Predikan 28 december i Immanuelskyrkan
Guds barn
Matteusevangeliet 2:12-23
Är vårt universum meningslöst och tragiskt eller är det faktiskt fyllt av ett lågmält hopp?
Det finns en dikt som jag ibland kommer att tänka på när världens sorg, smärta och ondska riktigt tränger sig på:
Vore jag Gud
då skulle jag gråta
över människorna,
dem som jag har skapat
till min avbild.
Vad jag skulle gråta
över deras ondska
och gemenhet
och grymhet
och dumhet
och deras stackars godhet
och hjälplösa förtvivlan
och sorg.
Det är nog inte så många som känner till att det är författarinnan Astrid Lindgren som skrivit detta i en av få dikter hon skrivit. Men nog kan man förstå hennes känsla av vanmakt och hon fortsätter dikten så här:
Och så alla barnen,
alla, alla barnen,
dem skulle jag gråta över allra mest.
Ja, vore jag Gud,
så nog skulle jag gråta
mycket över barnen,
för inte hade jag tänkt
att de skulle få det så här.
Jo, nog kan man gråta allt, som Rakel grät över sina barn för många tusen år sen, som mödrar och fäder gjorde i Betlehem för två tusen. Och som de gråter i Gaza idag.
För tio år sen grät jag, när jag läste om hur barnen dog då man flydde från krigets Kosovo. Allra mest grät jag när jag läste om tvillingarna, som var fyra månader, som dog för att deras mor inte hade mat till dem. Jag hade själv tvillingar som var fyra månader då och dom, dom fick leva dom. Jag kan bara ana hur mycket kvinnorna i Kosovo grät över sina barn.
Det finns en orättvisa som skär igenom kroppen när man läser berättelse om vad som hände i Betlehem och som tycks hända om och om igen.
Nu är Lukas skimrande berättelse om julnatten utbytt mot Matteus berättelse. Matteus som tydligt förankrar sin berättelse i Gamla Testamentet. Barnet som föds är den utlovade Messias som profeterna har talat om, och inte bara dom. Parallellerna till Mose och Israels historia, till uttåget ur Egypten med all dess tyngd av befrielse finns också underliggande i Matteus berättelse. Den nye Frälsaren ska liksom Mose rädda sitt folk. Där finns i båda berättelserna kungarna, de maktgalna, som dödar barn. Farao, de förstfödda pojkarna, Herodes alla gossebarn under två år. Sedan berättas att de dör, kungarna, vilket möjliggör hemkosten.
Matteus förankrar ofta sina tankegångar med orden: "För att det som Herren sagt genom profeterna skulle uppfyllas"
Barnet som föds är uppfyllelsen av löftet, från Gamla Testamentet, om Messias. När Matteus berättar är det det inga änglar som sjunger vackert för herdar. Då är det änglar som kommer med allvarstyngt budskap på liv och död.
Men Matteus berättelse är inte bara förankrad bakåt det är också så att den heliga familjens flyktingsituation speglar erfarenheten i Matteus egen gemenskap på 60-70talet efter Kristus. De första kristnas egna erfarenhet av flykt och förföljelse, Likväl som den speglar den erfarenhet många människor delar idag.
Visst är det en berättelse som utmanar, jag ska ärligt erkänna att jag ryggade en smula när jag såg att det var denna text som var predikotexten för denna söndag, under rubriken Guds barn. Så mycket lättare att få predika om när Jesus säger att vi måste bli som barn för att komma till himmelriket än att försöka förklara varför alla gossebarn under två år i Betlehem måste dö och att ett av dem fick möjlighet att klara sig för att Gud, Guds ängel varnade hans föräldrar.
Visst vill man ställa Gud till svars. Visst undrar man och våndas över människans ondska och om varför Gud tillåter. Varför Gud med all sin makt inte tar bort det svåra och onda.
Nu kan vi visserligen lägga märke till att det bara är i Matteusevangeliet det finns nedskrivet i litteraturen om några barnamord i Betlehem, Matteus som vill att allt ska stämma med profeterna. Men föga tröst är väl detta egentligen, när vi vet hur historien ser ut. När vi vet att girighet, krig och våld dödar barn över hela världen också idag. Kina, mjölkersättningen, den förgiftade. Brasilien gatubarnen. I Afrika barnsoldaterna. Och alla barnen som dör i flyktingläger.
Och inte blir det bättre av att läsa Karin Bojs, chef för vetenskapsredaktionen på DN, som dagarna före jul skriver under rubriken:
Ondskan farligt nära människan, om att mänskligheten fortfarande består till nästan tre fjärdedelar
av opportunistiska medlöpare, ständigt beredda att plåga sina medmänniskor.
Det visar det klassiska experiment där man lurar i försökspersoner
att smärta underlättar inlärning. Till detta används elektriska stötar,
tror försökspersonerna. I själva verket är det en skådespelare som låtsas smärta
men bara en fjärde del av försökspersonerna slutar eller vägrar trots att man får veta att stötarna är skadliga.
Är vårt universum meningslöst och tragiskt eller är det faktiskt fyllt av ett lågmält hopp?
Karin Bojs hon slutar sin artikel med orden:
God Jul och tänk på de där orden om frid på jorden
och en god vilja till människorna!
Och jag kan inte låta bli att fångas av en detalj i Matteus text. Överallt annars skriver han, för att förankra tanken om Jesus som Messias: "för att det som Herren sagt genom profeterna skulle uppfyllas"
Men det gör han inte nar han skriver om barnamorden då skriver han bara: "då uppfylldes det som sagts genom profeten."
Ett sorgset konstaterande av världens ondska som han vägrar tillskriva Guds plan.
För Guds plan den stavas Barnet. Barnet.
Barnet, berättar Matteus för oss, är vår räddning därför är det så viktigt att han själv räddas den där första julen. Därför är det så viktig att vi lyssnar till julens evangelium som kan tolkas som ett enda stort rop in i mänsklighetens trasighet och strider: Lyssna alltid till de maktlösa! Guden som blir ett barn i sin hjälplöshet och utestängdhet, ett barn som måste dela flyktingens öde, är det eviga vittnesbördet om en kärlek som alltid väljer att ställa sig på de maktlösas sida och vars liv är att föra deras talan. Alla som har makt måste höra det: Livet, ditt liv ställer villkoret att du lyssnar till de maktlösa.
Vilka är det vi behöver lyssna till idag för att bevaras levande? Vilkas röster är det som inte hörs som vi behöver vara röst för? Gå till djupet av ditt hjärta där finner du svaret.
Vid lunchen förra veckan ögnade jag i en tidning, hittade en intervju med skådespelaren Keanu Reeves, som just nu har en roll i en film där han är utsänd från en annan planet för att rädda planeten jorden. Dvs utplåna människan om hon inte drastiskt ändrar sitt sätt att leva
Han säger i intervjun:
"Vi måste tänka på vad som är viktigt i livet.
Hur vi behandlar varandra och vår jord. You know.
Jag tror inte ett dugg på att saker som händer "har en mening".
Det är vi som skapar all skit.
Och ibland händer det tragiska saker som vi inte rår för."
För några år sedan dog Keanu Reevs barn i samband med födseln, ett år senare dog hans fru i en bilolycka.
"Vi måste tänka på vad som är viktigt i livet."
Visst händer saker som vi inte rår över. Och det är inte så att de bara går att ordna. Men vi måste förmå välja hur vi förhåller oss till det.
Tro på att det finns ett större sammanhang det som Paulus talar om i Galaterbrevet.
"Vi är inte slavar till de kosmiska makterna vi har söners rätt och Gud har sänt sin sons Ande också i vårt hjärta." (Gal 4:6)
Det förunderliga med barnet som föds i julenatten, uppfyllelsen av löftet är inte, att han som Selma Lagerlöf skildrar det i Kristuslegender, har magiska krafter och kan ta bort allt det svåra, visst är berättelserna vackra men det är inte detta som är styrkan i evangeliet. Nej styrkan i evangeliet är att Gud också i våra hjärtan sänt sin sons Ande.
Vilket betyder att vi inte är ensamma.
Vi hör ihop med Gud.
Vilket betyder att det är möjligt att tro att vi människor har förmåga att göra gott.
Vilket betyder att vi tror på en Gud, som förvissa kanske gråter över människan men än mer gråter med oss och som är närvarande i de liv som är våra. Och som berättar för oss att vårt universum inte är meningslöst och tragiskt
utan att det genom Jesus Kristus faktiskt är fyllt av ett lågmält hopp.
Katarina Alexandersson