I gudstjänsten den 30 augusti avskedspredikade pastor Göran Gustafson.
I samband med kyrkfikat fick vi möjlighet att säga, sjunga och visa vårt tack till honom för allt det goda han bidragit med i arbetet i Andreaskyrkan under drygt 17 år. Kollegiet, styrelsen, medlemmar i församlingen som mött Göran i olika skapandeprojekt, samtal och gudstjänster visade sin uppskattning och Kompisbarnen gjorde det genom att sjunga en sång de själva skrivit texten till. Vi önskar Göran Guds välsignelse i arbetet som lärare på St:a Birgitta folkhögskola!

Det var sång och hålligång,
det var drama dagen lång,
det var Kompis, lång predikan, men fika.

Det är en solig dag,
men jag får ingen sol,
Göran ska predika här i kyrkan,
jag börjar tänka på,
hur bra vi haft ändå som haft Göran hos oss alla år.

Göran kan predika som om elden vore lös
dramer, sånger, rappar skriver han till oss så det blir ös.

Det var drama, det var sång,
rappar, Kompis dagen lång,
konst på Björkögården fick vi vara med om.
Han predikat många år,
nu han lämnar sina får,
vi kommer sakna dig så mycket, lilla Göran.

Text: Kompisbarnen i Andreaskyrkan
Melodi: Guld och gröna skogar av Hasse Andersson

”På vilket sätt berör andlig sång och musik dig?” På uppdrag för Andreaskyrkans tidning skulle jag samla några själar med anknytning till Andreaskyrkan för ett samtal om detta. Den första som jag frågade om att vara med var Ingvar Holmberg. Han spelar trumpet och medverkar då och då på gudstjänsterna. ”Det är inte så lätt att definiera det där med vad andlig musik är”, men jag kommer, sa Ingvar. Kom gjorde också sångerskan och låtskrivaren Eva Svedberg Engström och Con Spiritosångarna Krister Lewenton och Celia Ahlström Söderling. Krister spelar även piano på gudstjänsterna ibland.
Vi träffades en tisdag efter Stillhetens mässa i Andreaskyrkan. Jag deltog på mässan innan vårt möte och satt där och funderade på hur de som jag bjudit in skulle definiera andlig musik. Då började en av de medverkande spela ett förspel på gitarr till psalm 730 i psalmboken. Tonerna var så enkla men fångade ändå min uppmärksamhet. När vi sedan började sjunga ”Må din väg gå dig till mötes” blev jag berörd…

Vad är andlig musik?
När vi samlades började vi med att försöka ange vad andlig musik är för något. För Ingvar handlar det om musik som berör på djupet och skapar känslor. Vi höll med honom men när han sa att texten är mindre viktig, sa Eva att det är kombinationen mellan text och musik som griper tag i henne.
– Jag började spela trumpet när jag var barn och sedan dess har musik varit en anhopning toner för mig. Jag har inte riktigt brytt mig om texten, utan noterna och tonerna är det som har inverkat starkast på mina känslor, sa Ingvar.

– Jag tror att de flesta sammankopplar andliga sånger med Gud. Men för mig är andlighet ett vidare begrepp, sa Eva.

Hon berättade att hennes barn lyssnar mycket på musik, musik som inte har någon direkt anknytning till Gud. Men för dem ger musiken och texterna ändå dimensioner av livet som för andra människor mycket väl kan kallas andliga. Och själv älskar hon att dansa till ”Happy” som har ett positivt budskap.

– Man blir glad och det blir en andlig upplevelse, sa hon.

Musik som tröst
– Musik tröstar också, sa Celia. Jag lyssnar på viss musik när jag är nedstämd, till exempel när någon kille har gjort slut eller så. Då finns det musik som lindrar och hjälper. I grunden är det inte andliga sånger men de har blivit andliga, för att jag har gett dem den meningen.

Vi var snart eniga allihop om att det är den som lyssnar på musiken som bestämmer om det är andlig musik eller inte. Man kan applicera en andlig innebörd på musik som inte alls var komponerad med den avsikten från början.

Celia sa också att i kyrkan kan en vacker melodi, tillsammans med en text på latin som hon inte förstår, ändå ge henne starka associationer till något som är bra.

– Även om man inte förstår texten, kan den bli väldigt personlig och beröra.

Men vad är poängen med andlig musik?
Skapa samhörighet med Gud, kom vi fram till. Att få hjälp genom musiken av Gud när man har det svårt. Som gospel till exempel, när de svarta under slaveriet i USA sjöng för att få tröst och styrka av Gud.

– Men även om gospel är stark andlig musik för många, ger den musiken inte mig något, sa Krister.

– Jag tror att andra kan ha lättare att sjunga gospel på grund av att man sjunger om Gud på engelska och att det kan vara svårare om det är på svenska – och att man i USA använder ordet Gud mer vardagligt, sa Eva.
Andlig musik handlar också om en koppling bakåt i tiden, med hela vår mänsklighet. Julen och alla dess sånger är till exempel igenkännande och betyder mycket för många. Även för dem som inte är troende. De kommer till kyrkan på grund av tradition och vill sjunga och vara med i gemenskapen. Ingvar berättade att hans mamma sjöng julsånger dagarna innan hon dog. Pastorn hade besökt henne på dödsbädden, och tillsammans hade de sjungit julsånger.

Enligt Wikipedia
En fråga som vi kristna kan ställa oss är om kyrkan, eller rättare sagt frikyrkorna, har patent på andlig musik? Den äldre generationen kan nog faktiskt tycka det. Där är det kopplat till en trosfråga.

– Många i Sverige kan andliga sånger men går aldrig i kyrkan, sa Krister.

Och andra religioner har också sin musik och när vi pratade om detta kunde vi inte låta bli att googla på andlig musik.

”Andlig musik, eller religiös musik är musik som utförs eller komponeras för ett religiöst syfte eller under religiös influens. En hel del musik har blivit komponerad för att komplettera religion, och många kompositörer har hämtat inspiration från sin religion. Många former av folkmusik har anpassats för att passa religiösa syften eller har utvecklats från religiös musik. Kristen kyrkomusik har en lång historia. Johann Sebastian Bach, anses vara en av de viktigaste och mest inflytelserika kompositörer inom europeisk klassisk musik. Bach skrev den mesta av sin musik för den Lutherska kyrkan. Religiös musik ändras ofta för att passa tiden, och för att ta ett exempel: modern kristen musik använder ofta melodier från varierande icke-kyrklig popmusik men med religiösa texter. Gospel har alltid fungerat på detta sätt, till exempel så har musikstilen funk varit en viktig melodigivare för gospel.” (Wikipedia)

– Men man måste vara inne i det. Inte bara lyssna utan vara delaktig, menade Celia.

Krister stämde in och sa att just andlig musik kan hjälpa vid bön, något som vi alla höll med honom om.

Text och foto: Jonas Bergholm

Det är roligt att träffas i olika åldrar, säger Gustaf.
Idag är det Gustafs ansvarsgrupp som fixar fikat och han har lagt ut servetter, kanske inte det roligaste jobbet, det är roligare att lägga skinka på mackorna men det är kul att få göra saker. Och det är ett bra sätt att mötas i olika åldrar.

Gustaf Jonsson är född 2004, han har kommit till kyrkan idag för att vara med i ett samtal om hur vi ser på varandra och bemöter varandra i olika åldrar i kyrkan. Vi som träffats för att samtala är, förutom Gustaf, Berit, Claes och Conny. Berit Rydberg föddes 1931. Berits föräldrar var inte med i kyrkan. Första gången hon var i Andreaskyrkan var när hon i tonåren, tillsammans med en kompis, smög sig iväg hit för att lyssna på en missionär som berättade om och visade bilder från Kongo. Claes Crona bodde i en kyrka fram till han var fem år. Hans pappa var pastor så han blev helt enkelt bara medburen till kyrkan. Claes är född 1971 och gick med i Andreaskyrkan 1996. Jag som skriver ner vårt samtal heter Katarina Alexandersson, född 1961 och har arbetat här som pastor sen 2002. Conny Björkvall är född 1942 och flyttade till Stockholm i början av femtiotalet, han började då i söndagskolan och scouterna.

Vad är det viktiga med kyrkan?
- Ibland är det roligt, ibland är det tråkigt med gudstjänsten, svarar Gustaf.
- Men det är alltid roligt att träffa kompisar.
Claes tänker efter en god stund och svarar - Det viktiga med kyrkan är gudstjänsten, vila och gemenskap. Jag vill få mig något till livs i ord och sång men det är ju också den sociala biten. Dels i kyrkan med dem vi känner men också i det sociala arbetet som finns utanför kyrkans väggar – i caféet i Söderhöjdskyrkan där vi tillsammans med andra kyrkor serverar gratis frukost varje vardag.

- Omsorgen oss emellan är viktig, säger Berit. Hon är med i samma ansvarsgrupp som Claes och berättar om hur mycket det betydde för henne när han skjutsade henne hem vid ett tillfälle när hon fick yrsel en söndag.

För Berit är det ett behov att gå till kyrkan varje söndag. För Claes är det inte likadant -Det är nog en generationsgrej – fast å andra sidan,
säger han, kanske det handlar det om att jag alltid var med när jag var liten som gör att jag inte går varje söndag.

Conny tänker att det är naturligt att gudstjänsten är olika viktig för oss.
Det viktiga är att den finns och är en möjlighet.

Vad önskar vi oss mer av?
-Att hitta sätt att finnas till för varandra när det behövs.
-Att hitta glädjen i att jobba ihop i kyrkan.
-Att få känna att vi har ett gemensamt mål.

Gustaf berättar, att när vi hade en fixardag i kyrkan var han med och spikade tassar på stolarna i kyrksalen.
- Det var jobbigt, kul och gott fika.
Vi var allt från fyraåringar till åttioåringar och gjorde olika saker utifrån vad vi var bra på och vi åt mat tillsammans.
Berit kan sakna orken att vara med i ansvarsgruppen. Men, säger Claes, det är viktigt att orken får variera utifrån vilken fas i livet vi är.

Vi pratar om det svåra i att prioritera och tror att det är svårare idag än för tidigare generationer. Vi behöver kanske hjälpa varandra att prioritera kyrkan.
Gustaf har haft fotbollsträning på söndagar men idag valde han att vara med i detta samtal.

Vad kan vuxna lära sig av barnen?
En sak Gustaf tänker på är tekniska saker, om datorer och sånt som barn lär sig från början idag. Vi tror också att vi skulle behöva lära oss av barn att inte bry oss så mycket om vad andra tycker och tänker hela tiden.
Berit säger med eftertryck – Barn måste få synas och höras!
Och vi tycker alla att det är viktigt att barnen får ha kyrksalen ibland och att vi vuxna flyttar på oss för att ha samtalsgudstjänsten en trappa ner.

Hur pratar vi tro med varann?
Ibland kanske det blir för mycket fokus på orden, säger någon, men så funderar vi på om det också kan vara en generationsgrej? Allra viktigast kanske det är hur vi bemöter och efterfrågar varandra oavsett ålder för det visar på hur vi lever vår tro. Det handlar heller inte bara om att göra saker. Bönen är också väldigt viktig.

Gustaf har åkt hemåt med sin familj men vi andra sitter kvar en stund och samtalar vidare.
Vad vill ni/har ni förmedlat till era barn om tro och kyrka, frågar jag och får till svar:
- Öppenheten – att våga prata öppet och ge dem ett eget val.
- Det bara blev så, det var vår inriktning och barnen hittade sin väg in i sitt kyrkliga sammanhang.

- Varje generation måste upptäcka evangeliet på sina egna villkor säger Conny. - Det viktiga är att uppmuntra till att finna sin egen tro.

I oktober månad reste GunBritt Junkes, som är medlem i Andreaskyrkan, till Costa Rica. Så här berättar hon om besöket där.

I det lilla landet Costa Rica på den avlånga Centralamerikanska landremsan, inklämt mellan Panamá och Nicaragua har min dotter Marine bott med sin familj och arbetat för f.d. Svenska Missionskyrkan i samarbete m den lokala Nairí-stiftelsen och med SIDA-medel i drygt 20 års tid. Hennes arbetsuppgifter har varierat under åren som t.ex. alfabetisering och undervisning, verkat tillsammans med lokala aktörer för att myndigheter ska förbättra livssituationen för minoritetsbefolkningen Cabécar, kanaliserat svenska medel till ett skolbygge samt framtagande av en tvåspråkig skolboksserie för hela grundskolans alla klasser på cabécarspråket och spanska, som numera används av ca 200 skolor i olika byar i landet.
Det har blivit några resor för mig under årens lopp. Det var till Costa Rica, som jag och min familj kom 1972 för att studera spanska på ett språkinstitut 1 år, innan vi for vidare för att arbeta inom Förbundskyrkan El Pacto i Ecuador.
Costa Rica har inte förändrats så mycket under dessa år
Men trafiken har blivit allt mer kaotisk, och huvudstaden brer ut sig och flyter ihop med andra städer i den s.k. Centraldalen och ett flertal nya stora köpcentrum s.k. Mall´s har vuxit upp som svampar ur jorden. Inkomstklyftorna ökar alltjämt. Huvudstaden San José:s innerkärna är oerhört eftersatt till förmån för ytterområdena. Costa Rica hyser hela 2 miljoner flyktingar från Nicaragua. En ansenlig siffra för ett så litet land som Costa Rica med ca 4,2 milj invånare.

På steniga, skumpiga byvägar
Byn där familjen bor ligger i Talamancas bergs-regnskog på den Karibiska sidan, en bit upp från Atlantkusten, dit reser man 2 tim från huvudstaden till en stad, som heter Siquirres. Där viker man av på en stenig, skumpig byväg, som är oerhört lerig då de tropiska regnen faller, men med fyrhjulsdrift tar man sig upp backe efter backe, passerar utspridda nybyggarhus och gårdar och efter ytterligare 1 tim har man tillryggalagt 15 km och är således framme på deras gård. Cabécarindianer finns det många i området, men deras bosättningar ligger oftast en bra bit in i regnskogen, men fler och fler söker sig numera av praktiska skäl närmare vägen och bygger sina hus i dess närhet.

Det finns många djur på gården, ett 30-tal kor, några marsvin, två vakthundar och en häst, som äldsta flickan Valentina rider på till skolan ibland, då inte de tre flickorna får skjuts på pappas motorcykel. Barnen har egen inkomst av sina djur: Valentina 13 år föder upp kycklingar till hönor, som hon sedan säljer, Nathalie 11 år föder upp två grisar, som ska säljas innan jul och Vanessa också 11 år har höns och säljer kontinuerligt de ägg, som värps i hönsgårdens reden.

I den lilla näraliggande byn, Las Brisas de Pacuarito
Där finns en skola med förskola, låg- och mellanstadium. I skolans lokaler finns en enkel personalavd. med litet kök och sovrum där skolans rektor och lärare bor i veckorna eftersom det annars skulle vara för långt och besvärligt för dem att ta sig till sin arbetsplats varje dag.
Vidare finns en sjukstuga dit sjukvårdspersonal kommer en eftermiddag varannan vecka för att se till sjuka och skadade och dela ut mediciner. Den statliga sjukvården, vaccinationer och mediciner är gratis i hela landet.

En katolsk liten kyrka finns också i byn och en präst kommer dit ibland, med viss oregelbundenhet och håller mässa. Indianbefolkningen förväntas också närvara vid dessa mässor även om de har sin egen tro och tolkning av livet och döden. Vi hade turen att en präst uppenbarade sig en e.m. under tiden vi vistades där, så vi kunde träffa folk i området och dela gemenskapen. 

GunBritt H Junkes

Ute på fotbollsplan är fotbollsskolan i full gång. Ett tjugotal barn tränar med Erik och John Alexandersson och Isak Bergholm inför söndagens match mot de vuxna. Samtidigt träffas Katarina Alexandersson, Niclas och Eva Jonsson, Ellinor Cleve, Jonas Bergholm, Maria Edvardsson och Emil Åström (se bild nästa uppslag) för att samtala om vad laganda betyder för oss.
68 ”lagspelare” från Andreaskyrkan har samlats till gemenskapshelg på Björkögården, som ligger på Väddö i Roslagen

När samarbetar vi som ett lag i kyrkan?
Ansvarsgrupperna är viktiga. Det är en stor och viktig uppgift att ställa i ordning inför gudstjänsten och ordna med servering för mellan 40 och 110 personer.
Där behöver någon vara spelfördelare och lagkapten. Associationerna till fotboll kommer av sig själva under vårt samtal.

– Ja det handlar om att hitta sina roller. Det är tydligt att vi är bra på olika saker och tycker om att göra olika saker. Någon tar ansvar för att städa utanför kyrkan, någon ordnar fikat. Att köpa blommor till nattvardsbordet är en uppgift som är viktig för den som inte orkar andra saker och i vår grupp är det tydligt att de verkligen blir valda med omsorg, säger Emil.

Det är viktigt att fördela uppgifter. Om någon gjorde allt blir inte andra sedda, konstaterar vi.

Också gudstjänsten i sig är ett lagarbete mellan ansvarsgruppen, ljudansvariga, och de olika medverkande och hela församlingen.

– Det viktiga är att hitta sin roll. Om vi tänker fotboll igen så märktes det tydligt att Zlatan blev bättre i landslaget när han blev lagkapten. Han växte med ansvaret, säger Emil.

Vad ska lagandan vara till för?
Vi är ju alla med i ett antal lag i livet. Familjen, jobbet, kyrkan, idrottslag med flera. Men vi är alla överens om att det också finns en skillnad i att vara delaktig i gemenskapen i kyrkan. Även om mycket är det samma i att hjälpas åt och stötta varandra så betyder den tro på Jesus vi delar något mer.

Ellinor säger att det hjälper oss också att fördjupa vår tro och att dela vår tro med varandra. Niclas fyller i: I vardagen är man ofta ensam i sin tro. Då blir laget som man träffar i söndagsgudstjänsten viktigt för att känna sig stöttad i sin vardag.
Maria påminner oss om ett uttryck av författaren Ylva Eggehorn där hon säger: ”Gud har utrustat oss med varandra.”

Inga syndabockar
Det starkaste med lagandan i kyrkan är att oavsett i vilket skick man är i får man vara med. Där behöver man inte toppa formen. Det hänger inte på en person om det fungerar och vi utser inga syndabockar om det går fel. Vi får alla leva i förlåtelsen, som vi får ta emot i varje gudstjänst och varje dag av Gud själv.

”När det går bra för laget gläds vi med varandra och när det inte går bra peppar vi varandra”, som en klok förälder sa till sin son på fotbollsskolan.
Och det är ju också det som uttrycks i Efesierbrevet: ”...hela kroppen fogas samman och hålls ihop genom att lederna hjälper och stöder, med den kraft Kristus ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.”

Och självklart har vårt ”lag” i Andreaskyrkan plats för fler!

Text och bilder: Katarina Alexandersson och Jonas Bergholm

Anna Kettner är pastor i Equmeniakyrkan och politiskt aktiv i Socialdemokraterna. Hon bor i Rinkeby men är medlem i S:t Peters metodistförsamling som ligger vid Norra Bantorget. Jag träffar Anna för ett samtal över en kopp kaffe på Equmeniakyrkans konferens. Anna arbetar som generalsekreterare för samfundets kvinnoförbund Kristen&Kvinna och hon ska alldeles strax ställa i ordning deras utställarbord.

Som en tvåårspresent till Equmeniakyrkan valde Anna att byta församling från Missionskyrkoförsamlingen i Tenstakyrkan till den tidigare metodistförsamlingen S:t Peters.

Hur kom det sig att du hamnade i S:t Peters?

-Jag fick ett telefonsamtal strax innan jul. En medlem i församlingen frågade: Du är förstås upptagen på juldagen?
Vår pastor har sagt upp sig! Men Anna var inte upptagen, hon predikade på juldagen och sedan gav hon som ordinationspresent till den nye pastorn gåvan att predika varannan av hans lediga helger.
Jag frågar Anna om man kan säga att församlingen valde henne.
-Nej, säger hon, det var Gud som ledde mig dit. För två år sedan hade jag skrattat om någon sagt till mig, ”betongtanten” att jag skulle vara aktiv i en innerstadsförsamling. Jag tröstar mig med att det bara är ett par kvarter bort till LO-borgen. Och, säger hon med ett varmt skratt och en blinkning till mig, det är ju i alla fall inte Söder.
Anna vill utmana oss i Equmeniakyrkan att fundera på om vi kan göra sådana byten på fler ställen. Kanske det finns många pensionärer i en kyrka, många barnfamiljer i en annan.

Det politiska engagemanget är viktigt för Anna.

Två tidlösa sanningar ligger till grund för Annas politiska engagemang.
Den första finns i FNs deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Att alla människor är födda lika och med samma rättigheter. Den andra är att människan har självbevarelsedrift, eller som Marx uttryckte det ”Egenintresset ljuger aldrig”.
Att försöka bemästra människans egenintresse med dåligt samvete, skam, är enligt Anna både respektlöst och ineffektivt.
-När politik är som bäst går det att hitta lösningar där dessa två inte krockar. Egenintresset är inte fult. Men vi måste hitta vägar där det inte blir en konflikt som sliter sönder samexistensen. Allra bäst blir det när vi hittar samhällslösningar som bygger ihop vardagen och för människor närmare varandra. Jag tror att det går. Gör din plikt – kräv din rätt! Det är en uppmaning som var väldigt levande i de tidiga folkrörelserna.

Hör politik och tro ihop?

- Det är som att fråga sockerkakan vad i den som är mjöl eller socker? När den är bakad hör de ihop. Jag kan inte ha de ideal min tro ger mig och sedan bara låta saker hända. Jag måste följa Jesus, vandra de dammiga vägarna, möta människorna och inte vara lat.
- Den värsta frustrationen, säger Anna, är den som man inte gör något åt. Jag ringde gång på gång till mina politiker i Stadshuset och var frustrerad över vår situation i Tensta. Till slut hamnade jag hos en sekreterare som sa till mig:
Varför gör du inget själv – Kom inte bara och klaga.

Hur hanterar du den då, maktlöshetsstressen?

-Jag ber, pratar med Jesus, gör saker i mitt lokala sammanhang. Jag inser att jag inte kan göra allt men jag kan göra det jag kan! Och det ger mig energi. Jag väljer vad jag lägger energi på. Prata i telefon är inte min grej så det gör jag inte. Men prata med människor jag möter ansikte mot ansikte gör jag gärna. Jag träffade 300 människor i samtal på Rinkeby torg på valdagen 25 maj. 50 personer som inte tänkt rösta gick och röstade när jag sa till dem ”Du kan rösta utan ditt röstkort bara du har legitimation”. – Jag vet ju inte om det var mitt parti de röstade på, men det viktiga var att de röstade!

Jag bär med mig Annas varma leende och hennes ord om att allt arbete för att få människor att engagera sig är ett långsiktigt arbete.
-Det är inte sommarblommor i rabatter vi ska plantera eller snabbväxande contortatallar, vi ska plantera skog som ska hålla länge.

Katarina Alexandersson

Pastor Katarina Alexandersson, församlingsplanteraren och pastorn Jan-Erik Josefsson från Skarpnäckskyrkan, John Alexandersson, student och en av ljudteknikerna i Andreaskyrkan, körledare Tina Bergholm med dotter Hilda träffades en måndagseftermiddag i februari hemma hos körsångaren Kerstin Bohlin-Mjörnheim för att prata om hur vi bemöter varandra och hur vi själva vill bli bemötta.
Katarina, som ledde samtalet, sa att Andreaskyrkan vill erbjuda rum för möten mellan Gud och människor, men också möten mellan oss människor.

- Alla ska vara lika välkomna till kyrkan. Det är viktigt!

Detta tankesätt rimmar fint med vad som står på Andreaskyrkans hemsida: ”Vi vill utifrån vårt samhälle i dag vara lyhörda för det budskap Jesus hade när han mötte människor. Vi menar att en viktig förutsättning för detta är det öppna samtalet.”

Skillnader mellan olika kulturer

Samtalet kom in på att det finns skillnader på hur man bemöter varandra beroende på vilken kultur man kommer från. Kerstin berättade att hon är född i Kina och uppvuxen i Japan. Hennes föräldrar är bördiga från Småland men arbetade som missionärer i Asien när hon föddes. Först när Kerstin var 16 år kom hon till Sverige.

- Kallt, så upplevde jag Sverige då. Och då menar jag inte bara temperaturen. Den västerländska kulturen fokuserar på att ensam är stark, tvärtemot hur det är i Japan även om man också där kan vara handlingskraftig individuellt. Men där finns en stamkultur som vi i väst inte alls har på samma sätt.

Kerstin sa att hon tänker på Japan som ”Moderns land” och Sverige som ”Faderns land” och gav ett exempel:
- När man åker tåg i Japan är det en kvinnoröst som mjukt och vänligt vägleder passagerna. En moder som tar hand om en…
Hon upplevde kulturkrocken som svår i början men värderar båda kulturerna lika mycket i dag.

Viktigt med lyhördhet
Bemötande handlar också om lyhördhet. Jan-Erik arbetar med planteringen av en kristen församlingsgemenskap i förorten Kärrtorp i Stockholm.

- Vi vill knyta kontakter, skapa förtroende, presentera evangeliet och erbjuda gemenskap. Vi har ett kafé, Elvakaffe, som mötesplats för människor i området.

Elvakaffe är beläget i secondhandbutiken vid Kärrtorps torg, som drivs av Human Bridge i samarbete med Erikshjälpen och Läkarmissionen. I kaféet har man bl.a. konstutställningar med lokala konstnärer. Gudstjänst firas regelbundet i en annan lokal i centrala Kärrtorp.

- Lyhördhet är viktigt i mötet med människor. På vårt kafé är det gästerna som ska sätta reglerna. En del kommer till oss och vill prata och skoja medan andra vill sitta och dricka sitt kaffe i fred. Ett bra bemötande handlar om att känna in deras behov, sa Jan-Erik.
Alla höll med och Tina sa att hon har ändrat sig i sin sånglärar- och körledarroll när det gäller bemötande.

- Tidigare var jag så resultatinriktat och fokuserade mest på att vara effektiv. I dag är det viktigare för mig att se människan och få henne att vilja och våga utvecklas. Jag utgår från att de människor jag möter i olika sammanhang har stor potential, kanske större än de själva vet.

På frågan om hur man bemöter varandra i skolan sa John att på hans skola ”grupperas” eleverna i nya klasser varje år.
- Från det att jag började skolan har vi till varje nytt läsår fått välja en kompis vi vill gå tillsammans med. Istället för att gå i parallellklasser växlar vi mellan grupper i årskursen. Det innebär att vi vet vad alla 70 elever i årskursen heter. Vi arbetar också i mentormöten med hur vi bemöter varandra i klassen.

Mötet med människor i nöd
Under de senaste åren har tiggarna på Stockholms gator blivit många fler. Många är människor som kommit hit genom EU:s fria rörlighet för att söka arbete, i hopp om ett bättre liv. Istället hamnar de på gatan, utan samma rätt till det sociala skyddsnät som finns för svenska medborgare.

Kerstin, Tina, Janne, John och Hilda var överens om att man väldigt gärna vill hjälpa, och ibland ger några slantar. Samtidigt var man eniga om att människors problem inte löses genom detta.

- Det här är svårt, sa Tina. Det känns inte okej att inte hjälpa. Ibland möter jag blicken hos den som tigger och jag försöker också att le, för att visa att jag ser personen. Även om det känns svårt att inte ge något.

Tiden rusade iväg och mycket mer sades runt bordet hemma hos Kerstin. Men innan det var dags att bryta upp, konstaterade samtliga att i och genom kyrkan finns det möjlighet till möten som bryter ner fördomar och gränser och skapar vänskap.

Jonas Bergholm

Var står vi och vad vill vi? Varför gör vi det vi gör och vart är vi på väg som församling? Det är viktiga frågor som styrelsen i Andreaskyrkan arbetar med. Under hösten 2013 har styrelsen lagt in några extra tillfällen för att arbeta djupare med hur vi ska förverkliga vår vision:

Vi vill växa – i tron på Jesus Kristus och som gemenskap.

Vi vill synas – en kreativ och omsorgsfull kyrka mitt i Stockholm.

Ett gediget visionsarbete gjordes 2008, allt behöver inte göras om men en hel del behöver aktualiseras.

Vi träffas en söndagseftermiddag i november. Det har varit miniretreat och Taizemässa i kyrkan. Och vi har sjungit: ”Där barmhärtighet och kärlek bor där är också Gud”
Det är viktigt att få formulera nya mål, att utmana sig i att tänka strategier och aktiviteter och samtidigt slå vakt om vilan, stillheten och möjligheten att bara vara.

Vi börjar samlingen med ett samtal om vilka frågor styrelsen står mitt i, om varför just de valt att vara med i styrelsen och om önskan att hitta dialog med många i församlingen. Det handlar om allt från nya möbler till budget och verksamhetsplaner, från de små samtalsgrupperna till vår delaktighet i större sammanhang.

Att våga ta i saker och samtidigt hitta långsiktig uthållighet. 
Ingrid berättar att en viktig och stor del i styrelsens arbete är budget- och verksamhetsplanering inför 2014.
-Vi har bett alla våra utskott komma med äskanden och verksamhetsplaner redan i november eftersom styrelsen har ett uppdrag från årsmötet att presentera en budget i balans. Ett underskott på ca 500 000 kronor ska bort.

Det innebär, säger Conny, som är ordförande i styrelsen, att vi måste våga ta i saker nu!
-Samtidigt behöver vi skapa långsiktig uthållighet. Det finns många idéer om vad vi kan göra men vi behöver en ekonomi för att få det att fungera. Vi måste reflektera över hur vi aktiverar hela församlingen inför årsmötet och hur vi får engagemanget att leva över tid.

Detta är något som hela styrelsen framhåller, kontakten med församlingen.
-Det är viktigt att människor i församlingen känner att de kan komma i kontakt med oss, säger Maria. Ja, instämmer Åsa med eftertryck, vi vill uppmuntra många att tycka och tänka.

Samverkan och samarbete 

Gunborg framhåller att det också är viktigt att se att det händer mycket i församlingen.
- Jag tycker att det är en bra sammanhållning. Vi har flera nystartade grupper, en samtalsgrupp för äldre, en kulturgrupp som gör saker tillsammans.

På fixardagen som styrelsen bjöd in till tillsammans med fastighetsutskottet träffades 30 personer i olika åldrar. Tillsammans genomfördes 50 arbetstimmar! Det var en glädje i att lära känna varann. Ibland är det lättare när vi gör saker samtidigt, som att tvätta leksakerna i kulan och spika tassar på stolarna i kyrksalen.

Samarbetet med Ny gemenskap lyfts fram. Påsk i gemenskap där vi var 500 gäster och volontärer i vår kyrka på långfredagen och påskafton och en lunch med 180 gäster en lördag i september. Ja, säger Conny, det är viktigt att se möjligheter till samverkan och samarbete. Gunnel lyfter fram vikten av Equmeniakyrkans gemenskap. Och Niclas berättar om att styrelsen har besökt Ekumeniska centret i Alvik där Ekumeniakyrkan har sitt kansli för ett samtal med Inga Johansson som är samordnare för kyrka-samhälle.

Varför är ni med i styrelsen?

-Det är spännande att få vara med i processen för framtiden, svarar Krister. Conny säger att det är en möjlighet att lära känna verksamheten på fler plan än som vanlig medlem. Åsa ser det som ett sätt att ge tillbaka vad hon själv fått under åren som medlem. De andra instämmer och lägger till att det är kul, att det är ett sätt att lära känna varandra och att det är så mycket mer än bara föreningstekniska frågor. Det handlar om att dela tron på Gud och bära hopp till andra och varandra.

Katarina Alexandersson

Mer än 3 000 scouter var samlade till riksscoutlägret Trampolin 1-9 augusti strax norr om Vårgårda i Västergötland. Några av dessa scouter samt dessutom självaste lägerchefen kom från Andreaskyrkan. Lyssna till deras intryck:

Felix Cleve, 12 år

Vad har varit roligast med lägret?

Spelet Jeriko som vi deltog i flera gånger. Kul att vinna!

Vad har varit mysigast?
Sovsäcken.

Vad har varit svårast?
Att samla poäng på dagaktiviterna.

Varför åker man på läger? På vilket sätt skulle du vilja rekommendera andra?
Det regnar vid varje scoutläger, men man behöver få en utmaning. Att utmana sig själv och ha kul.

Vad har Jesus med scouting att göra?
Jag vet inte hur han har blivit inblandad.

Aqvelina Jacobsson, 14 år.

Vad har varit roligast med lägret?
Spelet Jeriko. Kul att jaga folk.

Vad har varit mysigast?
Kvällarna i tältet med sagoläsning.

Vad har varit svårast?
Ingenting har varit extrasvårt!

Varför åker man på läger? På vilket sätt skulle du vilja rekommendera andra?
Man får träffa nya vänner och utmana sig själv.

Vad har Jesus med scouting att göra?
Ingenting som jag tänker på. Det brukar vara så.

Torbjörn Jacobsson, lägerchef för scoutlägret Trampolin.

Vad har varit roligast med lägret?
Att det blev så bra som jag drömt om och planerat för.
Att det fick bli en plats där man fick uttrycka sin tro på många olika sätt.

Vad har varit mysigast?
Att sitta i ledarcaféet Stilla på kvällarna med min fru Ulrika och umgås med nya vänner.

Vad har varit svårast?
Att gå från en punkt till en annan utan att stanna och prata med en massa scouter. Det tog lite lång tid ibland.

Varför åker man på läger? På vilket sätt skulle du vilja rekommendera andra?
Jag åker på läger därför att det händer så mycket när man umgås med andra dygnet runt i många dagar. Efter några dagar hamnar jag ofta i något som kan kallas ”lägerlunken”. Det innebär att man släppt det mesta som händer utanför lägret och man är här och nu.

Vad har Jesus med scouting att göra?
För mig är scouting ett sätt att uttrycka min tro. Det budskap Jesus ville lära oss hänger så bra ihop med vad scouting står för så de tillsammans ger mycket till mig. Vi som är tillsammans på lägret utvecklas ihop och får också på olika sätt uttrycka vår tro tillsammans. T ex genom andakter, sång och bibelstudier. Det är ofta lättare att ge uttryck för sin tro på läger än vad det är i vardagen eftersom man är tillsammans med andra som också gör det.

Det gör att jag mycket starkt kan rekommendera andra att åka på scoutläger.

Foto och text: Göran Gustafson

- Vem kan jag lämna blommorna till, frågade en av gästerna.
- Jag vet inte, svarade en volontär. Sedan fick han syn på mig, lyste upp och sa:
- Lämna dom till pastorn!
Jag fick en vacker bukett blommor i min famn och ett varmt tack för festen.

Jag hämtade en vas i köket, gick upp i kyrksalen, som vi möblerat om till café denna långfredag, och ställde den på nattvardsbordet så att alla gäster skulle få glädje av blommorna. 
Kvinnan var en av de ca 550 gäster, volontärer och kockar som delade Påsk i Gemenskap i Andreaskyrkan på långfredagen och påskafton. När långfredagsgudstjänsten precis var slut körde en lastbil in på parkeringen bakom kyrkan och lastade av 600 portioner mat, påskbakelser och godis. Nio kockar klev in i köket och plockade fram de största kastrullerna, och började värma soppa. 20 volontärer från olika sammanhang samlades och gick igenom dagen tillsammans med Magnus Helmner från Ny Gemenskap, initiativtagare till arrangemanget. Vi hjälptes åt att bära bord och stolar, lägga godis i 500 påsar, brygga kaffe och ställa fram mikrofoner till musikerna.

Musik och soppa

Varje gäst fick en lott och vid dagens slut kunde man vinna en cdskiva, som projektet ”Våran drömmars stad” spelat in. Det är en gatuskiva som människor som lever i utsatthet får köpa för 20 kr och sedan sälja för 80 kr. Texterna har skrivits av hemlösa och rotlösa, musiker har tonsatt och artister som Markus Krunegård och Irma Schultz Keller mfl sjunger.

En kärlekssoppa, kallade kocken Johan Lundberg soppan som serverades. Ingredienserna var skänkta från olika håll och tillagad av kockar i nätverket Chef United.

-Idén till nätverket Chef United föddes våren 2005, berättar Johan, när jag och min förre Souschef Marcus Gabrielsen var sura på att vi unga kockar inte hade samma möjligheter att träffas, utbyta kunskap eller hjälpa varandra som de ”gamla rävarna” som åkte på vinresor och träffades på krogar. Vi skapade en pakt om att vi skulle göra vår egen tolkning av de äldres nätverkande. Men det rann tyvärr ut i sanden. Samma försommar blev Marcus mördad i Stockholm. Mitt sätt att hedra hans minne är att jag sedan dess har byggt detta nätverk. Vi bidrar bl.a till en mathjälp för de hemlösa i Stockholm, hjälper till med Nalles Resa som är en stiftelse med fokus på svårt sjuka barn och deras familjer, Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade (RAV), och vi samarbetar med Ny Gemenskap.

Medmänsklighet gör gott

Vi är politiskt och religiöst obundna, betonar Johan. Vi hjälper till i samhället där vi kan och med en stark ställning i restaurangbranschen ter det sig naturligt att vi tar hand om maten vid dessa arrangemang. 

- Påsk i Gemenskap, säger Johan, gav mig en varm känsla i kroppen. Medmänsklighet gör gott!

Några veckor efter påsk går jag till Medborgarplatsen där Soppkök Stockholm, en organisation som vill sätta hemlösheten på politikernas agenda, serverar soppa. Där träffar jag Imad som var med på påskafton, vi pratar en stund och han berättar mer om sin situation. Det känns som att det inte är så mycket jag kan göra men jag inser av hans varma avsked att bara detta att känna igen varann och växla några ord har betydelse.

Nästa gång i Andreaskyrkan

Korskyrkan, Filadelfiakyrkan, Immanuelskyrkan och S:t Matteus församling är fyra kyrkor som samarbetar kring Lunch i gemenskap på lördagar. 21/9 kommer vi i Andreaskyrkan att vara med och bjuda in till lunch. Det är många som vill laga gemenskapens soppa och den blir bara bättre ju fler vi är! Du behövs, välkommen med!

Katarina Alexandersson

Vill du veta mer om hur du kan engagera dig, gå in på:

nygemenskap.org

varandrommarsstad.se

soppkokstockholm.wordpress.com

På facebook: Chef United och I gemenskap

Söndag den 10 februari i år fick Andreaskyrkan besök av Dina Rajs. Som judiskt barn i Centraleuropa undkom hon förintelsen genom att hon och hennes mamma höll sig gömda. I samband med Dinas besök fick barnen, nio år och äldre i Andreaskyrkan, möjlighet att intervjua henne för att sedan färdigställa en fråga-svar-intervju som du kan läsa nedan, samt filma intervjun för att lägga ut den på YouTube. Ansvariga för projektet var Emil Åström, Lars Nyman och Jonas Bergholm.

Vid två tillfällen innan Dinas besök samlades de ansvariga för projektet tillsammans med barnen och tränade på hur man gör en intervju, både när det gäller att filma och att skriva. Vi läste Göran Gustafsons artikel om Dina som han fått publicerad i tidningen Sändaren. Utifrån den pratade vi om att för 70 år sedan pågick det ett stort krig i Europa, även om Sverige inte drogs in i det. Det fanns rasister, framför allt i Tyskland, som inte ville att människor med judiskt ursprung (samma folk som Jesus) skulle få finnas kvar. Det innebar att sex miljoner judar dödades, både barn och vuxna.

"Barnen" var riktigt intresserade av ämnet och ville lära sig hur man gör en intervju och förberedde frågor. Några ville också filma och redigera för att sedan lägga ut intervjun på Youtube.

Dina är i dag 74 år och överlevde på grund av att många godhjärtade och modiga människor hjälpte henne och hennes mamma när hon växte upp i Ungern. Hon fick byta namn till Marika och låtsas vara kristen för att hålla sin judiska identitet hemlig. Sedan 30 år tillbaka bor hon i Sverige och numera på Södermalm i Stockholm. Efter barnens intervju hade Dina en vuxenföreställning i Andreaskyrkan tillsammans med en skådespelare som berättade om hennes uppväxt.

Här följer barnens intervju, som också filmades. Arvid Svensson var förste kameraman. Ludvig Cleve hjälpte Arvid samtidigt som han ställde ett par kloka frågor. De övriga som intervjuade var Olivia Elveborg, Agnes Anderfjärd och Elvira Anderfjärd.

Vad var du med 
- Krig och förföljelse. Jag blev förföljd av soldater för att jag var judinna och tvingades gömma mig och byta identitet.

Hur bodde ni och vad jobbade dina föräldrar med?
- Pappa var krigsfånge i Tyskland. Vi bodde i Jugoslavien men var tvungna att fly till Ungern och fick bo i ett äckligt skabbigt rum. Jag bodde med min mamma och min farmor och farfar. Vi bodde hos snälla människor som visste om att vi var judar och att det var farligt att skydda judar. Min mamma jobbade som sömmerska och sydde alla mina kläder.

Hur kändes det när du fick silverkorset och fick byta namn till Marika?
- Konstigt, jag förstod inte varför. Men mamma tittade strängt på mig och sa att jag måste. Jag förstod att mamma hade rätt.

Var du rädd?
- Jag var rädd när mamma var rädd. Men när man är 3-7 år förstår man inte.

Vad gjorde du när du inte fick gå ut?
- Lekte med en docka, spelade kort med mamma. Mamma läste också sagor. Ritade mycket.

Hur upplevde du kriget som barn, förstod du att det var krig?
- När jag såg soldater förstod jag. Mamma förklarade för mig. Tyska soldater kom till Ungern. Farfar försökte dölja att det var krig, men sedan förstod jag ändå då jag var tvungen att byta identitet.

Trodde du att kriget skulle ta slut och att du skulle bli lycklig och leva ett normalt liv igen?
- Jag tänkte inte så när jag var liten. Men mamma hoppades på det och hon hoppades också på att få träffa pappa igen. Det fick hon sedan.

Text: Jonas Bergholm

”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen.” Så lyder visionen för det nya samfundet som vi i Andreaskyrkan nu är en del av. Men vad gör det för skillnad att vi inte längre är med i Missionskyrkan utan i GF, Gemensam Framtid, som är arbetsnamnet på den nya kyrkan?

En kulen höstsöndag träffar jag Sofia Camnerin som är biträdande kyrkoledare i GF och Pontus Engström som är medlem i Andreaskyrkan och som arbetade som ekonomichef i Missionskyrkan fram till i somras, för att ställa några frågor. Vi slår oss ner med varsin kaffemugg längst bak i Hässelby Missionskyrka, där barnen för en liten stund sedan målade och gjorde får när vi firade ”Mässa för många”.

Sofia och Pontus har varit engagerade på olika sätt i processen för att bilda det nya samfundet. Pontus har varit medlem i ledningsgruppen för Missionskyrkan och tagit fram den första budgeten för GF. Inför detta har arbetet handlat om att samordna de olika samfundens ekonomi när det gäller pensionsfrågor, fastighetsfrågor och insamlingar. Detta genom att avveckla och ordna upp så att den nya kyrkan inte behöver ta över gamla surdegar som gått med underskott, därför har till exempel ”Gummessons bok och musik” lagts ner och är nu ett vilande bolag. Fastigheterna har förts över till eget bolag som därmed frigör GFs styrelse från förvaltningsfrågor, och ger tid till kyrkans kärnverksamhet, samtidigt som avkastningen kommer kyrkan till gagn.