Vi i Kommunikationsutskottet har funderat på om vi ska använda Facebook mer i intern och extern kommunikation. Och vilka är för- och nackdelarna?

Facebook låter sig inte förklaras i ett par meningar men för er som inte använder Facebook, vilket 4 miljoner svenskar gör, så är det ett s.k. "socialt nätverk" på internet. Det innebär att personer över hela världen kan besöka en sida på internet, där man delar med sig av händelser och tankar i form av bilder, text och film. Varje användare skapar en personlig profil, delar med sig av bilder, adresser, utbildningar och intressen.

Ett socialt nätverk bygger på att man har "vänner". Du bjuder in genom att skicka vänförfrågningar. De som har valt att tacka ja, kan i sin tur kommentera eller visa med ett knapptryck att de "gillar" dina inlägg. Den som gillar eller kommenterar en annan persons inlägg sprider även detta vidare till sin vänkrets och på så vis blir ringarna på vattnet allt större. Användare kan även gå med i olika intressegrupper där information kan skickas ut och diskussioner föras.

Andreaskyrkan på Facebook

Andreaskyrkan har sedan ett par år en Facebookgrupp (länk) som än så länge inte har varit så aktiv, men det är något vi i Kommunikationsutskottet hoppas förändra... En av fördelarna med att finnas på Facebook är att det är ett snabbt sätt att nå ut till många och därigenom dra nytta av spridningseffekten. I huvudsak handlar det om inbjudan till evenemang och att väcka engagemang. Vi tänker oss att det kan vara ytterligare ett verktyg för att sprida information och inte ersätta affischering, församlingsblad, pålysningar o.s.v.

Förhoppningen är att vi genom Facebook kan nå målgrupper som vi annars inte når, men även att finnas nära till hands i människors vardag. En annan fördel är att alla som vill, har tid och lust kan bidra med information och på så sätt skapa en interaktivitet.

En nackdel är att allt som läggs upp ägs av Facebook. Vi kan inte heller ha kontroll på informationen som läggs ut eftersom användare kan göra inlägg, kommentera m.m. En annan nackdel är att det blir ytterligare arbete att lägga upp material, men detta kan ju delas upp mellan flera personer.

Det finns säkert fler nackdelar men vi tror ändå att fördelar som snabbhet och tillgänglighet, samt att följa med i dagens utveckling överväger. Men det är ju vår åsikt. Har du en annan så vill vi gärna höra den!

För att höra fler röster angående detta redan här och nu, har vi ställt en fråga till tre Facebookanvändare i församlingen.

Kommunikationsutskottet genom Lars Nyman, Jonas Bergholm, Ellinor Cleve och Folke Hylén

Hur tycker du att vi kan använda oss av Facebook i Andreaskyrkan? Malin Hållinder  Att påannonsera kommande gudstjänst på Facebook kan vara ett bra sätt. Också när gemensamt böneämne finns, är det bra om  jag som medlem får veta det på ett snabbare sätt. Conny Björkvall För att förstärka olika sociala gemenskaper som redan finns och kanske t o m skapa nya. Samtidigt tror jag både behovet och betydelsen av att alla kan mötas i gudstjänstgemenskapen blir större. Emilia Jacobsson Man kan göra evenemang på Facebook och bjuda in folk till olika grejer. Man kan skriva vad som händer varje dag. Eller något liknande.

Sedan mitten av 1980-talet bedriver Föreningen Fritidsgården Klubbensborg åretruntverksamhet på Klubbensborg med café, vandrarhem och konferenslokaler i byggnader som har anor från slutet av 1600-talet. På sommaren går det även bra att campa på Klubbensborg. Ett par av byggnaderna är förknippade med minnet av skalden Carl Michael Bellman.

Klubbensborg öppnar åter sina portar för en ny sommar och hälsar dig välkommen till ett "stärkande" friluftsliv och glatt kamratskap i kristen anda.

- Våra stora aktiviteter är Julmarknaden, Valborgsmässofirandet och Sommarprogrammet, säger Kristina Rauséus Forsberg som är ordförande i föreningen och som även är arvoderad på heltid för att leda det dagliga arbetet.

Andreaskyrkan är en av föreningens nuvarande sju medlemsförsamlingar och en av de fyra församlingar som sedan 1938 varit med och flyttat ut en del av sin sommarverksamhet hit. Så även i år. Söndagar från och med 3 juni till 26 augusti klockan 16 är det sommarprogram och i anslutning till det "AngeLäget", som leds av den för programmet ansvariga kyrkan. Andreas-kyrkan medverkar med ett klurigt musikkryss för alla åldrar den 10 juni, samt med ord och ton den 19 augusti.
- Om vädret är fint kan man sitta på caféets veranda och fika och ta del av sommarprogrammet som äger rum på scenen utanför fiket. Vardagar går det också bra att äta en enklare lunch här, säger Kristina.

Söndagsskolavslutning med Andreaskyrkan 1957. Är du med på bilden eller känner du igen någon?

Ett stärkande friluftsliv och ett glatt kamratskap i kristen anda Barbro Dolk som är medlem i Andreaskyrkan deltog redan sommaren 1938 i verksamheten på Klubbensborg. I augusti fyller hon 92 år och hon har många fina minnen från de första somrarna. Bland annat var hon närvarande vid flera söndagsskolavslutningar som Andreaskyrkan höll ute vid Klubbensborg.
- Det var ett stärkande friluftsliv och ett glatt kamratskap i kristen anda på Klubbensborg. Särskilt minns jag midsommarafton 1942. Från Klubbensborg har man nämligen en vidsträckt utsikt över Mälaren och vi var några ungdomar som skulle sova i Bellmansvillan. Men vi gick inte och la oss förrän efter soluppgången.
Barbro vill gärna åka dit även idag. Men hon orkar inte gå från Mälarhöjdens T-banestationen.
- Förr cyklade jag eller tog spårvagnen, och jag hoppas att den yngre generationen i församlingen åker dit och får uppleva samma ungdomliga entusiasm som jag fick vara med om.

Hilda Bergholm, 7 år, medverkade vid ett av förra sommarens musikprogram.
- Jag fick vara med och sjunga "Nils Karsson Pyssling" med Anna. Det var kul. Jag vill gärna åka dit igen. Jag minns också att jag fick köpa glass och dricka. Sen har jag lyssnat på mammas kör när de har sjungit där.
(Reds anmärkning: Anna heter Kastemyr i efternamn och är medlem i Andreaskyrkan och kören Con Spirito.)

Drivs utan vinstintresse
Föreningen Klubbensborg drivs utan vinstintresse och äger alla byggnader samt har tomträtt på marken och ett av föreningens syften med verksamheten är att erbjuda mötesplatser för rekreation och eftertanke. Idag har föreningen även två anläggningar till, en fin lägergård på Gålö och ön Lindholmen utanför Vinterviken.
- Jag är inte uppvuxen i Stockholm och har därför inte någon personlig anknytning till Klubbensborg, säger Ulrika Jacobsson som sitter i Andreaskyrkans och Klubbensborgs styrelser. Men eftersom Andreaskyrkan är en av föreningens sju ägare tycker jag att vi aktivt ska engagera oss i verksamheten.

Lånar pengar
Förr var det många av församlingarnas medlemmar som jobbade som frivilliga på Klubbensborg. Idag är det endast ett fåtal som kommer hit och gör olika insatser. När det gäller programverksamheten och Valborgsmässofirandet bidrar alla medlemsförsamlingar utom en med både program och ansvariga för AngeLäget.
- När vi för några år sedan hamnade i en situation där vi tvingades investera väldigt mycket pengar i brandskyddsåtgärder, vilket resulterade i att vi fick problem med likvida medel, lånade ett antal församlingar ut pengar till Klubbensborg. Idag är Andreaskyrkan en av fyra församlingar som fortfarande lånar ut pengar till Klubbensborg, vilket bidrar till att vi inte behöver ta dyra banklån som kostar oss mer än de 2,5 % ränta som församlingar tar, säger Kristina och tillägger:
- Det här är en idyll och jag är övertygad om att en oas som Klubbensborg behövs i ett samhälle där tempot blir allt stressigare.

Jonas Bergholm

Marita Josefsson är anställd på 60 % som uthyrningsansvarig i Andreaskyrkan. Församlingsbladet har ställt några frågor om verksamheten.

Varför är kyrkan en bra lokal att hyra ut?

- Andreaskyrkan har ju ett väldigt bra läge - det är lätt att ta sig dit med T-bana eller tåg oavsett vilket håll man kommer från. Sedan finns det många som uppskattar att lokalerna inte är strikta konferensrum, utan har lite mer atmosfär. Att vi dessutom har bra priser är förstås ett annat plus.

- För församlingens del är uthyrningsverksamheten en möjlighet att bli känd och att få nya kontakter. Det kan handla om kontakter med olika organisationer, men även personliga kontakter.

Vilka är det som hyr?

Det är till exempel Socialförvaltningen och andra enheter från stadsdelarna som har olika utbildningar, konferenser och planeringsdagar. Vi hyr även ut till handledningsgrupper och bostadsrättsföreningar och till körer och orkestrar som har konserter på helgerna. Varje vecka hyrs lokalerna dessutom av tre körer för övningar och av tre AA-grupper som mer eller mindre sköter sig själva.

Hur omfattande är verksamheten?

- Det är väldigt svårt att säga hur många timmar uthyrning vi har per vecka eftersom det varierar mycket från vecka till vecka. Vissa veckor kan det nog vara uppåt 70 timmar inklusive grupper som sköter sig själva.

Hur ser din arbetsdag ut?

- Ingen dag är den andra lik! Vissa veckor jobbar jag betydligt mer än 60 procent och andra veckor jobbar jag bara några få timmar. Om jag ändå skulle beskriva en "vanlig dag på jobbet" skulle den se ut ungefär så här: Jag kommer cirka klockan 7.15 för att bre smörgåsar och göra kaffe/te till 30 personer som börjar klokan 8.30. De ska även ha projektor och duk, konferenstavla och en kanna vatten och glas i Andreassalen. De ansvariga kommer klockan 8.00. De vill möblera om lite. Deltagarna kommer. Någon vill ha en glutenfri smörgås. Någon frågar vad det är för kyrka. Efter fikat är det lugnt, så jag går igenom mejl och skriver bokningsbekräftelser. Klockan 10.00 kommer en handledningsgrupp som ska ha fika. De är bara här 2 timmar. Då den större gruppen går på lunch diskar jag och ser över toaletterna. Efter lunchen går jag och handlar inför nästa dag. Kaffe behöver också köpas in. Sedan är det eftermiddagsfika för gruppen klockan 14.30. En besökare kommer och vill se kyrksalen. Gruppen går strax innan klockan 16.30, men några dröjer sig kvar. Jag plockar ut muggar och glas och diskar upp och ställer i ordning i rummet innan jag går hem för dagen.

Vem ansvarar för verksamheten om/när du blir sjuk? Vad händer då?

- Det undrar jag också, men jag har varit ovanligt frisk som väl är! Sjukdom och andra förhinder kan ju komma plötsligt och i så fall får väl någon bara släppa in gruppen. Sedan får det lösa sig efter hand med fika och annat. Enda gången som det blev lite problem var när jag satt kvar i Australien en vecka på grund av askmolnet. Pastor Katarina Alexandersson ordnade då lösningar på de uthyrningar som skulle vara.

Vad behövs för att verksamheten med uthyrning ska bli ännu bättre?

- Lokalerna med inventarier måste skötas så att det är rent, trevligt och funktionsdugligt. Här vill jag passa på att uttrycka min uppskattning till arbetsgrupperna som gör en grundligare städning och översyn inför varje helg. Utan er skulle inte uthyrningen fungera!

- Det behövs också ett antal frivilliga som kan hjälpa till vid större uthyrningar och vid konserter. Ett tack till er som redan hjälpt till! Om du inte blivit tillfrågad, men gärna skulle vilja hjälpa till någon gång får du gärna ta kontakt med mig.

- I övrigt skulle jag gärna vilja byta ut en del stolar och bord och fräscha upp lite här och var när det finns ekonomiska möjligheter till det.

Intervju av Jonas Bergholm

Magnus Helmner Född: 1972. Bor: Södermalm i Stockholm. Familj: Sambo och sonen Dylan, ett halvår ung. Bakgrund: Kommer ursprungligen från Jönköpings län, flyttade i 25-årsåldern till Stockholm för teologi- studier vid THS. Hoppade av studierna efter ett år på grund av en livskris. Sedan 2003 anställd av Ny Gemenskap. Intresse: Musik (har släppt 3 cd-skivor). Vad önskar du dig i julkapp? En lyckad Jul i Gemenskap

- Från och med 29 februari 2012 är Ny Gemenskap formellt uppsagda från hyreskontraktet. Hyresvärlden Stiftelsen Stockholms Studentbostäder, SSSB, ska bygga om fastigheten till studentbostäder, säger Magnus Helmner, anställd av Ny Gemenskap.

Även om alla inom föreningen arbetat för att Ny Gemenskap ska vara kvar på Kammakargatan har man nu tackat ja till en lokal som ligger bredvid ett lågtröskelboende. Men för många som lever ett tungt liv i Stockholm och sökt sig till föreningen är flytten dålig. De har inte några ekonomiska möjligheter att åka tunnelbana och buss om de vill ta del av Ny Gemenskaps korttidsboende eller verksamhet med öppet hus.

Vilket stöd önskar ni från församlingarna i Stockholm?

- Att man informerar om att vi finns och att det går att arbeta hos oss som volontär. Och givetvis att man stödjer oss ekonomiskt så gott man kan. Det initiativ som Immanuelskyrkan med flera tagit med luncher för hemlösa på lördagar är också en mycket god sak.

Ny Gemenskap är till för alla. Enligt deras hemsida är man religöst obunden, men har en tradition av politisk medvetenhet, för många förankrad i en kristen värdegrund.

- Vi håller öppet tisdag till och med lördag och har omkring 200 besök per dag. Halva finansieringen sker genom anslag från Stockholms socialförvaltning, övrigt kommer från kyrkor, fonder samt gåvor.

Jul i Gemenskap firar 5-årsjubileum

Magnus är också projektledare för Jul i Gemenskap, som firar 5-årsjubileum i år. Det är ett ideellt arrangemang i Immanuelskyrkan under julhelgen för människor som lever i hemlöshet, ensamhet eller söker ett alternativt julfirande. Bakom initiativet står 17 frivilligorganisationer och församlingar i år.

- Vi startade jul i Gemenskap som ett alternativ till kommersen kring jul, säger Magnus. Gästerna bjuds på julmat, julgodis, julklappar och underhållning.

En del av syftet med jul i Gemenskap är att samla det engagemang som finns för samhällets utsatta och skapa goda relationer mellan dem som vill hjälpa till.

- Det är jättemånga som vill hjälpa till och jobba som volontär. Jag tror att över 200 frivilliga kommer att göra en insats med det praktiska i år.

För att stödja årets arrangemang som äger rum 24, 25 och 26 december används Immanuelskyrkans postgiro 44933.

Jonas Bergholm

Förväntan eller förhoppning är en känsla som involverar glädje (och ibland ångest) när man tänker på
en förmodad efterlängtad bra händelse. Definitionen kommer från internetencyklopedin Wikipedia. Vad
finns det för förväntan eller förhoppningar på Andreaskyrkan? Här kommer funderingar från några
aktiva i Andreaskyrkan.

Ulrika Ideström, Kompisledare: - När jag ser alla barnen leka på gemenskapslägret blir min förhoppning att dessa barn får fortsätta att träffas och leka med varandra i Andreaskyrkan under hösten. - För min egen personliga del längtar jag efter att få bli berörd av det som är kyrkans budskap.
	Nathalie Eskarous, 7 år - Jag skulle vilja veta mer vad Jesus gjorde. Sedan hoppas jag få nya kompisar. Kanske det kan vara teater någon gång i kyrkan, det skulle vara roligt.
Ingrid Lindhe, styrelseledamot: - Jag bryter alltid ihop inför sådana frågor, så svåra att svara på... Jag funderar ofta på hur jag kombinerar mitt eget behov att få vila i kyrkan med vår roll som kyrka att vara ett salt i världen. Balansen mellan att ta emot och att ge vidare. - Min förhoppning är att om tio år har Andreaskyrkan en ungdomskör då alla dessa barn blir tonåringar. Vad roligt de kommer att ha! Vilken glädje för oss alla.
	Arvid Herngren, 6 år: - Att fira julafton är kul. Pyssel skulle man kunna ha oftare i kyrkan. Disko eller musik skulle också vara bra.
Conny Johansson, ordförande för Andreaskyrkan: - Jag gillar ordet förväntningar mer än förhoppningar. Förväntningar hör ihop med vad jag vill och hur vi kan hjälpas åt att nå ett mål. - För det första har jag förväntningar på att kollegiet, tillsammans med styrelsen, kan odla lust som ger energi åt varandra. Om vi kan bli tydligare med våra prioriteringar kan vi också välja bort sådant som stjäl vår energi och gör att vi tappar lusten. - För det andra vill jag arbeta för att styrelsen växer som gemenskap där varje ledamot kan känna sig värdefull. - För det tredje hoppas jag att det blir kul för yngre människor att komma till Andreaskyrkan. Om barnen trivs, kommer också föräldrarna.
	Katarina Alexandersson, församlingsföreståndare - Mina förhoppningar stavas öppenhet. Att Andreaskyrkan blir en kyrka som är öppen för nya människor, där vi har modet att bjuda med våra vänner. - Jag tycker vi skall våga se de kontakter som vi redan har; Alla-kan-sjunga-kören, Makalösa föräldrar, Nytorgsträffen, Anonyma Alkoholister m fl. Människor som deltar i denna verksamhet kan göra Andreaskyrkan ännu större som gemenskap.

- Det är som om pingsten kom en vecka för tidigt. Den heliga Anden kom och förenade oss i beslutet om att bilda en gemensam ny kyrka. Ungefär så sa missionsföreståndare Göran Zettergren under sin predikan i Immanuelskyrkan på konferenssöndagen. Och visst var det så det kändes, för oss fyra ombud från Andreaskyrkan: Karin Egerhag, Gunnel Laveson von Malmborg, Ulrica Jacobsson och mig, när konferensen på fredagseftermiddagen sa ett rungande JA till beslutet om att bilda en ny gemensam kyrka. Känslan av att vi deltog i en historisk händelse förstärktes när Göran Zettergren meddelade att han fått sms från Baptistsamfundets och Metodistkyrkans konferenser som tagit samma beslut som vi.

Visst fanns det många tankar kring skrivningarna i dokumentet Teologisk grund, alla var inte nöjda med allt. Men åsikterna fick livligt diskuteras på påverkanstorget under torsdagseftermiddagen i konferensen. Därför kunde beslutet tas i en varm och god anda i avsikt att hitta vägar framåt där vi förenas i bönen: Gud, gör oss djärva. 

Ledarna för de tre samfunden Göran Zettergren, Karin Wiborn och Christian Alsted samt equmenias generalsekreterare Patric Forsling bad i avslutningsgudstjänsten för den nya kyrkostyrelsen. Foto: Ingrid Lindhe

Beslutet bekräftades under lördagens historiska bildarmöte i Filadelfiakyrkan. Till varje ombud från de tre samfundens församlingar delades en liten spade ut. Vår spade hänger nu på anslagstavlan på vårt kyrktorg. Nu kan vi gemensamt börja bygga en ny kyrka!

Foto: Katarina Alexandersson

Gemensam Framtid är arbetsnamnet på den nya kyrkan fram till nästa års konferens då också beslut om ny kyrkoledare tas. Ann-Sofie Lasell som valdes till ny ordförande får ett ansvarsfullt uppdrag att leda arbetet framåt. Ann-Sofie är född 1957 hon bor i Gävle, är socionom och arbetar sedan åtta år tillbaka som organisationskonsult i ett eget företag, med huvudsaklig inriktning på organisation och ledarskap.

I en kort intervju inför ordförandevalet svarar hon så här på några frågor kring ledarskap och vikten av mötesplatser:
- Ett gott ledarskap handlar om att lösa uppgifter och att få till ett team. Det handlar om en kommunikation som måste vara tydlig och klar för att bygga goda relationer.
- Det är oerhört viktigt för oss människor att möta varandra och Gud. Vi behöver skapa dessa mötesplatser för att vara relevant som kyrka i vår tid. Vi möter människor hela tiden, på väg till jobb, skola, framför datorn, ja överallt i vår vardag finns platser för goda möten som inte är bundna till en speciell lokal.

Ann-Sofie vill också gärna arbeta med frågor om hur kyrkan ska vara relevant för sin samtid "göra rätt saker". Det innefattar att arbeta med utvecklingsfrågor och att prioritera. Vi måste fundera på vad som är viktigt. När vi ber att Gud ska göra oss djärva handlar det inte bara om att göra nya saker utan också att våga lämna.

Inspirerade, glada och förväntansfulla, efter en konferens fylld av goda möten i förhandlingar och gudstjänster, tar vi fyra ombud med oss vår spade till Andreaskyrkan.

Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar,trä. gräs eller halm.

1 Korinthierbrevet 3:10-12

Katarina Alexandersson

- Plötsligt kunde man se dem från köksfönstret. Allihop som var hemma hos prinsens över helgerna kom i en lång rad för att önska oss god jul. De gick från lägenhet till lägenhet, och de nöjde sig inte med att hälsa i dörren, nej hela lägenheten gick de runt, från rum till rum minns Elna.

Jag sitter hemma hos Elna Larson på Krukmakargatan på söder i Stockholm. Hon ser tillbaka på sitt långa liv, i februari fyllde hon 91.

- Det blev en ganska allvarsam uppväxt, säger Elna. Pappa Josef avgudade jag, han dog i TBC 1934. Då fick jag och mamma flytta från Malmsjö till stan. På Malmsjö var vi statare, men det var en fin uppväxt.

Elnas föräldrar var anställda hos prinsparet Oscar och Ebba Bernadotte på Malmsjö gård. Pappan skötte hästarna och mamma Tekla tvättade prinsparets tvätt. Sommar som vinter låg hon med klappbrädet vid bryggan.

- De var rara. En gång under tiden på Malmsjö mötte jag prinsessan på NK. Hon tyckte nog att jag såg för eländig ut, för den julen fick jag en kappa med skinnkrage av henne. Jag minns den julen, pappa var hemma från sanatoriet och vi fick promenera tillsammans. Gissa om jag var stolt, säger en leende Elna framför mig.

Vårt samtal handlar om livet, och jag frågar om hur det är att bli gammal.

- Jag känner mej ju inte gammal, säger Elna med eftertryck. Jag känner mig aldrig så upplivad som när jag får någon att prata med. Men visst är det ensamt, och nu sedan jag ser allt sämre kan jag tycka att det blir långsamt. De flesta är ju borta, jag har ju levt ett långt liv. Men mest av allt är jag tacksam. Jag har lärt så länge jag levt, och det är ju spännande att leva, säger Elna och ser på mig. Jag har försökt att vara lyhörd och öppen, och jag hoppas att jag fått vara till glädje för någon annan medmänniska.

Livet förändras. Elna saknar den tid då hon var i farten. I kyrkan var hon husmor och det var spännande att få träffa alla människor som besökte kyrkan.

Så kyrkan har varit viktig för dej, undrar jag.

- Allt. Kyrkan har betytt allt för mej säger Elna och tittar allvarligt på mej.

Långfredagen 1937 gick mamma och jag in i församlingen. Då hade vi flyttat från Malmsjö och vi hade först ett hyresrum på Ringvägen. Det var knapert, men mamma var verkligen uppoffrande och hon lotsade oss genom problem och bekymmer. Mamma jobbade som kontorsstäderska och jag åkte ner och hjälpte mamma efter min arbetsdag hos fröken Elofsson som hade sybehörsaffär. Det är klart att det var slitigt. En kväll var vi så trötta att vi bara skrattade. Vi fick ta var sin spårvagn hem. Vi tordes inte annat, vi bara skrattade.

Var det bättre förr?

- Ja, svarar Elna. Det var bättre. Det var musikföreningen och söndagsskolan, bönemöte mitt i veckan, seriemöten och väckelsemöten. Ofta fick vi promenera genom hela stan bort till Immanuelskyrkan på körövning eftersom det var dyrt att åka kommunalt. Fast det är klart, att vore jag ung idag, skulle jag väl vara med och engagerad i det som händer just nu. Inte att jag skulle sitta hemma och uggla.

Elna återvänder till hur viktigt det är att få tillhöra en församling.

- Kyrkan är mitt hem, här har jag många av mina vänner. Hade jag inte Andreaskyrkan, då skulle jag vara ute och flyta i tomma intet, säger hon bestämt.

Hos Elna Larson finns humor och allvar. Hon känner starkt för sina medmänniskor. Tillsammans med maken Gillis hjälpte de många människor att finna en tryggare tillvaro. Besök på krogar för att hjälpa hem en olycksbroder eller vid fängelser och på häkten var inte ovanliga för makarna Larson. Elna var tidigare volontär och frivilligbesökare inom verksamheten ”Bryt ensamhetens mur” och får nu själv besök av en ung tjej, en kontakt som förmedlats genom ”Bryt ensamhetens mur”.

Tänker du ofta på döden?

- Jag tänker ofta på döden! Ibland undrar jag: kommer jag att vakna i morgon? Jesus får gärna ta hem mig nu, jag är mest bekymrad över allt som andra skall ta reda på efter mig.  Döden är jag inte rädd för, men väl att bli liggande. Jag lever i förlåtelsen, säger Elna och knäpper sina händer.

Vi blir sittande en stund. Jag tror att vi båda känner en fridfull tystnad över de urdruckna kaffekopparna som det så ofta dukats med i detta generösa hem på Krukmakargatan.

Plötsligt utbrister Elna:

- Ja det går ner och sen går det opp igen. Sånt är livet, säger hon och ler.

Sven Johannesson

Människans värde är givet av Gud och kan aldrig förstöras eller tas ifrån henne, vilka omständigheter hon än lever under eller drabbas av. Det är en tanke som lever genom hela samtalet med Peter Örn om att leda humanitärt arbete.

Peter Örn berättar, att han arbetade som chef för svenska Röda Korset i sju år, från september 1994 till september 2001. Det som lockade att ta jobbet efter alla år inom politik var att det handlade om värderingar, medmänsklighet och medkänsla för behövande,frågor som han sysslat med tidigare i Folkpartiet.

Röda Korset är en stor och komplex organisation, som ett eget universum, men samtidigt en folkrörelse. Som fokus gäller att vilja hjälpa de mest sårbara och utsatta. Det kan innebära de mest skilda arbetsinsatser: att ge katastrof- och återuppbyggnadshjälp efter naturkatastrofer, att stärka förmågan att möta en osäker framtid hos den för vilken livet slagits sönder, eller att bryta ensamhet och isolering.

För att kunna leda en sådan organisation måste man ha förmågan att få medarbetarna att se helheten, att det lilla som var och en kan göra är delar av något stort. Peter berättar om en kvinna engagerad i Röda korset som han mötte i Göteborg. Hon stod och sorterade kläder som samlats in och han frågade henne vad som drev henne i det arbetet: ”Att göra en smula nytta”, svarade hon. Det är också viktigt att minnas att varje människa kan växa och utvecklas om hon får känna förtroende och ansvar. Vid svårigheter och motgångar behöver hon påminnas om att utan hennes insats hade situationen varit ännu värre. Ett ständigt krav är att obrottsligt utgå från rundprinciperna som alltid varit giltiga för Röda Korset: lojalitet mot de svagaste, absolut opartiskhet.

På frågan om hans kristna tro hade varit till hjälp i arbetet, svarar Peter, att religionstillhörighet inte får påverka hjälparbetet på något sätt. Men människosynen fördjupas. Han insåg hur viktigt det är att alltid uppfatta och respektera människans värdighet. Han berättade också att han på sina många resor hade en papperslapp i fckan, där han skrivit orden ur Ylva Eggehorns psalm: ”Var inte rädd, det fnns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går”.

Folke Hylén

Som ny medlem i församlingen är jag nyfken på frågorna kring en gemensam framtid för samfunden Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Baptistsamfundet.

Målet att skapa den enade kyrkan härleds naturligtvis från Jesus bön om att kyrkan skall vara ett för att världen skall tro. Men hur startade dessa tankar att föra samman de tre samfunden? Jag ringer upp Olle Alkholm, kyrkosekreterare i Missionskyrkan.

Olle berättar att drömmen om en enda enad kyrka funnits med ända sedan Missionskyrkan bildades. Den nu aktuella processen är inte ny. Redan för 70 år sedan fördes långtgående diskussioner om en sammanslagning. Processen återupptogs på 60-talet, men inte heller då lyckades man nå ända fram. Sedan 2004 har arbetet tagit rejäl fart igen och nu har man kommit så långt att frågan om en gemensam kyrka är ute på remiss.

Helen Friberg, som är distriktsföreståndare i vårt distrikt Mälardalen har varit med att ta fram remissen. Hon har arbetat inom området "Relationer och nätverk" som har sett över vilka olika nationella och internationella samarbetsorganisationer, en del ekumeniskt och andra konfessionella, som de tre samfunden har.
Helen berättar att det blir fer organisationer som vi kommer att samarbeta med, och menar att det kommer att berika oss. Hon ser det som ett utökande av vänkretsen att få tillhöra fera sammanhang. Sedan återstår det att utforma hur representationen skall ske i de olika sammanhangen.

När det gäller det regionala arbetet i det nya samfundet berättar Helen att det är tänkt att delas in i regioner med en biträdande kyrkoledare i varje region.
Det innebär att våra distrikt inte kommer att finnas kvar i nuvarande form. Det viktiga är inte vad det kallas, men Helen poängterar att det är alldeles nödvändigt för en levande kyrka att organisera sig regionalt. Vi ska vara rädda om det goda vi har i vårt nuvarande distrikt och ta med dessa erfarenheter in i det nya. Det är viktigt att det regionala arbetet inte bara är styrt uppifrån i den nya kyrkan utan att engagemanget kommer från församlingarna för att man ska kunna vara en aktiv kraft i samhället.

Hur går tankarna kring en gemensam kyrka hos våra grannar Baptisterna i Salemkyrkan? Jag kontaktar ordförande Göran Ahlberg. Göran säger att man inte har pratat så mycket om detta i församlingen ännu. Det har inte känts så aktuellt, men det fnns en del oro och farhågor i församlingen.

Vad är egentligen målet? Salemkyrkan ser gärna ett ökat gemensamt arbete mellan våra församlingar, inte minst i kampen mot traffcking, men också för att göra människors situation bättre på på Söder och i omvärlden. Tvång från centralt håll hur organisationen ska se ut främjar inte detta samarbete, menar Göran. Utgångspunkten för samarbete bör istället vara en gemensam vision om att uträtta något tillsammans. Gemenskapen bör byggas underifrån på församlingsnivå.

Jag har lärt mig lite mer genom mina samtal, och känner att det är angeläget att vi i Andraskyrkan fortsätter att engagera oss i denna viktiga framtidsfråga.

Krister Lewenton

“Jag kom fram till vad jag ville arbeta med”

Ulrika Jacobsson, våren 2009 provade du på detta med fasta. Vad innebar det för dig?

- Jag hade lite för höga ambitioner från början och ville framför allt avsätta tid för bön för varje dag. Av detta blev det mer sporadiskt, men jag gav mig själv tid att reflektera. Inte minst prioriterade jag promenader. Överallt hade jag med mig en skriven bön som jag använde då och då. Resultatet blev att jag kom fram till vad jag ville arbeta med.

Vad tänker du om fastan 2010?

- Om jag gav mig själv tid vid den föregående fastan, vilket jag verkligen behövde, så vill jag den här gången ge mer tid för andra. Att ringa det där telefonsamtalet som aldrig blir av. Att prioritera de människor som jag ofta inte har tid att prata med. Helt enkelt få tid att visa omsorg.

Är fastan något du rekommenderar andra?

- Ja, verkligen. Vetskapen att andra gjorde samma sak uppmuntrade mig att bli mer tydlig i mina prioriteringar. Jag hoppas att vi blir än fler som deltar denna gång.

Göran Gustafson

"En process för bättre vanor"

Per-Anders Cleve, har du stor erfarenhet av fasta?

- Jag tror aldrig jag reflekterat över fastan överhuvudtaget (annat än i termer av fastlagsbullar) förrän vi tog upp en diskussion i styrelsen förra året. Jag upptäckte den ursprungliga tanken med fastan; att prioritera det väsentligaste i livet; relationen med Gud och mina medmänniskor.

Min erfarenhet är att det krävs en viljeinsats och ett visst mått av uthållighet för att åstadkomma en varaktig omprioritering. Det finns alltid andra saker man kan slösa tiden på!

Vad är dina erfarenheter från fastan 2009?

-Vi lovade varandra i styrelsen att under februari-mars 2009 medvetet omprioritera vår tid och ägna tid och tanke åt vårt trosliv, familj, våra medmänniskor; de viktigaste sakerna i livet. Jag upplevde att fastan var ett bra verktyg för att starta en process mot bättre vanor.Om man bestämmer för en begränsad tidsperiod kan just fastan vara en hjälp att inte "ta i för hårt" på en gång. Förhoppningsvis lämnar en sådan prioritering ett bestående intryck.

Kan du rekommendera andra att göra samma sak?

-Jag vet nu av erfarenhet att jag alltid kan finna tid för de viktigaste sakerna i livet - om jag vill. Jag satsar på fastan
2010 igen för att hitta tillbaka dit jag vill vara; i de goda vanorna med fokus på Gud och medmänniskan.

Hänger du med?

Folke Hylén

- Jag tror detta är ett av de bästa sätten för människor att resa sig ur sin fattigdom. Så säger Kristina Herngren om finansieringssystemet mikrofinans, där små lån ger stor förändring för fattiga i tredje världen. Kristina är medlem i Andreaskyrkan men också starkt engagerad i organisationen Kyrkornas U-fond, där hon även är styrelseledamot, liksom i världsvida Oikocredit med huvudkontor i Holland. Annika Magnusson mötte henne i ett angeläget samtal.

Läs mer: Små lån ger stora möjligheter