Sveriges kristna råd har avskilt år 2025 till ett ekumeniskt år med temat ”Tid för Guds fred”. Ekumenik handlar om att främja samarbete, förståelse och enhet mellan olika kristna samfund, kyrkor och traditioner. Ordet kommer från grekiskans oikoumene, som betyder ”den bebodda världen”, och syftar på hela den kristna gemenskapen. Det berör allt och alla.

Ibland känns det som många betraktar enhetsfrågorna som specialfrågor för särskilda entusiaster eller lokala ekumeniska råd. Som om det skulle vara valfritt om man är för enhet eller inte. Hos Jesus fanns inga frågetecken. I sitt avskedstal i Johannes evangeliet ber han; ”Jag ber att de alla ska vara ett, liksom du, Fader, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig.” (Joh 17:21).

Den unga kristna församlingen hade ingen given yttre samhörighet, eller gemensam politisk historia som gudsfolket i Gamla testamentet. Enheten fann man i en annan verklighet; I Kristus, som Paulus kommer tillbaka till gång på gång. Det var runt honom man hade samlats, det var han som höll dem samman, han var dess centrum. I Kristus var de inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. I Kristus var de ett; enade, förenade med honom och varandra.

Nya testamentet ger oss ingen idealbild av den kristna församlingen, men kanske en realistisk. De flesta breven är framsprungna ur uppenbara konflikter. Förhållanden som hotade enheten. Kyrkan har delats och förgrenats ett otal tillfällen under två tusen år sedan den första pingstdagen. De senaste hundra åren har dock de olika kyrkofamiljerna, samfunden och gemenskaperna närmat sig varandra påtagligt i teologi, liturgi och samförstånd. Att arbeta för enhet är också ett tecken på förso ning och att lämna gamla strider bakom sig. Det handlar inte idag om att vara varandras konkurrent utan mer komplement. Ekumenik handlar inte om att sudda ut olikheter, utan om att förenas i det som är gemensamt – tron på Jesus Kristus – samtidigt som man respekterar olikheter i traditioner och tolkningar.

Bilden Paulus tar av kyrkan som en kropp med Jesus som huvudet håller än idag. Alla delar är olika, men behövs lika mycket för att kroppen ska fungera. Ingen del i kroppen kan säga till en annan att den är oviktig.

Kanske vägen framåt är det som teologen Sara Gehlin m.fl benämner som ”Receptiv ekumenik”; att se andras traditioner som en källa till förnyelse, vidgad förståelse och problemlösning inom den egna kyrko traditionen, för att möta den andre och för att nå djupare enhet.

Mats Carlsson, pastor

Vad ger dig hopp? När jag själv får frågan tänker jag på människor jag mött i olika faser av livet, som har påverkat mig, ofta utan att själva veta om det. Det är människor som har gett mig, eller andra, av sin tid och sin omsorg. Genom deras sätt att vara och agera har de gjort skillnad i andra människors liv. Ibland i de stora samman
hangen, ofta i det lilla.

Václav Havel, tjeckisk poet och politiker (1936- 2011) skrev: ”Verkligt hopp är inte övertygelsen om att allt kommer att bli bra, utan vissheten att det är värt att göra något oavsett hur det går.” Hans ord responderar med min erfarenhet. Också i de mest utsatta situationerna kan vi göra skillnad, genom vår närvaro. Även om utgången skulle bli densamma, blir vägen dit en annan, i sällskap av en medmänniska. Det är också vad Jesus visar oss genom sitt sätt att leva och vara.

Hopp handlar om att bli sedd och om att se. Vi behöver vittnen i våra liv, som kan hjälper oss att se och bekräfta det vi är med om. Människor vi kan både skratta, gråta med och ta rygg på. Förebilder. Vänner. En extra mor- eller farförälder. Lekkamrater. Människor som visar oss vad kärlek är. Utifrån den tanken är gemen skapen som finns i kyrkan en fantastisk tillgång. Här möts vi över generations gränser och vi kommer med olika bakgrund. Det är möjligt att vara med på olika villkor, beroende på hur våra liv ser ut just nu. Tillsammans skapar vi ett samman hang, eller egentligen flera olika. För varje grupp som möts skapar sitt eget lilla universum, som samtidigt är en del av det större vi-et, som vi är tillsammans.

Hopp hör också ihop med mod. Modet att se livet som det är. Modet att sätta sig i rörelse. Det räcker långt med att gå ett steg i taget. Ibland på egen hand, andra gånger tillsammans med någon annan. Någon som kan bära mitt hopp, tills det har vuxit tillräckligt starkt i mig själv. Hoppet får näring av saker som gör oss glada och tacksamma, liksom förmågan att känna förundran över det som är vackert i konsten och naturen.

Är du nyfiken på att vara med i en mindre grupp för att hitta ett mindre vi, finns det flera möjligheter. Ta kontakt med någon av oss som finns i kyrkan. Det kan hända att den grupp du söker
inte finns ännu, då kanske vi kan hjälpas åt att starta en sådan.

I Jeremia 29, vers 11 läser vi: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp." Jer 29:11.

Elisabet Ravelojaona, pastor

Nära livet I Andreaskyrkan möts många människor i olika sammanhang, både i öppna större samlingar och i mindre grupper. Jag tycker om att tänka på Andreaskyrkan som en plats för möten mellan människor och möten med Gud. Vi behöver trygga platser och vi behöver varandra. Vårt samhälle är på många sätt centrerat kring individen. Här vill vi, i motsatsen till det, bygga gemenskap tillsammans. I ett sådant byggande kan det förstås knaka ibland när vi tänker och tycker olika. Men ofta blir det riktigt, riktigt bra när vi vågar prata och mötas på riktigt.

Som människor behöver vi sammanhang där vi kan fylla på, få inspiration och kunskap. samtidigt mår vi bra av att i vår tur finnas där för andra, både praktiskt men också genom att vara varandras vittnen och lyssna till varandras erfarenheter och berättelser.

En del söker sig också hit för att få finnas i tystnad, en bristvara i vårt samhälle. I tystnaden är det lättare att möta både sig själv och det andliga perspektivet i livet. Den sortens tystnad kan vi förstås söka på egen hand, inte minst i naturen. Men många gånger är vi hjälpta av att göra det tillsammans, kanske i en retreat eller pilgrimsvandring, eller vid ljusbäraren och sandlådan med skärvor uppe i vår kyrksal. Rutinen att regelbundet gå till en gudstjänst, kör, samtalsgrupp eller någon annan träff, betyder mycket för många.

Var och hur hämtar du näring till ditt liv? Jag tror att vi behöver ställa oss den frågan ibland. Och kanske också fråga varandra. Ofta är det genom att lyssna till hur andra gör, som jag får syn på både det jag redan har och det jag kanske saknar. För några år sedan skrev jag några rader som fortfarande är viktiga för mig: Jag vill leva nära, nära livets puls, det som vibrerar av närvaro. Jag vill leva nära, nära det som känns, själva existensen, i tillit. Jag vill leva nära, nära det som är, utan barriärer, i tro.

För några år sedan skrev jag några rader som fortfarande är viktiga för mig:

Jag vill leva nära, nära livets puls, det som vibrerar av närvaro.
Jag vill leva nära, nära det som känns, själva existensen, i tillit.
Jag vill leva nära, nära det som är, utan barriärer, i tro.

Ett sådant hudlöst liv kan bara levas med en stor integritet. Det kan bara levas i en balans mellan närvaro i det stora och det lilla, närvaro i andras liv och mitt eget. En utandning måste alltid följas av en inandning. För att kunna ge måste jag först få ta emot. Att se behöver följas av att bli sedd. Allt i en ständig växling. Välkommen du också.

Elisabet Ravelojaona, pastor

Jag tycker om att vandra. Korta vandringar eller långa, dagsturer eller flera dagar, i skogen eller på fjället. Att bara få komma ut, sätta på mig vandringskängorna, slänga upp ryggsäcken som packats med det jag behöver, och sedan ta mig till utgångsplatsen för att påbörja ännu ett äventyr. Även om jag till en del vet vad som väntar, så vet jag det ändå inte riktigt. Omständigheterna som påverkar min vandring skiftar; vädret, min kropp, mitt vandringssällskap, mitt allmänna sinnestillstånd. Men bara det att få komma igång, ta det där första steget, fyller mig med tacksamhet och förväntan. Hur kommer jag att må, vad kommer vi att möta, når vi dagens mål? Efter avslutad vandring är tillfredsställelsen stor, både fysiskt och mentalt. Nya upplevelser. Nya erfarenheter. Möten med andra vandrare. Tankarna som kom och for. Duschen, maten och vilan väl hemma fyller på nytt med tacksamhet.

Svenskarna har alltid vandrat. Men under pandemin blev det en vandringsboom. Många kom ut, och upptäckte vandringens skönhet. Till det inre som till det yttre.

Pilgrimsvandringen är ett religiöst fenomen. Den finns i alla stora världsreligioner. En pilgrim (av latinets peregrinus, "främling") är en person som gör en pilgrimsresa till en helig ort eller plats. Främlingskap, uppbrott, vandringar och längtan efter helhet och mening, är nycklar som öppnar dörrar för en ny livsglädje och inspiration. Emellanåt kan pilgrimen vara beredd att lämna allt, våga allt, uthärda allt för att nå målet. Hon är en som beträtt livets väg. Hon tillhör ett folk som är på väg. Hela livet blir i fortsättningen en resa. Vägen blir ett sökande efter självinsikt och vishet, efter att vilja leva i fred och försoning, rättvisa och solidaritet och för ett utforskande av gudsgemenskapens stora mysterium.

Det finns en yttre och en inre vandring. Det är svårt att skilja dem åt. Dag Hammarskjöld sade att ”den längsta resan – är resan inåt”. Det yttre slår an en ton i det inre, och tvärtom. En yttre frihetskänsla, bekymmerslöshet och en inre långsam resa där okända djup väntar. En livets resa utan något slut.

Sommaren ger möjlighet för många till annat än det som möter resten av året. Tänk om en vandring, lång eller kort, kan bli en ny upptäckt för dig denna sommar? När vandringsgruppen har avslutat sin rast och ska fortsätta en sträcka till samlar de sig och ber heliga Birgittas bön; ”Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den”.

Jag önskar dig en bra sommar!

Mats Carlsson, pastor

Ju äldre jag blir, desto mer har jag upptäckt betydelsen av goda vanor i mitt liv; vissa rutiner, som återkommer, som gör att jag mår bra, både till det inre och det yttre. Förhoppningsvis kan jag genom detta möta min omgivning på ett bättre sätt. Jag mår bra av en rytm, som passar mig. Sådant som återkommer, med en given kontinuitet, under dagen, veckan, ja året.

Vissa delar har satt sig sedan tidiga år, som jag har lärt mig, men också insett att jag behöver som människa. Jag försöker äta hyfsat regelbundet. Borstar tänderna morgon och kväll och har behov av sömn varje natt. Jag har alltid rört på mig, varit intresserad av sport och prövat på en hel del olika idrotter, både individuella som lag. På senare år har jag upptäckt glädjen och behovet av löpning, och försöker komma ut varannan dag i skog eller på asfalt. Det gör mig gott, både till knoppen och kroppen. Efter lunch väntar luringen. Tjugo minuters vila, antingen horisontellt eller i en skön fåtölj. När en vana blivit ett behov söker jag att hålla i den. Det blir inte heller så jobbigt. Nästan tvärtom, för att jag vet att jag mår bra av det och jag tycker om det.

Ibland talar vi om heliga vanor i kyrkan. Det är då inte själva vanan som är helig, så att det finns andra vanor som inte är det och därför bör undvikas. Uttrycket heliga vanor vill fånga relationen mellan det heliga – Gud – och våra vanor som vi upprepar över tid. På så vis kan de stödja vår mognad som troende och forma ett liv som relaterar till Gud och varandra. Heliga vanor kan vara att hitta en rytm för bön, bibelläsning, andakt, gudstjänst, delande, retreat, pilgrimsvandring och mycket annat.

Vi är glada för alla som rör sig i och genom Andreaskyrkan, såväl i mötesplatser och aktiviteter som församlingen inbjuder till, liksom andras verksamheter. Många kommer varje vecka, till just sitt sammanhang, sin mötesplats, sina vänner. Andra möts här lite då och då. Detta nummer av vår församlingstidning speglar några av dessa regelbundna grupper. Vanan att komma på sitt möte, sin körövning, att få fira mässa, gudstjänst och gemenskap, har blivit omistliga vanor, som så många behöver, som ger riktning, hjälp och kraft. Många gånger klarar jag det inte på egen hand. Jag behöver göra det med andra. Tillsammans.

Mats Carlsson, pastor

Jag fick möjlighet att åka på retreat fem dagar för knappt två månader sedan. Platsen var ett ekumeniskt kloster, Monastero di Bose, nordväst om Milano, Italien. Vi var en grupp på arton personer ifrån Sverige, Norge och Finland som delade livet tillsammans en knapp vecka. Klostret startade 1968 i samband med allt annat som hände detta turbulenta år av studentrevolter, Pragvår och mycket annat.

På klostret finns både bröder och systrar. De går i vanliga kläder dagtid, förutom vid mässan då de tar på sig sina liturgiska kåpor. Klostret ligger i en liten dal, med mäktiga alptoppar runtomkring. Många egna odlingar där man tar mycket av sin mat. Vi följde klostrets rytm med tre bönetider per dag, tre gemensamma måltider och två egna samlingar. Därutöver fri tid för promenader, läsning, bön, vila.

Di Bose är ett modernt kloster i det att man tagit fasta på demokrati, jämställdhet och lyssnande på varandra. När man skall göra något eller besluta om något börjar man med att lyssna till Gud och varandra. Vi reflekterade över detta i vår grupp, i bibelstudium och samtal.

När Mose mött Gud på Sinai berg under ökenvandringen, och senare skall för medla Guds hälsning till sitt folk säger han: ”Shema – Hör Israel, Herren är Gud, Herren är en…” Det finns inget uttryck i hebreiskan för att lyda. Man tog ett låneord ifrån arameiskan som betyder ”lyssna”.

Den judiska författarinnan Anita Goldman har sagt: ”Bibelns folk lyder inte, de lyssnar.” Lyssnandet går igen genom hela bibeln. Att vara beredd, redo, mottaglig. Att lyssna med hjärtats öra. I Johannesprologen möter vi en Gud som talar och människan som inbjuds att lyssna. Jesus drog sig ofta undan för att be och lyssna till sin far. Lärjungarna attraherades så av honom att de bad: ”Herre lär oss att be…”

Dag Hammarskjöld hade fått fatt på detta och skriver i ett av sin vägmärken: ”ju trognare du lyssnar inåt desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig”.

Kan lyssnandet vara ett språk? Jag tror det. Och något som blir allt viktigare att lära sig i den brusande värld vi lever i. Att lyssna till sig själv, till Gud och varandra. Ge dig tid, bli stilla, gå en promenad, pilgrimsvandring, åka på retreat. Vad är det som hörs?

Vad ljuder omkring dig? Låt oss lyssna tillsammans.

Mats Carlsson, pastor

Varför skall jag och min familj gå till kyrkan söndag efter söndag, när mina grannar och arbetskamrater kan ligga hemma i sängen och ta det lugnt eller åker ut i skogen och plocka svamp eller är i trädgården och påtar? Jag möter frågan i en tidning jag läser.

Kvinnan och familjen tillhörde en församling, och får med sig en hel del ifrån gudstjänsterna, men funderar ändå på varför de skall gå i kyrkan.

Har du gjort det någon gång? Varför går jag till kyrkan egentligen? Eller, varför tillhör jag en församling? Varför skall jag engagera mig? Ibland känns det som det tar mer än det ger. Är det av tradition, plikt, lojalitet eller kanske lust, glädje?

Frågorna ställs och är viktiga. Vi behöver dela dem med varandra. Vi möter dem i detta nummer av vår församlingstidning. Magnus Stenberg tecknar bilden av vår samlingsgudstjänst i mitten av augusti. Britta Hermansson ger uttryck för det hon möter hos sig själv, men också hos människor utöver hela vårt land.

Vänder vi oss till Nya testamentets berättelser om församlingen och kyrkan blir det tydligt att vi möter något annat än det vi möter i en förening, företag eller bolag. Det är som om vi möter ett nytt livsmönster, ett nytt sätt att leva. Ordet ”varandra” kommer tillbaks gång på gång; älska varandra, tjäna varandra. ”Med er är det annorlunda” sade Jesus till sina lärjungar. ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare”. Kanske handlar det inte i första hand om vad jag skall få ut av kyrkan, utan mer om vad jag kan ge? Jag får höra till. Någon annan finns för mig. Vi finns till för varandra.

Församlingen blir aldrig färdig. Den är som ett hem, en verkstad, ett växthus där alla får rum. Alla är lika viktiga. Prata med någon du har förtroende för. Men sitt inte på läktaren, på åskådarplats. Kom ner, hoppa in på planen, ta del i matchen. I kyrkan finns ingen avbytarbänk.

Mats Carlsson

I det här numret skriver vi om Andreaskyrkans och vårt samfund Equmeniakyrkans rötter. Vår historia är sammanlänkad med andra folkrörelser som växte fram i Sverige under första delen av 1800-talet och folkskolan. Våra rötter finns i traditionen att läsa och tolka bibelordet tillsammans, rätten att själv formulera sin tro och tanken att allas röster är lika mycket värda. Det här är fortfarande viktiga beståndsdelar i vår gemenskap, liksom att fortsätta läsningen av Bibeln utifrån vår samtid.

Var finns dina rötter? Vad har gjort dig till den du är idag? Ofta talar vi om våra rötter som vår bakgrund och uppväxt. Det vi är med om som barn präglar oss ofta djupt. Samma sak gäller för en organisation och församling. Men bilden av rötterna talar också om nuet. Ett friskt träds rötter fortsätter ständigt att växa och skickar ut nya rotskott, som söker sig till vatten. Du är dina rötter och din bakgrund, men framför allt det du finns i dag. Du påverkas av de källor och platser dit dina rottrådar går nu och av det du hämtar näring ifrån. Så var finns dina källor?

I Johannes evangelium berättas om när Jesus, den sista dagen i Lövhyddohögtiden, ställer sig upp i Templet och ropar: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall det flyta strömmar av levande vatten. Det är en vacker bild av Anden, kreativitetens och livets källa.

De källsprången kan vi hitta lite varstans i livet, ibland där vi minst av allt anar det. Sommaren är här och för många av oss blir det lättare att besöka platser och människor vi annars inte har nära oss. Förhoppningsvis blir det en tid då vi kan hämta nytt vatten för egen del, men också bära det vidare till andra, genom att dela våra erfarenheter med varandra. Själv hoppas jag på en sommar där kreativiteten får utrymme, den som ger oss kraft och inspiration. Gud, livets och kreativitetens källa, med vatten som släcker vår törst. Eller som kanske ger oss törst, efter mer.

Elisabet Ravelojaona, pastor

Jag hörde nyligen en bön som klockrent uttryckte vad jag känner: ”Vi ber för våra ledare, hjälp dem ta bättre beslut.” Det jag tänker på när jag hör dessa ord är miljöfrågan. Hjälp våra ledare ta bättre beslut, eller kanske: hjälp dem agera. Jag är irriterad, trött och frustrerad över våra ledare och vårt samhälles bristande förmåga att hantera klimatkrisen som den kris den är.

Ibland känns det tungt att tänka på framtiden när det hela tiden kommer nya rapporter som säger att vi inte gör tillräckligt. Då är jag tacksam för min tro, den blir ett skyddsnät. Jag kan luta mig tillbaka på tron att vi kan lösa det, men inte utan att vi anstränger oss. Det krävs att vi gör allt vi kan. Att vi i kyrkan kan be och samtala om dessa frågor är viktigt, och det ska vi fortsätta med. Utöver detta måste vi agera för att minska vårt avtryck. Genom många av våra vardagliga beslut har vi möjlighet att gör en liten insats, i allt från maten vi väljer till resorna vi gör. Det finns oftast ett grönare alternativ och det är alternativet vi måste välja.

Det är många unga som brottas med klimatångest, en djup oro för framtiden. Det är ungas oro, ilska och frustration som har skapat globala rörelser likt Fridays For Future. Oavsett om dessa rörelser har något inflytande eller inte över beslutsfattarna tror jag de är otroligt viktiga för de som är en del av rörelsen. Den erbjuder det som kyrkan ger mig och många andra: en gemenskap, möjlighet att samtala och dela fram- och motgångar.

Jag vill göra ett tillägg till bönen ovan: ”Gud hjälp våra ledare lyssna på våra forskare, våra experter och på oss. Hjälp dem höra oss likt du hör våra böner.” Tron är ett skyddsnät och med den att falla tillbaka på måste vi agera för klimatet och framtiden. Vi måste dra vårt strå till stacken som individer och som kyrka.

Olivia Elveborg, medlem i redaktionskommitén

Foto: Elisabet Ravelojaona

Som tema för denna församlingstidning har vi valt ordet Livsmod.

Behovet av livsmod är stort i vår tid, i meningen mod att vilja leva, tro på livet, våga hoppas. Människors oro har ökat under coronapandemin och när klimatförändringarna blivit alltmer påtagliga. Inte minst bland barn och unga. Idag står frågor om akut överlevnad i fokus. Kommer jorden att bestå? Kommer mina anhöriga eller jag själv att överleva? Livsmodet utmanas också när människor far illa i nära relationer, när man tvingas fly från krig och förföljelse, där naturkatastrofer inträffar, när man är orolig för om man någonsin ska få ett arbete, eller om man ska träffa någon att älska och bli älskad av.

Ett ord jag förknippar med livsmod är ordet tillhörighet. Att känna och få tillhöra någon eller något är livsviktigt för oss människor. Känna att vi hör till; därhemma i familjen, på förskolan, i klassen, på jobbet, i handbollslaget, föreningen, kyrkan eller i det nya landet. Känna sig som en i gänget, på lika villkor. Bli sedda, lyssnade till, respekterade, för de vi är. Att känna tillhörighet ger trygghet, självförtroende, frimodighet och hopp. Motsatsen – att känna utanförskap skapar aldrig bra förutsättningar. Att vara utlämnad åt sig själv leder ofta till ensamhet och kamp.

Bibeln talar om en Gud som inte överger sitt folk eller någon enda människa. En Gud som vi får tillhöra. Som vill vårt liv, i medgång som i motgång. Vi kan inte prestera oss till den tillhörigheten. Men vi kan ta emot den, öppna oss för den och leva i den. Mod att leva är inte enkelt att uppbåda på egen hand. Jag påminns om Hjalmar Gullbergs dikt: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.”

Mats Carlsson, församlingsföreståndare

Det är viktigt att titta bakåt lite då och då, när man rör sig framåt. Antingen man åker bil, cykel eller annat färdmedel. Det är bra att titta bakåt också i sitt liv såväl som i kyrkans liv. Vi lär av det som hänt. Vi lär av historien.

De kallades lärjungar, de där tolv som följde Jesus. Ordet lärjunge som i grunden betyder elev. Någon som lär sig av någon annan.

Jesu lärjungar lärde av sin mästare. Men det var inte så mycket lärdom för hjärnan som för hjärtat. Mer praktik än teori, mer att vara än att göra, mer att följa än gå före, en relation mer än en funktion. De delade tre år tillsammans, natt och dag i ur och skur, i livets skola.

Efter Jesus lämnat dem, kommer hjälparen i hans ställe, sanningens Ande, som tillsammans med dem skall fortsätta det han börjat. Att dela de goda nyheterna om Guds rike.

Kyrkan föds, och i den historien lever vi än idag. Den gren av kyrkan Andreaskyrkan är en del av har sitt ursprung i reformationen på 1500-talet.

Ett ord som betytt och betyder mycket för frikyrkorna i vårt land är ordet Frihet. Ända sedan reformationen och från mitten av 1800-talet då frikyrkorna växte fram i Sverige har man kämpat för tanke- och yttrande-frihet, religionsfrihet, en fri kyrka och mänskliga rättigheter.

Dessa friheter har inte varit självklara. I Sveriges första frikyrkoförsamling som bildades 1848 i Vallersvik på västkusten gällde en person-en röst, oavsett om du var godsägare eller dräng, fattig eller rik, kvinna eller man. Demokratin var född i vårt land!

Kampen för demokrati fortgår än idag. Andreaskyrkan fortsätter uppdraget som startade för tvåtusen år sedan, tillsammans med många andra, genom det vi vill vara och göra, som du kan läsa en del om i denna församlingstidning. Välkommen att finnas med i den kampen, du också!

Mats Carlsson

”No man is an island”, skrev John Donne. Ingen människa lever för sig själv, isolerad – vi berör varandra. Vi blir till i mötet mellan ett jag och ett du, sade Martin Buber. Laget före jaget, påminner Janne Andersson ständigt om.

”Del av något större” är temat för denna församlingstidning. Du möter olika berättelser ifrån sammanhang där enskilda individer, organisationer, kyrkor m.fl, vill finnas till för varandra och andra. Andreaskyrkan är inte sig själv nog. Vi finns i nätverk av olika slag tillsammans med andra, med insikten om att ”ensam inte är stark”. Vi behöver varandra.

Bilderna i bibeln av kyrkan går att reflektera mycket över. Jesus säger att han är vinstocken, hans far är vinodlaren och lärjungarna är grenarna.Paulus talar om kyrkan som en kropp med olika lemmar, där Jesus är huvudet, och beskriver kyrkan som ett husbygge, där var och en är byggstenar och Jesus är hörnstenen. Alla dessa bilder är uttryck för att de enskilda delarna behövs för att det skall bli en helhet.

Genom Söders Kristna Råd finns Andreaskyrkan med tillsammans med alla de andra kyrkorna i det vi möter på Södermalm. I Institutionssjälavården representeras vi genom fängelsekyrkan, Sjukhuskyrkan och Universitetskyrkan. Ett nära samarbete med Sociala Missionen, som finns i huset bakom vår kyrka, ger möjlighet till rådgivning, stöd och juridisk hjälp. När nöden blev stor för flyktingar från Ukraina kunde vi tillsammans med Ny Gemenskap, Söders Kristna Råd, Röda Korset m.fl, öppna ”Mötesplats Ukraina” i Söderhöjdskyrkan. Vi är del av något större.

Vi är glada för relation och samarbete med de gemenskaper som möts i vår kyrka: Rastplats Söder, AA-grupper, EKHO, den kinesisktalande församlingen och många fler.

Det är stort att vara komplement istället för konkurrent. Eller som Tomas Sjödin skrev för några år sedan; ”Den som hittar sin plats tar ingen annans”.

Önskar dig en skön sommar!

Mats Carlsson