskväll med det klassiska verket Gloria.

Men är det konserterna som ger körmusiken dess mening, eller att få traggla och öva tillsammans? Linda och David har inget rakt svar. Men de är nog inne på att det som sker i övningarna varje vecka har störst betydelse.

- Det är helt enkelt väldigt avslappnande. Man är fullt koncentrerad. Det är lagom svårt för att kräva ansträngning, men inte svårare än att det är roligt, säger Linda, och tillägger:
- Visst känns det motigt ibland när man ska iväg på övning efter en lång arbetsdag. Men allt det där är som bortblåst när jag väl är här. Då är jag fullt närvarande.

Båda är erfarna körsångare sedan unga år. David har sjungit i Con Spirito sedan 1999. Linda kom med några år senare, hade sedan en paus i mer än tio år, men är nu tillbaka. Det är ingen tvekan om att de känner sig trygga och säkra i sammanhanget. De uppskattar både de klassiska körverken och körmusik präglad av folkmusik, visa och jazz. Tina Bergholm ser till att Con Spirito har en bred repertoar.

Men vore det inte roligare att få sjunga solo?

Nej, slår båda ifrån sig.

- Jag är en typisk kör-människa, konstaterar David. Och Linda fyller i:
- Jag tror att jag är tonsäker men skulle bli alldeles för nervös inför att sjunga solo. Nej, jag håller mig kvar i min stämma.

Tillsammans. Det är uppenbart att det är någonting med detta tillsammans som gör körsången speciell. Vi kommer att prata om hur det är att åka på körresa. Con Spirito brukar göra det någon gång per år.

Härom året besökte kören några kyrkor i Småland. Trevligt, absolut! Men till sommaren planerar elva medlemmar att resa till New York för att där delta i en körfestival tillsammans med ett tiotal körer från olika delar av världen. Som en av få körer i Sverige som sjunger verk av kompositören Howard Goodall har man blivit inbjuden att sjunga i självaste Carnegie Hall i New York.

- Det blir helt helt fantastiskt, utbrister Linda. Som en dröm man aldrig ens har tänkt vara möjlig.

Småland eller New York – att resa tillsammans blir lite som att vara på läger. Man kommer varandra närmare. Samtalar mer med varandra. Och skrattar tillsammans.

- Skrattet är väldigt viktigt, säger Linda. Det smittar av sig till sången, att man vågar ta i och inte är rädd för att sjunga fel. Det gör att vi är trygga tillsammans.

Där kom det igen. Tillsammans.

Då reserestriktioner råder p.g.a. coronaviruset är resan till New York i juni inställd, men kommer förhoppningsvis genomföras vid ett senare tillfälle.

Text: Magnus Stenberg
Foto: Anders Johnson

”Visst vill vi varandra väl?” Frågan, eller om det kanske var ett påstående, formulerades när församlingens styrelse och anställda möttes för en studiekväll kring Regnbågsnyckeln. Magnus Stenberg berättar här om samtalet.

- Människors berättelser är viktiga. Berättelser om olika erfarenheter. De är alltid intressanta att ta del av och får frågor om diskriminering och utanförskap att bli något mer än principer och regler.
- Berättelserna gör oss uppmärksamma på hur vi faktiskt beter oss mot varandra. För visst vill vi varandra väl?

David Berjlund ställde frågan till oss. Han höll i kvällen tillsammans med Karin Kjellberg, som länge har arbetat med mångfaldsfrågor utifrån ett normkritiskt perspektiv och under kvällen ledde övningar om normer och maktrelationer. David talade nu om berättelsernas betydelse, och självklart nickade vi spontant ett instämmande ja till hans fråga. Rent generellt, människor emellan, och inte minst i en kristen församling, så vill vi naturligtvis människor väl.
David är journalist, medlem i Andreaskyrkan och en flitigt anlitad person för att prata om HBTQ-frågor i högstadie- och gymnasieskolor. Nu fanns han på hemmaplan här i kyrkan, och som en självklar resurs när vi i styrelsen och personalen var samlade för en studiekväll kring materialet Regnbågsnyckeln.

Det var vid årsmötet för ett år sedan som församlingen fattade beslut om att ta steg för att öka vår förmåga att vara inkluderande. Vi ska skaffa mer kunskap om HBTQ-frågor för att kunna erbjuda en kyrklig miljö där alla kan känna sig trygga. Regnbågsnyckeln är det studie- och processmaterial som används.

Men alla känner sig väl välkomna och trygga i kyrkan?!
Nja, så enkelt är det kanske inte, och det är vi nog alla ganska medvetna om. Men de berättelser vi hade tagit del av inför den här kvällen var ändå en ögonöppnare. Anders, Maria, Gustav och Veronica hade alla mer eller mindre såriga erfarenheter från sina olika kyrkliga miljöer när de, ofta efter stor vånda, hade berättat om sin sexuella identitet som inte överensstämde med normen. ”Mitt liv var som en tryckkokare som höll på att sprängas”, berättade Gustav.

Berättelserna finns samlade i det studiehäfte som vi använder inom Regnbågsnyckeln. Här uppmärksammas även viktiga begrepp och perspektiv som blir aktuella när vi samtalar om den här typen av frågor. De kan tyckas enkla och självklara, men väcker gärna till samtal när vi börjar bena i dem. Som vad innebär ett begrepp som norm? Och hur bemöter vi andra människor? Vad innebär öppenhet och slutenhet i en gemenskap? Och vilka olika identiteter har jag egentligen? (Kring det senare blev min egen lista lång: Man, make, far, stockholmare, östgöte, kristen, 60-åring och mycket annat därtill…)

Samtalet som följde var ibland lite prövande, men med olika röster och tankar.

- Att människor lever i en parrelation med en annan person av samma kön, det är inte svårt för mig att förstå. Men när homosexualitet representeras av ett promiskuöst leverne, då reagerar jag.
- Men ett sånt leverne finns nog lite överallt i samhället, som på danskrogar, eller Tinder på Internet. Är det någon skillnad?
- Kyrkan är ett offentligt rum, så här är det väldigt viktigt hur vi uttrycker oss i de här frågorna.
- Jo, men samtidigt måste vi komma ihåg att vi tänker, tror och tycker olika i kyrkan. Här finns många olika uppfattningar i många olika frågor.
- Nej, vi kan ju inte ha åsiktsregler för att vara med i kyrkan. Den enda fråga som är avgörande är om man tror, eller åtminstone vill tro.
- Men respekt för människors värdighet, är det en åsikt?

I samtalet fanns en samstämmighet om att vi vill att Andreaskyrkan ska upplevas som en öppen och trygg plats för alla, där människor möts med respekt, oavsett ålder, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller någon av de övriga fyra diskrimineringsgrunderna som fastställts i svensk lag. Samtidigt märktes ett intresse för ett fördjupat teologiskt samtal. Hur lever vi den beskrivning vi gärna använder om Andreaskyrkan, att vi vill ge utrymme för en resonerande tro, präglad av den värme och generositet som kännetecknar Jesus? Och hur läser vi bibelord som traditionellt har uppfattas som fördömande av till exempel homosexualitet?

Just den här studiekvällen började gå mot sitt slut. Men som någon konstaterade, samtalet är inte avslutat. Under vintern och våren kommer det ordnas öppna samtalskvällar och andra program som ett led i församlingens arbete med Regnbågsnyckeln.

Text och foto: Magnus Stenberg

Under den närmaste tiden kommer Apostlagärningarna i Nya Testamentet vara i fokus på ett speciellt sätt i församlingen, i studie-grupper och i gudstjänsterna.

Mats Carlsson, pastor och församlingsföreståndare, vad hoppas du att vi ska upptäcka i Apostlagärningarna?

- Jag hoppas att vi ska upptäcka vad som är uppdraget för oss i dag. Apostlagärningarna berättar om den kristna kyrkans tillblivelse och utbredning. Andreaskyrkan finns som en konsekvens av vad som skildras i Apostlagärningarna. Men tiden är en annan nu och vi måste formulera vad som är vårt uppdrag. Det handlar både om var finns jag själv i detta, och hur vill jag vara med i vårt gemensamma uppdrag.
- I Apostlagärningarna hittar vi rottrådarna. Nu är det vi som måste formulera vad det är att vara församling och kyrka i vår tid.

På vilket sätt är Apostlagärningarna relevant i detta?

- Vi får följa Paulus under hans resor, från stad till stad och ta del av de erfarenheter han gör, både framgångar och misslyckanden. Bibeln är ärlig om hur det är att vara människa, både om möjligheter och svårigheter. I Apostlagärningarna finner vi sådana berättelser. Så vad är vår egen berättelse idag?
- Om Paulus skulle komma hit till Stockholm idag tror jag att han skulle känna igen saker från sina besök i Efesos, Aten och Korint även om det skedde för mer än 2000 år sedan. Många frågor är de samma nu som då.

Vad skulle han känna igen?

- En mångfald av gudabilder och tillbedjan av olika slag. Det var vad han mötte i de städerna. Och vi kan fråga oss vilka ”tempel” som finns i Stockholm idag, vad fångar människors tid och engagemang? Och hur relaterar det till kristen tro?

Nu uppmuntras vi att läsa bibeln, både till-sammans och enskilt. Hur har din egen bibelläsning förändrats genom åren?

- När jag var ung, som i gymnasieåldern, ville jag läsa på ett väldigt systematiskt sätt. Under en period läste jag igenom hela bibeln, både Nya och Gamla testamentet, genom att parallellt läsa en bibelbok i båda.
- I dag läser jag på ett annat sätt. Jag läser långsamt, kanske bara en vers eller en mening i taget. Försöker låta bibelordet tala till mig genom den Helige ande. Det handlar inte så mycket om ett intellektuellt studium, utan om att leva med en text. Vrida och vända på den för att på så vis söka Guds ord i texten. Det brukar kallas Lectio Devina – andlig läsning.

Nu har du funnits här i Andreaskyrkan i drygt ett år. Hur har det varit?

- Jag har försökt få en helhetssyn av Andreaskyrkan under det här året. Jag har mött alla de olika mötesplatser, samlingar och grupper som vi har. Framöver vill jag försöka mejsla ut var det är viktigast att jag är med.
- Andreaskyrkan har en stor potential, och det är många sammanhang som söker sig till oss och vill samarbeta. Här får vi tillsammans söka oss fram – det här gör vi nu, medan annat får vänta

Text och foto: Magnus Stenberg

Fritidsgården Klubbensborg ligger naturskönt vid Mälarens strand, bara en nedförsbackes promenad från Mälarhöjdens villakvarter. Här är faktiskt osannolikt vackert! Och lite osannolikt är det att ett antal församlingar i Stockholm år efter år kan driva denna verksamhet. Det anser Kristina Rauseus Forsberg, sedan många år föreståndare på Klubben.

- Det är verkligen fantastiskt att en liten förening bestående av sju församlingar här i södra Stockholm kan erbjuda den här platsen som en mötesplats för människor.

Klubbensborg vill vara en plats för rekreation, reflektion och eftertanke för olika generationer och olika kulturer. Sju församlingar inom Equmeniakyrkan driver verksamheten tillsammans i en förening. Andreaskyrkan är en av dem.

Årets vår- och sommarsäsong började med rivstart med ett valborgsmässofirande som samlade upp emot 4000 besökare. Andreaskyrkans pastor Mats Carlsson höll vårtal och det bjöds även på ”Valborgsrock” med band från Betelkyrkans musikskola.

Kopplingen mellan Klubbensborg och församlingarna är viktig, menar Kristina.

- Klubbensborg är ingenting om det inte är en plats där vi får leva och uttrycka vår tro, och där människor kan mötas och känna sig välkomna. Men detta är något som kommer genom församlingarnas engagemang, det kan inte lösas via de
anställda.

Under hela sommaren, från den 2 juni till 25 augusti, hålls det program på Klubben varje söndag eftermiddag. Det börjar kl. 15, oftast med ett musikprogram, och följs därefter av en stund av stillhet och reflektion. I år har det varit enkelt att sätta ihop programmet, konstaterar Kristina. Viljan att medverka från de olika församlingarna har varit stort.

Men hon skulle gärna se att församlingarna gjorde mer för att informera om sig själva på Klubben. Här finns exempelvis en anslagstavla där mängder av människor promenerar förbi varje dag som fler församlingar borde använda, tänker hon. Klubbensborg är ett fint skyltfönster.

Så vad blir höjdpunkten under sommarens program?

Som den föreståndare hon är, med ansvar för hela verksamheten, vill Kristina ogärna lyfta fram något program framför det andra.

- Men körprogrammen är alltid väldigt trevliga och lockar många. De ser jag fram emot, säger hon.

Andreaskyrkans kör Con Spirito sjunger på Klubbensborg den 25 augusti.

Av: Magnus Stenberg

Bibeln inleds med berättelsen att Gud skapar. Det finns en närhet mellan tro och skapande och Andreaskyrkan är en plats där skapandet tar sig många olika uttryck. Jag träffade fem medlemmar i Andreaskyrkan som engagerat sig i Kulturnatten lördagen den 27 april.

Mitt första samtal ägde rum med Christina Zvejnieks, som målar och fotograferar, Eva Svedberg Engström och Karin Kjellberg som till-sammans gör låtar som de sedan framför på konserter och gudstjänster.

Vad är drivkraften i ert skapande?
Christina: Det är när jag sätter igång en process och gör mig öppen för intryck. Förarbetet är viktigt för mig. Jag behöver vänta in processen för att hitta glädjen i mitt skapande.

Karin: För mig handlar det om att bli fångad av någonting, bli uppslukad. Det är en skön känsla när man tappar tiden och vågar släppa på självkritiken.

Eva: För mig blir det lättare att prioritera skapandet när man möts i ett gemensamt mål, och det känner jag att jag gör tillsammans med Karin.

Vad har Andreaskyrkan betytt för ert skapande?
Karin: Skapandet behöver tid och plats för att det skall prioriteras och Andreas-kyrkan har varit den platsen. En mötesplats där människor lyssnar. Att få vara med och bidra till den gemenskapen känns viktigt.

Christina: Jag känner mig glad för att Andreaskyrkan har utrymme för eftertänksamhet och det meditativa. Att skapa är att göra sig själv sårbar och då blir gensvaret från andra människor oerhört viktigt.

Eva: Jag kom i kontakt med Andreaskyrkan strax efter att min son Daniel föddes för tidigt och sedan dog. I kyrkan blev det med tiden möjligt för mig att skapa låtar om mina erfarenheter av Daniel. Det skapandet kan beskrivas som en andlig upplevelse. Jag fick hjälp någonstans ifrån och ville ge det vidare till andra. Här har jag fått landa under det ytliga.

Kommer ni alla tre att medverka i Andreaskyrkan under Kulturnatten?
Karin: Jag och Eva är glada att få spela och sjunga här under Kulturnatten.

Christina: När jag blev tillfrågad att medverka satte det genast igång en kreativ process inuti mig. Jag kunde därför svara ja efter en kort betänketid.

En vecka senare träffar jag församlingsmusiker Tina Bergholm och Conny Björkvall som tillsammans med Åsa Lindström organiserar Kulturnatten i
Andreaskyrkan.

Vad är syftet?
Tina: Vi hade hört att andra kyrkor deltagit i Kulturnatten och var positiva. Vi ville också vara med.

Conny: Vårt engagemang är ett led i att vara öppen kyrka. Vi vill bjuda in våra grannar i vid bemärkelse.

Tina: Vi vill locka med servering under natten och samtidigt presentera vår verksamhet. Vi hoppas skapa delaktighet genom bl. a. allsång, film och öppna samtal.
Conny: Vi har inget tema för kvällen utan vill ge smakprov på kyrkans olika mötesplatser.

Tina: Det har varit positivt när vi har frågat om folk vill medverka. Problemet har snarare varit att pussla ihop det hela. Det skall bli kul att visa upp all vår verksamhet för människor utanför kyrkans väggar, men lika roligt är att inför oss själva visa att vi sjuder av liv.

Text och foto: Göran Gustafson

Mats Carlsson, föreståndare för Andreaskyrkan, har under hösten tagit initiativ till filmvisning med samtal. Detta projekt fortsätter under våren.

Vad är syftet med Tala film - Tala liv?
Syftet är att skapa en mötesplats för att se bra film som berör. Efter filmen får vi möjlighet att dela våra upplevelser i en mindre samtalsgrupp, lyssna in varandras berättelser och på det sättet få en rikare filmupplevelse.

Har du erfarenhet av liknande projekt tidigare och vad skapade det för samtal?

Vi arbetade med det här konceptet i min förra tjänst i Olivehällkyrkan, Strängnäs. Bara att få möjlighet att dela sina upplevelser, märkte vi betydde mycket för många. Samtalen speglade också hur olika vi uppfattar det vi har sett; både till innehåll, specifika scener men också skådespelarna. Vi kunde också relatera mycket av det vi sett till vårt eget liv, vilket också blev en viktig delgivning.

Hur väljer du ut filmerna till kvällarna?
Det kan se lite olika ut. Ibland kan det bli en film som tangerar kyrkoåret och det tema som vi möter där. Ibland är det filmer som berör den aktuella samhällsdebatten. Andra gånger tar filmen upp någon existentiell fråga, den kristna tron eller tangerar något dilemma.

Filmkvällen i höstas visade Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna. Vad tänker du om Bergmans filmer?
Det finns en stor bredd i Bergmans filmer. Allt ifrån ren komedi till djupa dramer. Många filmer speglar de frågor människan bär på speglat i Bergmans liv och erfarenhet. Eftersom han var prästson kommer teman som Gud, meningen, döden m.m. upp i flera filmer. Livsfrågorna och människans livsvillkor stöts och blöts utifrån olika perspektiv. Bergman berör, vare sig vi tycker om det eller inte. Det är hela tiden människan och hennes relationer som står i fokus. Relationen till sig själv, dem vi har närmast, familjen, arbetet, Gud.

Vilka tre filmer har du sett den senaste tiden som du skulle rekommendera andra att se?
Dokumentären Bergman – ett år, ett liv, den polska filmen Ida samt en film om en ung kvinna som flyr från en sekt; Martha Marcy May Marlene.

Av: Göran Gustafson