Mats Carlsson, föreståndare för Andreaskyrkan, har under hösten tagit initiativ till filmvisning med samtal. Detta projekt fortsätter under våren.

Vad är syftet med Tala film - Tala liv?
Syftet är att skapa en mötesplats för att se bra film som berör. Efter filmen får vi möjlighet att dela våra upplevelser i en mindre samtalsgrupp, lyssna in varandras berättelser och på det sättet få en rikare filmupplevelse.

Har du erfarenhet av liknande projekt tidigare och vad skapade det för samtal?

Vi arbetade med det här konceptet i min förra tjänst i Olivehällkyrkan, Strängnäs. Bara att få möjlighet att dela sina upplevelser, märkte vi betydde mycket för många. Samtalen speglade också hur olika vi uppfattar det vi har sett; både till innehåll, specifika scener men också skådespelarna. Vi kunde också relatera mycket av det vi sett till vårt eget liv, vilket också blev en viktig delgivning.

Hur väljer du ut filmerna till kvällarna?
Det kan se lite olika ut. Ibland kan det bli en film som tangerar kyrkoåret och det tema som vi möter där. Ibland är det filmer som berör den aktuella samhällsdebatten. Andra gånger tar filmen upp någon existentiell fråga, den kristna tron eller tangerar något dilemma.

Filmkvällen i höstas visade Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna. Vad tänker du om Bergmans filmer?
Det finns en stor bredd i Bergmans filmer. Allt ifrån ren komedi till djupa dramer. Många filmer speglar de frågor människan bär på speglat i Bergmans liv och erfarenhet. Eftersom han var prästson kommer teman som Gud, meningen, döden m.m. upp i flera filmer. Livsfrågorna och människans livsvillkor stöts och blöts utifrån olika perspektiv. Bergman berör, vare sig vi tycker om det eller inte. Det är hela tiden människan och hennes relationer som står i fokus. Relationen till sig själv, dem vi har närmast, familjen, arbetet, Gud.

Vilka tre filmer har du sett den senaste tiden som du skulle rekommendera andra att se?
Dokumentären Bergman – ett år, ett liv, den polska filmen Ida samt en film om en ung kvinna som flyr från en sekt; Martha Marcy May Marlene.

Av: Göran Gustafson

Sedan början av september arbetar Alpha Blad deltid som ungdomsledare i Andreaskyrkan.

Vem är Alpha?
– Jag är 19 år och tog studenten i juni på Södra Latin där jag studerade med inriktning på teater. Just nu går jag på en förberedande musikalutbildning på halvtid.

Varför teater och musikal?
– Därför att jag tycker det är roligt att uttrycka mig och använda sången och dansen för att skapa någonting.

När man söker på nätet står det Alpha Blad, skådespelare. Vad innebär det?
– När jag var nio år spelade jag en av rollerna i filmen Svinalängorna. Det var roligt samtidigt som filmen beskrev en annan och smärtsam värld. Det blev en viktig erfarenhet och efter det har jag känt mig uppmuntrad att fortsätta med skådespeleriet. Det känns fint att få berätta en historia. Foto: Elisabet Ravelojaona

Varför valde du Andreaskyrkan?
– Jag var medlem i en kristen grupp på Södra Latin, Credo, och en kompis till mig tyckte att jag skulle passa att jobba här och så blev det. Jag hade varit i Andreaskyrkan förut då jag hade besökt kyrkan i samband med att religionskunskapen gjorde studiebesök och kyrkan kändes öppen och bra.

Vad har du för förväntningar på arbetet som ungdomsledare?
– Att få hjälpa de unga i kyrkan och vara stöttande. Jag tycker om att prata och umgås.

Hur kan man stötta unga människor idag?
– Det är viktigt att uppmuntra unga att våga vara sig själva men också att ha mod att göra saker som ingen annan vill göra. De stora kraven som många unga upplever idag behöver man kunna prata om. Det är viktigt att veta att man har någon att prata med och inte bara behåller allt inom sig själv.

Av: Göran Gustafson

Barn och ungdomsarbetet i Andreaskyrkan är inte så omfattande, men självklart angeläget för hela församlingen. I täten för arbetet finns pastor Elisabet Ravelojaona.

Vad betyder det att du nu får Alhpa Blad som timanställd ungdomsledare vid din sida?
– Det är utmärkt att vi får en ledare som finns närmare barnen och ungdomarna i ålder, så att inte ledaransvaret förutom på mig bara vilar på föräldrarna. Det uppskattar inte minst de unga. Alpha och jag kommer ha olika roller, där jag har ett övergripande ansvar. Det ska bli roligt att ta tillvara hennes kreativa förmåga inom exempelvis dans och teater.

Andreasfreda´ vänder sig till barn i mellanstadieåldern. Hur är situationen för barn i den åldern i Stockholm?
– Om du menar generellt så är det naturligtvis väldigt olika. Vissa känner sig trygga i sin förort, men känner sig vilsna i stan. För andra är det tvärtom, man bor i stan och känner sig trygg där. Åter andra börjar tidigt att resa själv till en skola långt borta, och blir lite av globetrotters.
– Vår grupp i Andreasfreda´ idag är nog inte så spretig. Men vi vill ju att den ska växa, och då behöver vi mer resurser.
– I allt arbete med barn och unga är det oerhört viktigt att alla får bli sedda och bekräftade.

Nu börjar en helt ny satsning, där du och Andreaskyrkan kommer vara engagerade, för unga vuxna. Berätta om den.
– Det är ett samarbete mellan Universitetskyrkan, Equmenia, region Stockholm och Studieförbundet Bilda. Vi ser ett behov som vi vill möta tillsammans. Unga vill möta unga, och gärna från olika delar av stan. Vi har också lyssnat till behovet fördjupning i kristen tro, i undervisning och samtal. Samlingarna kommer hållas här i Andreaskyrkan, eftersom vi har ett bra läge.

Vad driver dig själv i arbetet med barn och unga?
– Jag får massor av energi i mötet med människor, och jag tror att jag kan lyssna till behov och möjligheter som även uttrycks mellan raderna. Sedan tycker jag att det är viktigt att involvera människor, så att man känner sig delaktig. Det gäller också för barn och unga.

Av: Magnus Stenberg

Mats Carlsson blir ny pastor och föreståndare i Andreaskyrkan efter sommaren. Vid församlingsmötet den 27 maj beslutades, efter förslag från styrelsen, att kalla Mats, som var snabb att tacka ja.

Mats medverkade i gudstjänsten den 27 maj, och vid församlingsmötet efteråt svarade han på frågor om vem han är, om tidigare erfarenheter och om sina tankar inför att bli församlingens nya föreståndare.

Mats är 55 år och för närvarande pastor och föreståndare i Olivehällskyrkans ekumeniska församling i Strängnäs. Sina rötter har han i Eksjö, och i baptistförsamlingen där. Åren 1984 - 1988 utbildade han sig till pastor på Betelseminariet i Bromma. Sedan dess har han varit pastor i Eksjö, Karlskoga och sedan 2002 i Strängnäs.

Förutom tjänsten i församlingen fungerar Mats som fängelsepastor. Han har också ett engagemang i Ekumeniakyrkans medarbetarförbund där han till nyligen var ordförande. Om Olivehällskyrkan i Strängnäs sa han så här i församlingsmötet:
- Vad många säger som kommer till kyrkan är att man slås av att det är en öppen kyrka, med varm atmosfär och låga trösklar. Det vill jag fortsätta att verka för. Det första intrycket när man kliver in i en kyrka är så viktigt.

Mats Carlsson önskar att församlingen ska vara en öppen kyrka, med många verksamheter som möter behov i samhället. Samtidigt betonar han vikten av församlingens bönetjänst.
- Församlingen är unik. Det finns inget annat i samhället som en kristen församling. Här finns sådant som inte en förening har. Och dit hör bönen. Bönen är som oljan i bilen. I bönen bär vi varandra, där hjälper och stödjer vi varandra. Där en levande böneatmosfär finns, där finns också liv. Församlingens insida är viktig på samma sätt som dess utsida.

Som uppvuxen och utbildad inom Baptistsamfundet sätter Mats stort värde på frihetsidealet inom den baptistiska traditionen. Den bör Ekumeniakyrkan som samfund fortsätta att värna. Det handlar om religionsfriheten, om åsikts- och yttrandefriheten. Det handlar om den personliga friheten och om församlingens frihet, som inte kan tas för given.

En fråga som styrelsen på ett särskilt sätt samtalat med Mats Carlsson om är den dubbla doppraxis som finns inom Ekumeniakyrkan och i Andreaskyrkan. Som baptist har Mats bara förrättat troendedop, inte barndop. Sofia Svensson i styrelsen berättade om hur styrelsen inom sig för samtal om att hitta en bra lösning kring detta, och Mats förklarade att frågan lever i honom.
- Dopet är ett men förättas på olika sätt, och jag respekterar de olika dopsätt som finns. Jag har hittills bara döpt den som bekänner sig som troende, men jag läser och jag reflekterar sedan en tid om andra dopsätt.

Mats är gift med Marie och de har fyra barn mellan 18-29 år. Planen är att så småningom flytta till Stockholm, men till en början kommer Mats pendla från bostaden i Strängnäs.

Finns det då annat på Söder i Stockholm som drar i eksjöpojken Mats? Ja, absolut, förklarde han på församlingsmötet. Bland annat den lilla skivbutik som finns mitt emot Andreaskyrkan, som han har besökt många gånger. Spårögat har framförallt varit inställt på att hitta glamrock från tidigt 70-tal. Återstår att se om detta kommer få något genomslag i musiklivet i Andreaskyrkan.

Text och foto: Magnus Stenberg

Vid tolv tillfällen under våren träffas en samtalsgrupp i Andreaskyrkan. Grunden för träffarna är något som kallas Livsstegen. Anna Ardin är ledare för gruppen.

Vem är Anna Ardin?

Jag är ny medlem i Andreaskyrkan och studerar för närvarande till diakon i Equmeniakyrkan. Jag har en tidigare utbildning som statsvetare och etnolog och har varit engagerad både politiskt och i det civila samhället.

Vad är syftet med samtalsgruppen du leder?

Gruppen är ett samarbete mellan Andreaskyrkan, Katarina församling, studieförbundet Bilda och Vårdklockans församling i Visby där huvudsyftet är att med hjälp av tolv steg samtala om det mänskliga. Det handlar om att få möjlighet att fortsätta utvecklas i livet och då inte endast fysiskt och psykiskt utan också andligt. Genom att definiera vad som behöver förändras och hur en relation till en högre makt kan hjälpa mig med detta, kan man komma vidare med problem som man kämpar med. Utgångspunkterna kan vara helt olika, alltifrån att hitta glädjen i livet och att gå vidare efter en separation till att försöka återvinna förtroendet för samhället eller ett politiskt engagemang.

Vad är grundtanken med de tolv stegen?

De första stegen handlar om att våga erkänna sin maktlöshet och att man behöver hjälp med sin livsproblematik. Det finns en stor kraft att våga dela med sig av sina svårigheter inför en grupp människor som också kämpar med livet. Det kan handla om hemligheter som man skäms för och som kan bli som stenar i själen. Vi tänker att det vi väljer att kalla en högre makt kanaliseras genom gruppen och att det framför allt sker genom att låta andra människor lyssna till min berättelse. De tolv stegen är inspirerade av Anonyma Alkoholister men koncentrerar sig inte på en drogproblematik utan håller sig mer allmänt orienterat.

Varför valde du att leda gruppen?

Genom studiepraktik kom jag att besöka Anonyma Alkoholisters öppna möten och jag funderade på om man verkligen måste vara en alkoholist för att få ta del av den kraftfulla gruppdynamik som finns i dessa grupper. Jag blev tipsad om att samtalsgrupper med livsnära samtal förekom i Katarina församling och valde att själv gå med i en grupp samtidigt som jag gick en ledarutbildning för denna metodik. De tolfte steget handlar ju om att man ska ge vidare och det vill jag göra genom att leda den här gruppen.

Hur ser en träff ut?

Vi inleder med att vi läser inledningen av ett kapitel ur prästen Olle Carlssons bok som heter Livsstegen samt några frågor från boken innan vi går varvet runt och delar de tankar som väckts. Därefter får en deltagare i gruppen möjligheten att läsa sin livsberättelse som de andra lyssnar till. På nytt får de andra i gruppen dela vilka tankar som dök upp när de lyssnade till berättelsen. Det som sägs i gruppen stannar där och vi ger inte råd till varandra eftersom lyssnandet är det centrala.

Kommer det att bildas någon mer grupp?

Det finns planer på att skapa nya grupper både i Visby och i Andreaskyrkan i Stockholm längre fram, men denna gång i samarbete med moskén. Vi planerar för en fortsättning och grupperna är öppna för vem som helst som är intresserad men naturligtvis hoppas jag att fler från Andreaskyrkan vill vara med.

Text: Göran Gustafson
Foto: Lars Åberg

Din tro duger. Det har varit ett centralt tema i Katarina Alexanderssons predikningar. Vi finner ofta vår tro i gemenskapen, menar hon. Ingen ska behöva känna att man inte tror tillräckligt.

Vid årsskiftet slutar Katarina sin tjänst efter 15 år som pastor och församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Själv har jag bara varit med ett par av dem. Så när vi möts är det inte för att prata minnen, och jag ber henne inte att summera vad som hänt.

Men nämn någon händelse eller något skeende som du särskilt kommer bära med dig med glädje?

- Det är naturligtvis väldigt mycket. Jag blev glad när jag läste sammanställningen av lapparna som lämnats in vid församlingsmötet i oktober, där människor hade skrivit vad som är bra när det är bra i kyrkan. Många skrev gemenskapen. Och det är något som varit väldigt viktigt för mig, ända sedan jag började. Det är viktigt att vi bygger gemenskap. Den uppstår inte av sig själv. När jag var ny i Andreaskyrkan var gemenskapsdagen väldigt betydelsefull och det har varit angeläget och roligt att utveckla denna till en hel helg. En möjlighet att mötas på en lägergård i andra former än i kyrkan.

Varje förening säger att gemenskapen är viktig. Vad gör gemenskapen speciell i en kyrka?

- Mötet med Gud sker i mötet med varandra. Gud bor i gemenskapen.
Ingen människa är en ö, konstaterar Katarina. Vi blir till i mötet med varandra. Men, å andra sidan, fortsätter hon, varje människa är på samma gång en ö. Det finns en ensamhet hos var och en av oss. Men Gud vill alltid gemenskap med oss.

Kan gemenskapen också bli trång?

- Ja, så är det absolut. Det är en balans. Det är oerhört viktigt att det finns respekt för varandras integritet. En tät gemenskap kan vara exkluderande för den som inte är med, eller känner att man inte kan koderna.

Det finns naturligtvis många medlemmar i församlingen som var med när Katarina välkomnades. Samtidigt påminner hon om att en församling ständigt förändras. Hon har varit med om att välkomna omkring 120 nya medlemmar under de här åren, och tänt ljus för ca 120 ny-födda barn. Men det har också varit många begravningar. Och många av de yngre har antingen flyttat vidare eller slutat.
- När vi talar om vad vi vill med församlingen är det viktigt att vi är lyhörda för vilka vi är så att vi inte har verksamheter som inte möter våra behov eller våra resurser. En sådan medvetenhet hoppas jag att jag har medverkat till.
Som pastor är man inte bara pastor i församlingen, utan också i samhället. Och Katarina hade gärna sett att det funnits mer tid för möten utanför kyrkan.
- Södra Latins kyrkogångsdagar är ett sådant exempel. Varje termin möter jag gymnasieelever, 120 stycken i fyra samlingar på en dag. Jag ”predikar” fyra gånger den dagen! Det är fantastiskt. I mötet med ungdomarna, de flesta obekanta med kyrkan och bibelberättelserna, berättar Katarina om sin egen tro, om hur hon funnit den men i svåra perioder också varit nära att förlora den, och om att kristen tro inte är en lära att anamma, utan är liv att leva.  Det märks att dessa möten med ungdomarna varit betydelsefulla för henne. Men Katarina nämner många andra tillfällen och skeenden hon kommer att bära med sig med värme.

- Kvinnobibelstudiegruppen är definitivt en sådan. Jag har mött åtta kvinnor, just nu i åldrarna 67-89 år, varannan vecka. Vi har låtit bibelordet möta våra egna livsberättelser och haft mycket fina samtal och en gemenskap i bönen. Många möten i själavården bär jag också med mig där jag fått vara närvarande och lyssnande. Påsk i gemenskap är ett annat exempel. Arbetsgemenskapen med kockar och volontärer och glädjen hos runt 200 gäster. Då gör det inget att det blir lite stökigt i kyrkan.

Vi samtalar om Katarinas predikningar. Jag säger att jag uppskattat dem eftersom de gett tröst, bekräftelse och uppmuntran. ”Men även utmaningar, hoppas jag”, flikar hon in med ett leende. Jo, funderar jag, men erkänner, att kanske är det så att många av oss som går i kyrkan längtar mer efter bekräftelse än att bli utmanade. Katarina känner sig friare i sina predikningar i dag än när hon var ung. Då var det viktigt för henne att det var ”rätt teologi”. I dag, konstaterar hon, har hon lättare att prata om Jesus och hur han faktiskt utmanar oss.
- När vi säger att vi tror på Jesus så sätter vi gärna upp honom på piedestal. Men om vi säger att vi tror Jesus i det han säger oss, är det något annat. Om vi tror Jesus när han säger att de första ska bli de sista, att vi ska se barnen etc, då händer det något med oss och mellan oss.

Ett centralt tema i Katarinas förkunnelse, menar hon själv, har varit att din tro duger. Inte minst har detta varit betydelsefullt i mötet med människor som vill bli medlemmar i församlingen. Ibland får vi för oss att man ska ha en färdig tro när man är med i kyrkan. Men så är det naturligtvis inte. Man finner sin tro i gemenskapen.

Vi pratar en god stund, om att vara församling i en storstad, om att vara pastor, om det förunderliga som sker när bibelordet, som är så gammalt, möter vår nutid och ändå är aktuellt, och hur evangelium upprättar människor. Att få vara en del av allt detta är stort, konstaterar Katarina med en lätt suck.
- Sammantaget, det vill jag verkligen säga, är det fantastiskt att vara pastor.

Foto: Anders Johnson

Text: Magnus Stenberg

Förra hösten var första gången vi hade temaveckor. Då satte vi vårt fokus på att tala om psykisk ohälsa under rubriken ”Skäms inte för att du är människa”. Vi möttes till många goda samlingar och samtal och lyfte frågor kring det som vi ibland har svårt att tala om. Det gav mersmak med temaveckor så denna höst bjuder vi in till; Café Text&Ton, retreat, frukostseminarium, konserter, gudstjänster och samtal utifrån temat ”Var inte rädda”.

Orden är hämtade från vår kyrkas fasad. Ord som Jesus sa. Ord som änglar förmedlade till människor som befann sig i en utsatt situation. Ord som på många ställen i Gamla Testamentet förmedlar mod och hopp till människor.
För att orden om att inte vara rädd, ska få betydelse för oss är det viktigt att vi får tala om det vi är rädda för. Rädslan över att bli utförsäkrad eller arbetslös, att inte längre ha en plats i gemenskapen. Rädslan för vad som händer med vår jord nu när klimatförändringarna blir påtagliga. Rädslan för ljuden av marscherande kängor som hörs på våra gator. Rädslan över vad som händer i vårt samhälle när klyftorna mellan vi och dom ökar och främlingsfientligheten får ett allt större utrymme.
Vi tror inte att vi kommer att få alla svar i våra samlingar under temaveckorna men vi tror att när vi pratar med varandra, ser varandra i ögonen händer det goda. Och vi tror att vi kan uppmuntra och styrka varandra i att våga göra skillnad för oss själva, varandra och det samhälle vi lever i så att rädslorna blir färre och kärleken större.

Välkommen!

Läs i foldern i mittuppslaget. I kyrkan finns fler foldrar, hämta gärna och dela ut till fler och bjud in.

Text: Katarina Alexandersson Foto: Christina Zvejnieks

I Equmeniakyrkans nya handbok finns det ingen särskild
huvudrubrik för bönen. Däremot finns ordet bön på nästan varje sida - ibland flera gånger. Bönen är det andliga livets blodomlopp - det bara finns där och är en bild av liv.

Låt oss använda blodomloppet litet till som en bild av bönen och vårt andliga liv. Blodet tillför näring och syre för att vi skall kunna överleva och för att växa, det för bort ”slaggprodukter” som har slutat att fungera. Det transporterar fram byggklossarna som skapar vårt immunförsvar och skyddar oss från sjukdomar. Det bär på signalerna om när kroppens delar behöver förändras. Och vårt blod kan ibland få rädda en annan människas liv när hon har akut brist på eget blod. Bilden associerar ytterligare mot nattvardens gåvor.

Det finns en stor glädje i den gemensamma bönen och att vara omsluten och inbäddad i den, men det fantastiska med bönen är att den är personlig - en relation. Bönen fungerar varsomhelst och närsomhelst - och den Helige Ande hjälper oss att uttrycka våra tankar så att bönen blir hel! Inga föreskrifter om att du måste bete dig på ett visst sätt, uttrycka dig på ett visst sätt eller vara på en viss plats. Ta åt dig och ta till dig den oerhörda kraften i bönen.

Men att bönen är personlig behöver inte betyda att den bara blir privat. Bön i sångens och musikens form är en gåva alltifrån Psaltaren till lättsjungna körer. Men hur sänker vi (de inbillade) trösklarna så att fler vill dela med sig av bönens relation i våra samlingar? Har du tänkt på vilket svar du oftast får om du säger till en medmänniska att jag har bett för dig? Oftast så är det ”tack”!
Lapparna som läggs i böneurnorna på SÖS och Söderhallen speglar en stor tillit till oss som församling från människor som inte brukar gå i vår kyrka. Låt oss fundera över förutsättningar och former för att hjälpa och stötta varandra också i att dela våra böner och glädjen och trösten i dem.
I allas vår erfarenhet ligger också att det vi ber om inte alltid går i uppfyllelse. Ibland är det tyst och vissa skeenden tar lång tid och det är svårt att förhålla sig till, en erfarenhet som redan vissa av Psaltarens böner ger uttryck för. Men samtalet med Gud låter oss upptäcka mer och mer av Hans kärleks natur och förändrar perspektiven på vad som är viktigt. Och vi är alltid inneslutna i hans omsorg och kärlek.

Här följer några erfarenheter och tankar från ett par av våra medlemmar i
församlingen:

Agneta:

Bön för mig är det dagliga samtalet med en vän som alltid finns där. Jag kan uttrycka tacksamhet, glädje, sorg, ropa på hjälp. Jag kan bara vara, finnas till i bönen för Gud känner mitt hjärta.

Ruth:

Bönen är mitt inres samtal med Gud. Att få tala med honom och överlämna dagens händelser och nattens vila i Hans kärleks omsorg, har varit och är, mitt livs trygghet. Han lämnar mig aldrig. Hans kärlek tar aldrig slut.

Anna:

Denna bön ur boken ”Månljus där du går” har funnits med mig i flera år och betytt mycket. Bönen skrevs av en mor när hennes 2-åring lärde sig åka trehjuling.
”Livets Gud, tack för mitt barns frihetsglädje. Gör mig trygg nog att veta när jag ska hålla och när jag ska släppa kontrollen. Amen”
Den ger en trygghet att be med sina barn i åtanke men jag brukar även vända på rollerna i bönen. Att vila i att Gud bär, är trofast och har kontrollen - i alla lägen.
Gud finns med oss när vi tar oss fram genom livet på ibland ostadiga hjul!

Conny Björkvall

När vi skulle börja använda den nya kyrkohandboken ställde vi frågan om den likväl täcker in alla de livshändelser som vi ställs inför. Men en viktigare följdfråga blev: Är vi som församling närvarande och relevanta inför livets viktiga händelser? Kort sagt: Fungerar vi som hela livets kyrka?

Det är inte alltid vi känner igen oss i den traditionella, rätlinjiga ålderstrappan. Ibland gör livet krumbukter så att det känns som i konstverket där man går runt, runt; går uppåt och neråt på samma gång men kommer inte vidare. Ibland krossas förhoppningarna på vår relation och det gör så ont, så ont. Många relationer ser idag heller inte ut som i ålderstrappan; hon och han blir hen och hen. I samtal skymtar det ibland fram besvikelse över att församlingen/kyrkan inte var närvarande när man förväntade det. Ta artiklarna i det här numret av tidningen som utgångspunkt för ett fortsatt samtal hur vi kan vara en Hela Livets Kyrka.

Här delar några av våra medlemmar sina erfarenheter.

Conny Björkvall

Maria Drakenby:

Jag associerar ”Hela livets kyrka” främst till en kyrka som är en del av hela livet från barndom, genom vuxenlivet och till sist ålderdomen. För min del har kyrkan tagit olika stor del av livet beroende på var jag själv står i livet och vilken kyrka/församling jag för tillfället är aktiv i.
Då jag är uppvuxen inom frikyrkan så har kyrkan alltid varit en naturlig och självklar del av mitt liv. När jag växte upp var kyrkan en stor del av livet då jag hade flera aktiviteter och kompisar i kyrkan och mina föräldrar var aktiva i kyrkan. Men sedan jag blev vuxen har kyrkan tagit olika stor del av mitt liv och min tid - lite olika beroende på var i livet jag varit. Ibland har studier, jobb och andra aktiviteter fått ta mer tid och engagemang. Jag kan se det som en styrka i att ha en fot i kyrkan och en fot utanför kyrkan då de båda plattformarna kan berika varandra med olika perspektiv och erfarenheter.
För min del är kyrkan i första hand en andlig gemenskap - en gemenskap där man tillsammans får uttrycka sin tro i gudstjänster, andakter etc.
Det är för mig det främsta skälet till att jag söker mig till församlingen. Den sociala gemenskapen är naturligtvis också viktig, att man trivs med människorna i församlingen, att det är högt i tak och att man hittar sin plats i gemenskapen.

Kristina Herngren:

Om vi tittar på vårt samhälle generellt så får inte hela livet plats i kyrkan och det är en av de största utmaningarna vi har. Alla får inte vara precis som vi är. I Andreaskyrkan är det ändå annorlunda på många sätt och därför har jag valt att vara medlem här. Här har jag alltid känt att det finns en acceptans för detta att vara människa. Samtidigt finns det en ängslighet inför att säga som det är, relationerna blir ganska ytliga och vi är i en någorlunda samma sociala kontext allihopa. Kyrkan finns m a o inte där för alla även om man har den ambitionen. Det som verkligen har burit mig då jag varit som mest sårig i livet har varit samtal och omsorg från människor utanför kyrkan med några få undantag. Jag har inte haft något annat behov heller. Det finns en tendens att vi som församling i våra relationer stannar i en fas där vi är fortsatt artiga mot varandra för att vi inte känner varandra och har tillit, alternativt så finns det konflikter kring både sak och person som det saknas verktyg och/eller mod att hantera. I båda fallen kommer vi inte vidare i relationen och konsekvensen blir att ingen till slut vill tillhöra på allvar. Detta drabbar i ärlighetens namn nästan alla grupper oavsett kontext men är icke desto mindre allvarligt för kyrkan, även Andreaskyrkan.

Eftersom min utgångspunkt är att vi alla är andliga varelser så spelar ändå den kyrkliga gemenskapen en viktig roll som ett återkommande inslag i vardagslunken. Jag vill inte välja bort den. Och om jag verkligen vill och söker den så litar jag på att jag och andra som behöver det får luta oss mot Andreaskyrkans församling. Om någon sträcker ut handen i min riktning så är det min önskan att finnas där för hen. Det är församlingens stora styrka. Jag hänvisar dock sällan till kyrkan bland mina vänner och har ibland fått undrande frågor kring det. Jag skulle vilja säga att Hela livets kyrka handlar om att kyrkan ska få finnas med mig från födelse till död, vid livets toppar och dalar, vid milstolpar såväl som vid de små vardagshändelserna. För att det ska vara så behöver kyrkan vara angelägen på riktigt. För mig handlar det om att släppa kontrollen, våga vara personlig och säga som det är i livets olika skeden.

Gudstjänstledning

Vad är positivt med att leda en gudstjänst?
Annika: En förmån jag fått flera gånger. Lärorikt och givande på många sätt.
Elisabeth: Att jag har något att säga som kan
intressera andra.
Åsa: Att vara delaktig och att jag ger mig tid att sätta mig in i söndagens texter.

Hur upplevde du gudstjänsten?
A: De första gångerna var det pirrigt och nervöst, men jag kan nu vara mer närvarande och personlig.
E: Varm och kärleksfull.
Å: Jag har ofta varit fokuserad och lite nervös. Då är det svårare att ta emot. Men det är fantastiskt att vara del av något vi alla skapar tillsammans.

Hur var förberedelserna?
A: De hjälpte mej att sätta mej in i texter och formulera min tro, både själv och tillsammans med de andra som är med och skapar gudstjänsten.
E: Bra, allt var inte 100% klart men så får det vara ibland. Vi checkade av innan gudstjänsten och det mesta finns ju i huvudet.
Å: De har lärt mej hur en gudstjänst är uppbyggd och vad delarna har för bakomliggande tanke och betydelse.

Något annat?
A: Det är fint att få ta del av andras sätt att uttrycka sin tro. Ta vara på möjligheten!
E: Positivt att leda gudstjänst som församlingsmedlem; man betyder något.

Predikan

När börjar dina förberedelser?
Flera veckor innan om flera är involverade. För en vanlig gudstjänst startar processen på tisdagen. Då börjar jag med att läsa igenom de föreslagna texterna. Gudstjänstplaneringen tillsammans med musiker sker ofta på onsdagen.

Hur mycket är givet i förväg?
Kyrkoåret ger bra rytm och hjälp. Men vi är ju fria att välja texter och teman. En gudstjänst behöver olika språk för det som sägs, syns, hörs och görs. Det är viktigt att gudstjänsten har ett bra flöde och att vi kan väva ihop alla delarna för att många ska kunna ta den till sig.

Var hämtar du inspiration till predikan?
Den skapas ur mitt liv och det jag möter. Också bönen är viktig. Jag söker många referenspunkter i Bibeln, för att uppmuntra oss att läsa Bibeln mer och ta åt oss texterna. Det går alltid att få mitt upptryckta manus med texthänvisningar. En predikan berör inte människor om den inte först har berört mig. Jag hämtar tankar från samtal, nyheter, olika slags litte-ratur, sångtexter, poesi, klotter. Allt! Jag har alltid en liten anteckningsbok i fickan.

Är det inte svårt att ha flera gudstjänster “i luften” samtidigt?
Jo. Samtidigt skapar projekt under längre tid en plats för växande.

Får du reaktioner på gudstjänsten?
Ja och det betyder mycket. Det skulle vara spännande med samtal kring ”det här tar jag med mig från gudstjänsten idag”, om något som utmanat, skavt, gett tröst, hopp eller inspiration.

Gudstjänsten skapar vi tillsammans. Också den som ”bara” besöker gudstjänsten är medskapare. Ibland behöver vi bara få ta emot. Andra gånger kan vi bära genom att förbereda oss. Be. Läs texterna. Fundera kring temat och ta med dina frågor in i lyssnandet. Vår förväntan påverkar det som sker.

Sång och musik

Hur väljer du sånger och psalmer?
Jag börjar alltid med söndagens tema och texter. Sedan planerar jag med gudstjänstledare och talare och tar kontakt med solist/musiker om vad de ska sjunga/spela. Det händer mycket då vi ses och pratar om texterna. Det finns hjälp i Sändaren och vi har en psalmvalslista i kyrkan, men oftast letar jag i minnet efter passande textrader.

Hur långt innan gudstjänsten börjar din ”process”?
Musiker och sångare engageras när vi lägger församlingstidningens kalendarium. Är kören inplanerad bestämmer jag sånger två till tre veckor innan, annars veckan innan.

Får du reaktioner på sång och musik?
Det är tacksamt att vara musiker. Man får mycket respons, mesta-dels positiv! Musik berör.

När blir det en bra gudstjänst?
När ord och musik förstärker varandra. Musiken kan ta vid där orden tar slut och vi kan känna Gudsnärvaron

Frågorna ställdes av Conny Björkvall

”Låt mig värma din frusna själ, blåsa på falnande glöd, göra trasig längtan hel…” sjunger Anders i samlingen på Café i Gemenskap Norrmalm. Vi har träffats för att prata om hur det är att leva med psykisk ohälsa av olika slag. Vi som samtalar är Elisabeth Peterson, Karin Egerhag, Sven-Erik Sundberg, Katarina Alexandersson och Lotta Bondeson. Vi har alla egen erfarenhet av psykisk sjukdom. Som anhöriga, i vår yrkesroll och att vi själva varit eller är drabbade.

”Alla blir väl deppiga när det är höst”
När jag mår dåligt har jag svårt att orka träffa människor, berättar Lotta. Jag är öppen med min hälsa. Frågar någon hur jag mår svarar jag ärligt att jag har ångest, om det är så. Att då få ett svar om att det har väl alla nu när det är höst, det går nog över snart, kan kännas svårt, även om jag försöker tänka att det beror på att människor inte vet vad de ska säga.

Det går inte att förutsätta att människor som inte har egen erfarenhet av t.ex. depression eller ångest ska kunna förstå, säger Sven-Erik. Vi vet inte hur vi ska ta det när någon är ärlig. Vi är ovana eftersom vi inte pratar så mycket om det i allmänhet.

-Ska vi inte vara öppna då?
Jo, det ska vi absolut vara – om vi vill det. Det är vi alla överens om. Ju mer vi pratar om det desto lättare blir det, och mindre laddat.
Elisabeth, som arbetar som sjuksköterska, har flera gånger varit den som hittat patienter som försökt ta sitt liv. Hon märker också av hur svårt även kollegor kan ha att tala om det som hänt.

Det leder ofta till att man blir ”speciell”. ”Det var hon som var med om självmordet” men de flesta frågar inget, de vet ofta inte vad de ska säga eller om de förväntas göra något. De som vågar fråga har alltid fått öppna svar av mig, jag har alltid varit helt öppen vid dessa tillfällen, säger Elisabeth.

Vad är det som är svårt när någon säger ”alla känner väl så”?
Det handlar nog mest om känslan att inte bli tagen på allvar, att ens mående förminskas.
Jag brukar, när jag orkar, svara den som säger så att jag har en depressionssjukdom och då händer det ofta att jag får en kram, säger Lotta.

Det vi önskar när vi mår dåligt är att människor ska stanna kvar med blicken. Våga vara kvar utan att tänka att en ska säga det rätta, för vad är det rätta? Det är bättre att bara sitta hos den som mår dåligt, kanske hålla en hand eller ge en klapp på axeln. Den andre behöver inte ta bort känslorna och få allt att bli bra, det handlar om att bli lyssnad på och att det är tillåtet att känna det en känner även när det inte finns en tydlig orsak.

På Nacka sjukhus finns kurser för människor som har diagnosen bipolär sjukdom och för deras anhöriga. En läkare går igenom det medicinska kring sjukdomen och någon med egen erfarenhet berättar om behandlingar och hur det är att leva med sjukdomen. Anhöriga vill ofta veta, lära sig mer och kanske är det viktigaste att vi lär oss mer för då blir rädslan kring psykisk sjukdom så mycket mindre.

Vilken betydelse har tron när vi drabbas av psykisk sjukdom?
Vi kan enas om att tron är något att landa i när en mår dåligt, men ibland är ångesten så stark att även tron är långt borta. Det kan vara svårt att tro men Gud finns i bakgrunden.
I gudstjänsten finns en ram jag inte behöver skapa själv, säger Karin. Det kan ge stadga när livet känns skört. Guds närvaro finns oavsett vad jag känner. Även om det inte är fridfullt i mitt inre så finns Guds frid där som en större frid som omger livet.
Där sätter vi punkt för vårt samtal, men vår önskan är att vi ska fortsätta våga prata med varandra om hur vi mår.

Andreaskyrkan ska få en ny medarbetare. Hon heter Elisabet Ravelojaona och kommer att jobba 50 procent som barn- och ungdomspastor.

Förra året slutade Göran Gustafson sin tjänst som pastor med inriktning mot barn och unga. Under hösten sökte Andreaskyrkan en ersättare på denna tjänst. Församlingen fick då även förfrågan från Equmeniakyrkan om att vara arbetsgivare för studentpastor.
– Det ska bli roligt att börja i Andreaskyrkan. Samtidigt kommer det att bli en utmaning. Det finns redan kompisgrupper och en del annan verksamhet för barn och ungdomar men inget helt färdigt att gå in i, säger Elisabet Ravelojaona.

Till att börja med vill hon lära känna människorna och sammanhangen och utifrån det pröva sig fram vad som är möjligt eller inte möjligt att göra.
– Det är också viktigt att skapa nya kontakter i närområdet. Barn och ungdomsarbete kräver ett visst underlag. Jag tror att vi som kyrka kommer att behöva bjuda in de som inte finns här idag.

Vad blir dina huvudsakliga arbetsuppgifter?
– Det är väldigt tydligt, det handlar om att bygga upp barn- och ungdomsverksamheten i Andreaskyrkan. Jag tänker jobba med barnen och ungdomarna, men också med familjer. Kontakten med föräldrarna är viktig. Tjänsten är på 50 procent.

Som studentpastor kommer Elisabet Ravelojaona att jobba 50 procent på Södertörns Högskola. Detta är två oberoende tjänster som hon tycker är en bra kombination. Tjänsten på Södertörns Högskola vet Elisabet Ravelojaona inte så mycket om i nuläget.
– Precis som i Andreaskyrkan handlar det om ett arbete som delvis ska byggas upp. Jag kommer att arbeta tillsammans med en studentpräst, som redan varit på högskolan ett tag.

Hur kom det sig att du sökte tjänsten i Andreaskyrkan?
– Efter att ha arbetat som pastor i Norrmalmskyrkan, Stockholm i 16 år tyckte jag att det var dags att ”byta” kyrka. Jag såg en annons om att Andreaskyrkan sökte pastor och tänkte: ”Detta är ju intressant, synd bara att det är ett vikariat.”
Men sedan kom en annons om att det var en ”riktig” tjänst, och då sökte Elisabet Ravelojaona.
– För några år sedan deltog jag i en handledningsgrupp som sågs i Andreaskyrkan. Då och då läste jag det här bladet och kände att Andreaskyrkan var en församling där jag skulle passa in, säger Elisabet Ravelojaona, som bland annat jobbat mycket med ungdomarna i Norrmalmskyrkan.
– Det har handlat om samlingar där vi lekt och bara varit men också om grupper där vi talat om livsfrågor och bett till Gud.

Hur/när fick du din kallelse?
– Redan som barn sa man till mig att ”du kommer att bli pastor när du blir stor”. Jag hade lätt för att uttrycka mig men tänkte inte att jag skulle bli det. Efter gymnasiet jobbade jag som volontär i Kongo-Kinshasa, dåvarande Zaire. Jag arbetade som textillärare men predikade och hade bibelstudier med missionärerna i byarna också. Även då var det flera som sa att jag borde bli pastor.

När Elisabet Ravelojaona kom hem till Sverige hade hon planerat att gå textillärarutbildningen. Men, utbildningen hade gjorts om. Hon hade inte längre behörighet att söka. Istället blev det Betelseminariet i Bromma. Och fyra år senare var hon färdig pastor.
Vad predikar du gärna om?
– Jag vill att mina förkunnelser ska vara nära människornas vardag. Gudstjänstbesökarna ska känna igen sig, svarar Elisabet som tänker sig bibeln och texterna som en spegel.
– Jag tänker att man ska kunna se och brottas med sin egen verklighet utifrån texterna. Detta gäller både barn och vuxna. Jag använder bara lite olika ord, beroende på vilken åldersgrupp jag riktar mig till.

Elisabet Ravelojaona ser också bibeln som en stor berättelse över många generationer, där vi som lever idag hakar i med våra liv.
– Tyvärr lär man sig inte bibelberättelserna i skolan idag på samma sätt som man fick göra förr. Därför är det viktigt att ge människorna berättelserna idag. Både i mina predikningar och i andra sammanhang i mitt pastorala arbete jobbar jag utifrån bibeltexter.

Vad tänker du när jag säger församling?
– För mig är församlingen en grupp människor som har en gemenskap i tron. Tillsammans söker och möter vi Gud. Min förhoppning är att församlingen får vara en plats att växa på eller i, både som individ och som gemenskap.

Men Elisabet Ravelojaona framhåller att församlingen inte är någon perfekt gemenskap.

– En utmaning är att vara varsamma med varandra och ge varandra utrymme. Vi är människor, inte Gud. Det måste vi lära oss att hantera som kristna.

På en av Andreaskyrkans skyltar utanför kyrkan står det ”Gud är kärlek”. Vad är kärlek för dig?
– För mig är kärleken tvådelad. Det handlar om att både ta emot och att ge. Jesus visade på det. Och vi bör också göra det.

Hon säger att det även handlar om våra mänskliga erfarenheter av kärlek och att det är svårt att älska om man inte själv har blivit älskad.
– Men Gud älskar oss, och då kan vi också älska. Det som sägs när Jesus döps ”Detta är min älskade son och utvalde” tänker jag är ord som Gud säger till alla människor. Det är grunden i våra liv. Men kärleken är inte alltid något som stryker oss medhårs. Ibland kan den vara kärv. Guds kärlek är något som utmanar oss och på så sätt får oss att växa. Men jag vill inte att vi ska hamna i det andra diket, att kärleken ska bli sträng och dömande.

Av: Jonas Bergholm