Hur blir Andreaskyrkan en kyrka där man känner sig hemma? Möt Elsie som varit trogen Andreaskyrkan i mer än 50 år och Krister som alldeles nyligen blivit medlem.

Gemenskapen viktigast!

Elsie Kylhammar, trogen medlem i Andreaskyrkan sedan 1956

Jag växte upp i församlingen, Immanuelskyrkan i Borås. Mina föräldrar och nästan alla släktingar och vänner fanns där, och jag bröt mig aldrig ur det sammanhanget. Jag döptes som barn och vid 18,19-årsåldern bestämde jag mig för att bli församlingsmedlem. Det berodde inte minst på att jag i gymnasiet kom i kontakt med det kristna gymnasistarbetet (FKG). Där praktiserades en verklig ekumenik, med kamrater från såväl andra frikyrkor som Svenska kyrkan. Genom alla samtal och diskussioner där insåg jag att församlingen inte bara var en gemenskapsgrupp, utan en del av den världsvida Kyrkan, av Kristus själv.

1954 kom jag som nyutexaminerad lärare till Nacka, där jag hade fått tjänst. Snart värvades jag att på min fritid bli lärare i söndagsskolan i Saltsjö-Duvnäs som drevs av Andreaskyrkan. Genom detta träffade jag människor som tog mig med till kyrkan där pastor Ragnar Aldén gjorde stort intryck. 1956 gick jag med i församlingen.
Nu har jag varit medlem mer än ett halvt sekel i Andreaskyrkan där jag suttit med i styrelsen ett par omgångar och under många år spelat orgel. Jag upplever mer tvivel nu än tidigare, men grunden för min tro är fast.
Att jag fortfarande känner mig hemma här beror inte minst på gemenskapen i ansvars- och omsorgsgrupperna där alla åldrar möts. Andreaskyrkan är min församling, men det är tomt efter alla de gamla som har gått bort.

Berättat för Folke Hylén

 

Krister Lewenton

Jag bejakade min längtan!

Som ung tillbringade jag en hel del tid i Svenska kyrkan bland annat i en ungdomskör. Har alltid haft en grundtro men inte känt något behov av en församling. Jag bodde i Norge en tid och gick till Norska kyrkan där jag sjöng i kör.

I Norge arbetade jag tillsammans med Kristina Zvejnieks som idag är medlem i Andreaskyrkan, och jag tog med henne till Norska kyrkans kör. Långt senare när vi båda var åter i Stockholm försökte hon få med mig till Andreaskyrkans kör Con spirito. Jag tvekade länge, hade under långa perioder sjungit i körer som krävt mycket tid. Nu ville jag satsa på mitt arbete, men till slut följde jag ändå med henne. Fram till dess hade jag hela tiden tänkt att jag inte behövde en församling. Jag trodde att det kanske skulle vara svårt att stå för församlingens åsikter och att man var tvungen att vara färdig med sin tro för att kunna tillhöra en församling.

Mötet med Andreaskyrkan förändrade mina tankar. Jag känner mig väl mottagen. Människorna utstrålar trygghet, glädje och en stor gemenskap. Jag fick en längtan att få vara nära Gud och lära mig mer om honom och en vilja att bidra. Denna längtan har vuxit sig allt starkare under det senaste året och nu har jag bestämt mig för att bejaka min längtan. Jag vill vara en del av helheten och tillhöra Andreaskyrkans gemenskap. I Andreaskyrkan känner jag mig hemma.

Berättat för Matilda Apelqvist

 

 

Krister Lewenton blev medlem i Andreaskyrkan den 24 maj i år. Här tillsammans med Jonas Höglund, Anna Steen och pastor Katarina Alexandersson.

Jag är för en gångs skull i tid. Därför hinner jag sätta mig i foajén till Södersjuk-huset. Blicken fastnar på den stora välkomsttavlan med rubriken Hela livets sjukhus. Så tänker jag mig också sjukhuskyrkan: Hela livets kyrka. Från liv till död. Och allt däremellan. Därefter går jag korridoren fram till de små rum som utgör själva sjukhuskyrkan. Här möts jag av sjukhuspastor Christina Lindgren.

Läs mer: ”Jag var sjuk och ni besökte mig…”

"Vi vill vara en kreativ kyrka" står det i Andreaskyrkans verksamhetsplan, "en församling med en helhetssyn". Vi har därför samtalat med några representanter för skapande verksamheter, som vi nu och då möter i kyrkan, för att höra deras tankar om kreativitet.

Läs mer: En kreativ kyrka!?

I IKEA-katalogen för 2008 fastnar jag för ett uppslag med en gungstol gjord av bananblad. Den svarta texten bredvid lyder: "Vi är helt supergalna i återvinst".

Ständigt påminns vi om miljö-frågorna - tidningar och tv rapporterar om de globala miljö-katastroferna och uppmanar oss att källsortera. Vart är vi på väg? Mot jordens undergång? Följ med Annika Magnusson, Göran Gustafson och Karolina Jeppson i ett samtal om miljö- och klimatfrågor.

Vad tycker ni att man bör fokusera på i miljödebatten?

A: - Miljöfrågan är en jätteutmaning för hela världen! Vi i de rika länderna måste föregå med gott exempel, vi har de bästa möjligheterna. Kopplingen tillbaka till mig själv och vad jag kan göra är väldigt viktig.

G: - Jag har funderat på varför miljön är i fokus just nu. De existentiella frågorna kommer sällan upp till ytan i vårt moderna samhälle: Vad är meningen med mitt liv? Har mitt handlande någon betydelse? I miljöfrågorna verkar människor på nytt tillåta sig att släppa fram denna dimension igen. Jag önskar att kyrkan tog plats i det samtalet.
Men vad är en kristen livsstil när det gäller miljöfrågor?

G: - Den kristna etiken sätter människor i första hand. Men som det ser ut idag verkar miljön komma mer i fokus än fattigdomsbekämpning. Ekologiskt blir viktigare än rättvisemärkt.

A: - Det kan stämma men det borde inte vara en motsats! Om jag som enskild gör något för miljön kan jag känna att jag i längden även gör något för fattigas livsvillkor, vilket inte utesluter att jag gärna gör något direkt för människors livsvillkor också.

K: - Vi drar ofta en gräns mellan miljön och människan. Men alla är vi präglade och beroende av jorden där vi bor och mer eller mindre påverkade av klimatförändringarna. Samtidigt är vi mer benägna att göra något då vi själva känner av konsekvenserna, vilket känns synd.
Vad kan kyrkorna bidra med i frågan?

A: - En sak kan vara att lyfta medvetenhetsnivån på miljöfrågorna. Vi måste även försöka att lägga om vår livsstil. Men det ligger inte i tiden att sätta förbud. Idag ska man ju "unna sig" saker...

G: - Kyrkorna har i alla tider velat inbjuda människor till att våga avstå. Att det är en glädje att våga avstå och omprioritera, för medmänniskornas skull men också för miljöns skull. I Uppenbarelseboken beskrivs att jorden en dag ska gå under samtidigt som Gud skall skapa en ny himmel och jord. Det var skrivet till tröst för de första kristna som led under romarrikets förföljelser. Kan Guds ansvar för jordens framtid bli en tröst även för oss, samtidigt som vi uppmuntras att förändra vår livsstil?

K: - Det är människor som skapat situationerna rörande miljön vi lever i idag. Att försöka vända trenden tycker jag är människors ansvar, för varandra och för miljön, med Guds hjälp. Kyrkorna är inte alltid så bra på att väva in natur och djur jämte människan - att se allt som en helhet. Varför fokuserar kristen etik så ensidigt på människan? Jag tror det skulle hjälpa om man breddade perspektivet.
Men att ständigt uppmanas, eller förmanas, till att tänka miljövänligt - skapar inte detta en motreaktion?

G: - Risken är stor. Det blir lätt nya pekpinnar och syndakataloger...

A: - Jag tror att vi måste se miljöfrågorna som en utmaning - att det faktiskt går att göra någonting. Jag tror också att man bör ta till sig miljöfrågorna som kunskap. Vad blir egentligen konsekvenserna av att jag har lamporna tända i mitt hus hela dagen?

Kyrkornas globala vecka har i år temat "Skapelsefeber". Kanske kan vi där hitta ett samtal som väver in både utmaning, beroende och ansvar när det gäller miljön?

Karolina Jeppson

 

Fotnot: Annika Magnusson och Karolina Jeppson är medlemmar och Göran Gustafson är pastor i Andreaskyrkan.

Möt Andreaskyrkans ordförande Per-Anders Cleve i ett samtal om lust, plikt och visioner för församlingen.

Jag träffar Per-Anders Cleve, 39, på en lunch och jag går rakt på sak. Vad vill han som ny ordförande rikta in församlingen på? Han ser två mål som hänger samman:

- Det ena är uppdraget att nå ut med det goda budskapet om Guds kärlek. Det andra är att agera som en god kraft i samhället.

I båda uppgifterna ser han öppenheten mot omvärlden som en förutsättning. Men drivkraften att verka ligger inte i Andreaskyrkans verksamhetsplan utan i tron hos dig och mig, säger Per-Anders. Och den tron måste få tid. Jag möter Per-Anders fasta blick. Han verkar målmedveten, men utstrålar samtidig stor ödmjukhet. Det har bara gått tre minuter av vår lunch och han har redan sagt det mest väsentliga.

 

Istället för plikt

Per-Anders kallas P-A av alla som känner honom. Han kom till Andreaskyrkan 1990 och stannade kvar. Inte av slentrian utan av kärlek. P-A använder gärna ord som "lust" och "givande" som motpoler till "plikt" och "tagande".

- Både som personer och som församling utvecklas vi bättre av lusten att tjäna än av plikten. Stora delar av samhället drivs av materialismens konsumtionsideal. Men vad händer om vi flyttar över det tänkandet till kyrkan och bara frågar vad församlingen kan ge oss? Då väntar besvikelsen runt hörnet. Med givandet som norm i stället för tagandet uppstår en kreativ utgångspunkt för vår gemenskap i församlingen.

I vårt samtal drar vi parallellen med dagens klimatdebatt. På kort sikt kan vi fortsätta och ta av naturens resurser. Men för uthållig överlevnad vore det bra om vi fick lust att ge tillbaka lite mera. Varken miljön eller kyrkan kommer att överleva om det hänger på plikten. Ingendera drivs framåt av skuldkänslor! Nej, nu handlar det om viljan till det goda. Och tid för att tänka framåt.

- Vi behöver både visioner och förebilder.

 

Stabil styrelse

Att lyssna på P-A är att bli inspirerad. Han ser stora möjligheter för församlingen att komma in i en ny fas. Under några år har omsättningen av personer i styrelsen varit hög. De yttre arbetsformerna har krävt mycket tid. Nu är huvudrollerna i styrelsen varaktigt tillsatta: ordförande, sekreterare och kassör. För P-A känns det som att det nu finns både ny lust och energi att satsa mera på verksamhetens framtida innehåll.

P-A är gift med Ellinor och de har två pojkar, Felix, 5 år och Ludvig, 4 år. Som pappa är det naturligt om församlingens nye ordförande funderar på det uppväxande släktet. Storstaden är en helt annan miljö än den P-A växte upp i på landet i västra Värmland.

 

Både lustfyllt och lärorikt?

Hur gör vi församlingens barnaktiviteter både lustfyllda och lärorika samtidigt?

Hur skapar vi tillfällen för församlingens medlemmar - till exempel för barnfamiljerna - att lära känna varandra bättre? Det här är strategiskt viktiga frågor och P-A tänker inte låta svaren vänta på sig. Han är något av en strateg till professionen på banken där han arbetar och det kan komma väl till pass även i rollen som ordförande i Andreaskyrkan.

Vi gör sällskap från Bobergs matsal i NK-huset till banken vid Kungsträdgården. På vägen möter vi en ung mamma med barnvagn. Jag ber henne ta ett kort på P-A och mig och innan vi vet ordet av så är det gjort. Hon ler vänligt när hon lämnar tillbaka kameran. Givandets glädje? P-A och jag reflekterar över hur lätt det kan vara att få kontakt med människor man aldrig tidigare mött. En insikt att förvalta.

Stefan Agurén

Rättvisemärkt är en märkning med fokus på mänskliga rättigheter. Märkningen är tänkt att hjälpa småproducent-er i utvecklingsländerna att hävda sig i den internationella konkurrensen.

För att en produkt ska kunna rättvise-märkas måste den leva upp till vissa kriterier, man kan vara säker på att alla led i produktionen får rimligt betalt för sina varor, att ingen har blivit utnyttjad och att inget barnarbete har förekommit. Arbetarna ska ha rätt till att organisera sig i fackföreningar och ett ordentligt anställningsavtal.

Rättvisemärkningen behöver inte betyda att produkten är ekologisk, fast oftast finns märkningen i kombination med KRAV-märkningen. De flesta stora matkedjor i Sverige köper inte in en rättvisemärkt produkt om den inte också är KRAV-märkt.

I Sverige kan vi idag köpa rättvisemärkt kaffe, te, kakao, choklad och bananer i många av våra vanliga matvaruaffärer. Det finns även rättvisemärkta fotbollar och kläder som produceras enligt liknande villkor som de rättvisemärkta produkterna, t. ex kläder från Dem Collective. En organisation som arbetar för ökad medvetenhet om detta är Rena Kläder.

Idag finns det inte så mycket rättvisemärkt som man skulle önska, så en sak som vi kan göra själva är att fråga efter de här varorna i våra affärer. Om efterfrågan ökar, ökar också utbudet!

Clara Larsson

Det är en söndag i augusti. Gudstjänsten har slutat och ett fyrtiotal människor sitter nere i Andreassalen och fikar. Kaffedoften fyller lokalen och det slamras med fat och koppar. Just idag är det tårta för omväxlings skull. Livliga och mindre livliga samtal urskiljs, lite skratt, och så kommer någon och frågar om jag vill ha mer kaffe.

Pinsamt medveten om att jag själv glömde bort senaste gången det var min grupps tur att ta ansvar i Andreaskyrkan, försöker jag nu återknyta kontakten med ansvarsgrupperna. Hur är det att vara med i en ansvarsgrupp? Och låter inte ordet "ansvarsgrupp" lite tungt och typiskt kyrkligt förresten?

David Steiman som är med i ansvarsgruppen för dagen, tycker att det är roligt att träffa gruppen och att lära känna några i församlingen lite mer.

- Och det är mysigt att skramla med faten. Och kul att komma närmre varandra på det här sättet. Man delar upp de olika uppgifterna så det inte blir betungande, menar David.

Folke Hyhlén instämmer med David. Då han och hans fru Ruth gick med i Andreaskyrkan, blev ansvarsgruppen en viktig gemenskap, trots medlemmarnas olika åldrar och intressen.

I en innerstadsförsamling antar man ändå att det finns många upptagna medlemmar. Att bidra med just tiden som är så dyrbar i stan - funkar det verkligen i grupperna?

- Visst, ibland får man ångest om man vet att man ska vara borta bägge veckorna, men då försöker man byta. Man behöver inte oroa sig för att ingen ska komma för alla tar sitt ansvar att säga till, säger David.

Gerd Peterson går runt mellan borden och samlar in kaffekoppar och fat på en bricka. Hur upplever hon att vara med i en ansvarsgrupp?

- Det är en trivsam gemenskap, men som i alla grupper finns det vissa som hinner med mer och andra mindre. Då känns det viktigt att ha en positiv och peppande sammankallande. Det gör att det känns roligt.

Folke tycker också att delaktigheten i församlingen grundläggs i en ansvarsgrupp, genom att man känner sig trygg och hemma i lokalerna.

Katarina Alexandersson, Andreaskyrkans församlingsföreståndare, ser att vissa frågor från medlemmar - utöver det praktiska - lyfts från grupperna till de regelbundna ansvarsträffarna, och därifrån till styrelsen.

- Inflytandet är viktigt, men grunden för grupperna innebär att "ansvar" är omsorg om varandra och om kyrkan. Grupperna är en ingång för nya medlemmar till församlingen. Det är lättare att lära känna varandra medan man gör något praktiskt. Samtidigt är det viktigt att betona att detta faktiskt är frivilligt. Det är upp till en själv och till gruppen hur mycket man orkar med.

För det kan väl inte vara kul hela tiden? Nej, Katarina som själv är med i en grupp, tror inte att det alltid är kul.

- Det är viktigt att erkänna att det faktiskt kan kännas tråkigt. Men då försöker vi hitta vägar att hjälpas åt. Det är ju faktiskt också ett sätt att tjäna varandra, att tjäna Gud. Det är denna glädje i arbetet som vi vill lyfta fram.

Jag känner mig uppmuntrad efter samtalen bland tallriksslamrandet. Själv har jag också haft bra möten i min grupp och att ta del av det som händer bakom kulisserna - i köket, i städskrubben och i kollekträkning - känns som en bra grej för att känna sig med i kyrkan. Och städning behöver inte vara långtråkigt - om man delar ansvaret och fikar ofta...

Karolina Jeppson

 

Tips från ansvarsgrupper för att göra ansvaret till ett roligt ansvar

• Halv-elva-fika på söndagen när man brett mackorna färdigt
• Dela upp större helger när många reser bort, t ex påsk, genom att slå ihop två grupper
• "Fredagsröj" - de vuxna städar och barnen tittar på video och äter popcorn
• Skicka blommor till gruppens äldre medlemmar
• Ordna en grillfest eller picknick ihop
• Träffas hemma hos någon i gruppen

Vem älskar en politiker? Och vem älskar att vara politiker när man vet att man när som helst kan råka ut för ett mediedrev?

Bland annat om detta handlade ett samtal om demokrati som församlingen ordnade i oktober.

Inbjudna politiker var högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg (fp) och riksdagsledamöterna Magdalena Streijjffert (s), Jakob Forssmed (kd) och Esabelle Reshdouni (mp).

Samtalsledaren Erik Herngren, medlem i församlingen, började med att fråga publiken, ett 40-tal personer, hur många som är eller har varit politiskt aktiva. En fjärdedel räckte upp handen. Erik Herngren tyckte att det kunde vara fler - frikyrkorna har en lång tradition av engagerade människor som kämpar för det de tror på. Kyrkan måste också uppmuntra människor som vill engagera sig för demokratin.

Det främsta skälet till att de inbjudna heltidspolitikerna blev just politiker, är ett starkt engagemang och en vilja att förändra någonting.

Det som syns i medierna (många medier) är skandaler. I ett hårdnande medieklimat är tidningar, radio och tv ute efter att vara först med ett smaskigt avslöjande.

- Man kan få intrycket av att man måste vara en fullblodsidiot för att bli politiker i dag, när man vet att en journalist när som helst kan gräva fram vilka gamla synder som helst ur ens förflutna, sa Erik Herngren.

Krävs då ett fläckfritt förflutet för att kunna bli och vara politiker?

- Jag har varit med i ett mediedrev och det var det värsta jag har varit med om, sa Magdalena Streijffert.
Hon tycker att det slår mot alla politiker när någon hängs ut och hon tar åt sig även om det är en politiker från ett annat parti, berättade hon.

Svårt leva som man lär

Esabelle sa att hon verkligen försöker att leva som hon lär. Eftersom hon är miljöpartist tänker hon på att leva så miljövänligt det går.

- Men det är också orimligt att gå från Tullinge, där jag bor, eller åka tunnelbana eller pendeltåg hela tiden, när man är riksdagsledamot, sa hon.

Lars Leijonborg sa att en makthavare måste tåla att bli granskad. Annars fungerar inte demokratin. Å andra sidan har media fel fokus ibland, tyckte Jakob Forssmed.

- Om en politiker får avgångsvederlag kan det stå mycket om det. Men man har infört avgångsvederlag för att det inte ska vara så mycket korruption, sa han.

Lars Leijonborg berättade att han upplever att intresset från allmänheten, "vanliga människor", är stort för politikers arbete. I många andra länder är avståndet mellan politiker och andra människor mycket mycket större, menade han. Esabelle upplevde ett slags hatkärlek till media.

- Man vill gärna vara med i media och är beroende av dem. Samtidigt måste man underkasta sig deras villkor.

Pride-semester

Jakob berättar om ett tillfälle då en journalist frågade honom om han skulle vara med på den årliga Pride-festivalen, för att ge sitt stöd till homo- bi- och transsexuella människor. Hans parti kristdemokraterna är det enda i riksdagen som inte ger sitt stöd till homosexuella äktenskap. Jakob berättade att han skulle ha semester då och att det var planerat sedan länge. Därför planerade han inte att vara med på Pridefestivalen. Rubriken dagen efter blev "Han tog semester under Pridefestivalen". En något tillskruvad nyhet således.

- Fast, sa Lars Leijonborg, 99 procent av alla kontakter med allmänheten är positiva.

Samtalsledaren Erik Herngren undrade vad som kommer att hända med politiken, och demokratin, i framtiden. Partierna har allt färre medlemmar. Och kan vi som församling göra något för att värna demokratin och de som väljer att jobba politiskt? Panelen var ense om att kyrkan inte ska vara partipolitisk. Däremot måste vi som församling värna dem som väljer att arbeta politiskt.

- Frågan är stor och vid. Men engagerade människor ger ringar på vattnet, avslutade Jakob Forssmed.

Annika Dzedina

Det är viktigt att en församling har ett socialt arbete. Det tycker alla vi talat med. Andreaskyrkans sociala arbete har förändrats den senaste tiden. Ett år efter att Andreaskyrkan lade ned öppet hus-verksamheten på lördagarna finns nu planer på andra former av annat socialt arbete.

 

Hur ser de nya planerna ut Katarina Alexandersson, pastor och församlingsföreståndare i Andreaskyrkan?

- I höst ska vi tillsammans med de andra kyrkorna i Söders kristna råd bjuda in Kriminellas revansch i samhället, Farsor och morsor på stan och Nattvandrarna med flera, för att fundera på hur kyrkorna på Söder kan samarbeta i sociala frågor och ungdomsfrågor.
Salemkyrkan på Folkungagatan har ett arbete som kallas Hjärtslaget, där de delar ut kaffe på Medborgarplatsen på fredagskvällar och samtalar en stund med dem som vill. Vi är välkomna i det arbetet och några från kyrkan har funnits där under våren. Om fler är intresserade är det bara att höra av sig till mig!

- Vi har också ett viktigt socialt arbete där vi samarbetar med Sociala Missionen, Individuell Människohjälp och Stadsdelsnämnden i Katarina Sofia; "Bryt ensamhetens mur", där vi organiserar frivilligbesök för äldre.

 

Varför är det viktigt att en församling har ett socialt arbete?

- Det är en av grunderna i evangeliet. När vi läser om Jesus så möter vi honom ofta i samspråk med människor som farit illa. Jesus ser människors hela livssituation och han uppmuntrar och utmanar oss att göra likadant.

- Men det är oerhört viktigt att en social verksamhet inte blir en form av välgörenhet. Det måste finnas en insikt om att vi är människor som behöver varandra för att leva, avslutar Katarina Alexandersson.
En av kyrkans Under ytan-grupper, som träffas för att samtala, funderade under en träff på vad socialt arbete kan vara.

- Det är väl att man hjälper olika människor, säger Patrick Nyholm och får medhåll av Lisa Lindström:

- Att leva som man lär, tycker hon.

David Ershammar tycker att kyrkan ska vara en öppen lokal i det samhälle man befinner sig, i Andreaskyrkans fall på Söder. Hans kristna tro måste få konsekvenser, tycker han.

- Likaväl som att ordna gudstjänster, måste man ta ansvar socialt. De har inga färdiga svar på hur det sociala arbetet skulle kunna se ut, eller vad kyrkan ska göra. De hoppas att en sådan diskussion kan uppstå i kyrkan, att man pratar om vad man skulle kunna göra.

- Kanske kan man samarbeta med andra? funderar Patrick Nyholm, Röda korset har ju läxhjälp och stöttar flyktingar till exempel, kanske kan man samarbeta med dem?

- Vi har ju också moskén här bredvid, kanske kan vi samarbeta med den församlingen på något sätt? funderar Lotta Bondeson.

Gruppen tycker att det är viktigt att alla som vill vara med och påverka kyrkans sociala arbete ska få vara det. Den vill att det startas en process och då kanske man kan bjuda in andra kyrkor och/eller organisationer.

- När man väl börjar tala om de här sakerna, märker man att det finns fler som har funderat på det, säger Lisa Lindström.

David Ershammar är en av de ansvariga för Café Andreas, som har ordnat konserter med fika vissa fredagskvällar. Där har de lyft fram rättvisefrågor, som att handla rättvisemärkta produkter där de som odlar exempelvis kaffe har bra arbetsvillkor. Det är en form av socialt arbete, tycker han.

- Det viktigaste är ju att man som enskild person tar ett ansvar för hur man agerar, tycker Magnus Widesheim.

De andra i gruppen håller med. Det sociala engagemanget får inte handla om att "tävla" mot andra kyrkor eller organisationer om vem som "gör mest". Ett socialt arbete kanske inte alltid syns utåt, men betyder mycket ändå.

Annika Dzedina

 

Vi frågade två medlemmar i församlingens styrelse om det sociala arbetet i kyrkan

Maria Edvardsson

Är det viktigt för oss som församling att driva ett socialt arbete?

- Ja, det ligger i vår kristna kallelse att inte bara vara ordets hörare utan även dess görare.

Hur skall arbetet se ut i framtiden?

- Ett nyckelord är samarbete. Samarbete med organisationer, andra kyrkor. Grunden, förutom tron på Jesus, är relationer mellan människor att skapa förtroende. - Vad gäller formen tror jag som i mycket annat att det är det enkla som många gånger är det bästa.

 

Johnny Broström

Är det viktigt för oss som församling att driva ett socialt arbete?

- Det är oerhört viktigt att kyrkan engagerar sig socialt. Vi är ju inte en isolerad företeelse utan vårt mål måste vara att möta människor, troende eller ej, för att visa var vi står.

Hur skall arbetet se ut i framtiden?

- Vi har börjat arbeta i styrelsen med frågor kring vårt sociala arbete och kommer att presentera på vilket sätt vi kan bli bättre.

 

Elisabeth Peterson

Årsmöte. Ni vet hur det är: man sätter sig långt bak i hopp om att ingen där framme ser en så att man blir vald till något. Och så får man blunda ifred. När det finns vakans på en valbar post, då gäller det att titta ner i golvet så att man inte möter någons blick. Annars åker man dit. Och så tar det alltid timmavis att klubba igenom alla beslut, trots att alla egentligen är överens...

 

Årsmöte för Andreaskyrkan/Södra Missionsförsamlingen 11 mars 2006. Tråkigt eller livsviktigt?

Inte konstigt kanske att årsmöten tenderar att vara dåligt besökta. Eller finns det något man missar när man uteblir?

Till årets årsmöte i Andreaskyrkan, som ägde rum den 11 mars, infördes några nyheter: aktiviteter för de barn som var där och en ny tid - lördag förmiddag klockan 10. Helt rätt att tänka nytt, tycker jag. En av poängerna med ett årsmöte är årsberättelsen för föregående år och verksamhetsplanen för det kommande året. Årsberättelse och verksamhetsplan kan upplevas som byråkratiska och ointressanta, men i dessa två dokument döljer sig väldigt mycket.

Jag kan rekommendera en genomläsning av årsberättelsen. Jag tror de flesta blir överraskade över hur mycket verksamhet vi faktiskt har. När vi är många som hjälps åt, så händer det faktiskt en hel del. Från samtal om äldreliv till småbarnsmusik. Från uthyrning av kyrkan med alla kontakter det innebär, till relationerna med andra kyrkor på Södermalm. Under Ytan-grupper, Café Andreas med musik och samhällsengagemang av olika slag. Con Spirito, kyrkans kör, som haft konserter på olika håll, och söndagsskolan med fler och fler barn.

Och alla gudstjänster vi har, med så många olika teman och uttryck för relationen med Gud, och strävan mot honom. Och så många olika medverkande vi har som bidrar med tal, sång och musik! Sedan är det ju allt som görs i det tysta. Engagemanget i våra ansvarsgrupper med städning, kyrkkaffefixande och framförallt med att ta hand om varandra och besökarna till våra gudstjänster och andra samlingar. Dessutom församlingens alla grupper och utskott; musik, fastighet, ekonomi, kommunikation och personal. Det är lätt att glömma allt detta engagemang, ihärdighet, plikttrogenhet och (faktiskt!) arbetsglädje som ligger till grund för allt som händer och sker.

 

Inget grått dokument

Och verksamhetsplanen för nästa år, som kanske kan verka lite grå, den är ju egentligen ett uttryck för våra ambitioner och visioner för Andreaskyrkans, och Guds, roll i vårt samhälle. Det är verkligen inte ett grått dokument om man tänker så!
Det går kanske inte att komma ifrån att årsmötet har ett inslag av att vara formellt, för det är ju ändå ett antal viktiga beslut som måste fattas. Men bakgrunden till alltihop är ju egentligen mer regnbågsskiftande än grå.

Hur gick det då för mig i år, blev jag vald till något? Jo, jag blev justeringsman för årsmötets protokoll. Kanske inte den uppgift under året som får störst genomslag på vår verksamhet, men någon ska ju vara det också. Jag kommer säkert att få möjlighet att hjälpa till på många andra sätt också. Man blir lite laddad när man ser alla insatser som andra vanliga människor i Andreaskyrkan utför varje år!

Emil Åström

 

Röster från styrelsen

Pontus Engström,
nyvald ledamot i styrelsen.

Hur känns det att bli invald i styrelsen?

- Det känns som ett stort förtroende. Det blir spännande att bli mer involverad i vad som händer i kyrkan och att lära känna folk lite bättre. Jag har mycket att lära mig.

Dina tankar om den närmaste framtiden för Andreaskyrkan? Vad är viktigt?

- Det är viktigt att jobba för att kyrkan ska vara tillgänglig för alla - barn, vuxna och de äldre. Och det ska vara trevligt att gå till kyrkan.

 

Mirjam Palm,
medlem i styrelsen sedan ett år.

Dina tankar om den närmaste framtiden för Andreaskyrkan? Vad är viktigt?

- Parallellt med administrativa styrelsemöten träffas ledamöterna regelbundet för att tänka kring församlingens vision och det sammanhang vi befinner oss i. Det är stimulerande möten som tillsammans med t.ex. församlingsdagar, påverkar vår inriktning för den närmsta framtiden.

Det är viktigt att det finns en öppenhet i församlingen för medlemmar att visa sitt engagemang, och att uppmuntra till att hitta sin roll, utifrån var och ens förutsättningar och behov.

 

Karolina Jeppson

Musiken i kyrkan innehåller många dimensioner. Genom musiken och sången kan vi uttrycka tro och tillbedjan men den ger oss också något mer som är svårare att sätta ord på.

Kanske kan man beskriva det som en känsla av att vara del i något större. Något utanför oss själva.

En mörk höstkväll i november träffade jag några av dem som fyller vår kyrka med toner för att prata om sången och musikens roll i vår kristna tro. Var och en av dem är engagerade i olika delar av kyrkans musikaktiviteter.

- Jag tycker väldig mycket om musik och jag tycker man kan använda den på många olika sätt. Ibland är jag med som gudstjänstledare och då händer det att jag vill säga något enbart med musik. Jag vill låta tonerna tala istället för orden, säger Elisabeth Peterson som är engagerad i arbetet med Café Andreas.

När vi träffas är det några veckor kvar till advent med all sin musik och sång. Det är en tid fylld av traditioner inte minst när det gäller gudstjänsterna i kyrkan.

Vi har alla vår egen favoritpsalm och jag för min del har svårt att tänka mig att vara utan "Bereden väg för Herran". Förnya eller hålla kvar vid traditionen - det är en fråga som inte minst blir aktuell i adventstider. Artur Halmin som är med i kören Con Spirito ser helst att man försöker blanda gammalt och nytt.

- Vi i kören står varje år inför valet om vi ska sjunga de gamla sångerna eller om vi ska försöka pröva något nytt. Personligen älskar jag Otto Olssons "Advent" men jag vill också ha nya utmaningar. I år har vi tre, fyra nya stycken som nästan ingen av oss sjungit tidigare. Det känns spännande, säger han.

Även Kenneth Peterson som spelar i brassbandet känner igen frågeställningen. - Vi upplever precis samma tankar.

Det är kul att spela de traditionella psalmerna men man kan ju pröva med lite nya arrangemang. På så sätt kan man kombinera förnyelse med tradition, säger han.

 

Musik och tro

Vilken roll spelar då sången och musiken i kyrkan för vår kristna tro? Finns det någon skillnad mellan den musik som vi lyssnar till utanför kyrkans väggar och den som vi delar under konserter och gudstjänster med församlingen?

- Visst är det skillnad. Jag lyssnar väldigt mycket på musik hemma men då blir det nästan aldrig psalmer eller kyrkomusik som jag väljer att spela. Musiken har en förmåga att förmedla stämningar och känslor. Viss musik blir man nästan ett med. Psalmerna i kyrkan har kanske en lite annan funktion. Den kan förmedla olika stämningar och den gör att man känner gemenskap och samhörighet med de andra i församlingen, säger Elisabeth.

Musiken utanför kyrkans väggar kan vi inte alltid välja bort. Idag finns den på många platser i vår omgivning om vi vill eller inte. Går du in i en butik möts du av skvalande toner.

- Jag försöker undvika att exponera mig för musik som jag inte vill lyssna på. Den känns bara påträngande. Musiken härstammar från kyrkan och det är här den helt naturligt hör hemma. När vi har Taizégudstjänst använder vi sången som ett sätt att bedja, säger Artur.

 

På djupet

Namnet på Andreaskyrkans kör Con Spirito betyder "med ande" och kanske är det en av nycklarna till betydelsen av musik och sång i kyrkan. Det är något som ligger bortom det konkreta och handfasta. Något som går på djupet.

Samuel Karlsson

Sommaren är slut och i trappan upp till kyrksalen möts jag av lappar med kryptiska budskap: "Så bygger vi vår andliga och sociala gemenskap", står det på en lapp. På en annan ställs frågan: "När behöver jag Andreaskyrkan och när behöver Andreaskyrkan mig?" Jag får sällskap av en annan försenad gudstjänstbesökare som tyst förklarar att lapparna är aptitretare inför samtalet på församlingsdagen den 3:e september.

Ett par veckor senare visar det sig att fler än jag lockades av möjligheten till gemenskap och samtal om framtiden i Andreaskyrkan. Vi är ca sjuttio vuxna och barn som välkomnas av församlingens styrelse och anställda till SMU-gården i ett soligt Gustavsberg.

- Jag kom till Andreaskyrkan första gången som barn 1940, och har precis återvänt efter trettio år på annat håll, säger Lennart Palmqvist högt så att alla ska höra. Vi står i solen i en stor ring och han är först ut med att berätta hur det kom sig att han kom till Andreaskyrkan och att han stannat kvar.

Alla utgår från samma fråga och ordet går runt i ordning efter det år man kom till kyrkan. Flera berättar att de följt med en kompis eller rekommenderades att söka upp Andreaskyrkan. Ett par av oss hittade kyrkan på Internet. Ordet varm eller värme hörs ofta i de korta berättelserna om varför man stannat kvar. Likaså att det goda mottagandet man fick av de anställda varit viktigt.

 

Gemenskapen är viktig

Nästan sist ut att berätta i den stora cirkeln är Sven-Johan Karlsson. Han kom till kyrkan första gången i november 2004.

- För mig är gemenskapen väldigt viktigt. Jag känner att jag får utrymme för mitt engagemang, menar Sven-Johan.

När vi samlas för lunch några timmar senare förklarar Lennart Palmqvist att han inte främst går till Andreaskyrkan för gemenskapen utan för att han behöver ett sammanhang där han kan utrycka sin tro.

- Men när jag är här upplever jag och uppskattar den goda gemenskap som finns, tillägger han.

 

Tro och engagemang

Orden tro och engagemang får en central plats i samtalen under dagen. I min samtalsgrupp pratade vi om att de flesta nog söker sig till kyrkan för att få stöd i, och tillfällen att utveckla sin tro. Efter en tid blir gemenskap och engagemang allt viktigare, både på gott och ont.

Barnen är ständigt närvarande, som ett sorl i bakgrunden som då och då växer och blir en del i de vuxnas samtal. De leker, ritar och sjunger. Deras lek visar på en grundförutsättning för en fungerande gemenskap. Barnen har kul om andra kommer och vill ha kul. Om man ser att andra har engagemang så föder det ens eget. Engagemang smittar. Det gäller nog lika mycket för barn som för vuxna.

Innan vi skiljs åt trotsar vi värmen i samlingsrummet en trappa upp i SMU-gården. Vi försöker sammanfatta vilka aktiviteter vi i Andreaskyrkan ska satsa på framöver. Några tycker att det praktiska arbetet i ansvarsgrupperna slukar engagemanget så de inte orkar med att ta andra initiativ. Att ibland hyra in hjälp med städning eller att bredda inriktningen på ansvarsgrupperna till gemenskapsgrupper var två förslag som dryftades.

Flera grupper lyfte fram behovet av mer undervisning utifrån Bibeln, om att sätta Gud i centrum och få möjlighet att växa i tro. Annika Näsström ser gärna att det finns ett komplement till gudstjänsten med lite mer undervisning utifrån Bibeln.

- Kanske kan vi ha en halvtimme undervisning innan gudstjänsten, föreslår hon. Det skulle i alla fall passa barnfamiljerna bra.

Få personer nämnde att aktiviteter som riktar sig utåt i samhället är något församlingen ska prioriteras just nu. Någon kom med förklaringen att det just nu finns ett behov hos medlemmarna att samla krafterna och växa i sin tro. I bilen på väg hem slår det mig att det var länge sedan jag pratade med så många personer i kyrkan om så viktiga saker som under just den här dagen. Men jag har inte hittat något svar på frågeställningarna som lapparna i trappan upp till kyrksalen ställer. Dagen har snarare väckt fler frågor. En av dem ringer i huvudet när jag svänger ut på motorvägen: Vad vill Gud egentligen att vi ska göra?

David Ershammar